Kvinnor med barn som träffat en kille UTAN barn som ni nu är sambo med...

Hejsan :) Jag har träffat en kille utan barn :) Men jag är inte sambo med honom :P Jag kan dock, kankse, eventuellt tänka mig det i framtiden. Men ja, visst är det läskigt ! Ingen tvekan!

Jag har barn och vi träffades innan jag blev gravid men våra känslor dök inte upp förrän långt senare så nu har ju han funnits i sonens liv på ett eller annat sätt hela tiden.

Vi gjorde dock som så ibörjan att vi träffades enbart när sonen sov. Då var han nästan två år gammal. Vi var rätt unga och han var väl inte alls redo för att binda upp sig med barn och grejer så vi har bestämt som så att han har inte tagit något ansvar som han inte själv ville ta. Även det här med att flytta ihop fick ske på hans villkor. Vi har sett till att bo i en ganska stor fyra hela tiden så att han får ha ett rum där han kan sitta med sina gitarrer och grejer och sonen har såklart ett eget rum.

När vi började bli mer seriösa så umgicks vi tillsammans med sonen mer och trappade upp det. Till slut blev sambon sonens "Martin", inte styvpappa/bonuspappa/plastpappa utan Martin precis så som han heter. Vi har märkt det att bara för att sambon klev in och blev tillsammans med mig så tror folk per automatik att han också ska kliva in och bli någon plastpappa till mitt barn. Det har vi försökt klargjort hela tiden att så är det verkligen inte. Han är en annan vuxen i sonens liv och ingenting annat. Det är först nu 7 år senare som sonen själv säger styvpappa, antagligen för att det är vad han har fått höra utifrån av andra. Nu tar självfallet sambon ett större ansvar för sonen också än han gjorde innan. På sonen och hans initiativ då såklart.

Bestäm innan hur ni ska göra och gör klart ifrån början hur det ska vara så blir det bra. :)

Jag är sabmbo med en kille (R) som inte har barn sedan tidigare. Sonen var 3 år och 8 månader när vi började träffas. R fick bara sova över när jag inte hade pojken och första gången de träffades hade vi setts i ca 2 månader men då sov han inte över utan det var bara på kvällstid innan sonen skulle lägga sig. Efter det så sågs de regelbundet och efter 4 månader sova R hos oss hela tiden.
R är "R" för sonen och inte "styvpappa/bonuspappa" men han tar mycket ansvar för sonen och jag kan lämna dem ensamma/de kan åka iväg själv hela dagar utan några problem.  Det känns varken konstigt för sonen eller R samt att Rs föräldrar älskar sonen lika mycket som om han vore deras eget barnbarn så allt har kommit väldigt naturligt.
Måste dock säga att sonens pappa har en mycket stor del i sonens liv då vi har han precis lika mycket, Hade han inte varit delaktig hade nog R blivit mer en styvpappa"
Nu bor vi som sagt tillsammans och har flyttat till större boende med tanke på att vi planerar tillökning i familjen så småningom.

Träffade min man när mina barn var 2,5 och 5 år (har varit tillsammans i över 9 år nu). Innan han fick träffa barnen pratade jag mycket om honom så att de visste att mamma hade en ny kärlek, sen fick de träffas efter ca 2 månader, efter 7 månader flyttade vi ihop. Barnen kallar inte honom för pappa utan endast namn. Hemma så ställer han upp för barnen, jag har varit utomlands i nästan en vecka och eftersom umgänget med deras biopappa hade krashat då tog han hand om barnen. Vi har haft våra gräl just om barnen: han tycker jag är för slapp och jag tycker han är för hård, vi har också gått och pratat med en terapeut och där fick vi tipset att det är bra att jag tar huvudansvaret och att han kan backa lite, tex mitt ansvar att ungarna lägger sig i tid och om de inte gör det så behöver inte han gå in och styra upp.
Om jag ska bort en kväll är det självklart att han tar hand om barnen.

Jag träffade min kille när barnet var 3 år. Vi träffades när barnet sov de första månaderna, men flyttade ihop redan efter 7 månader.J ag tyckte det var självklart att jag tog HELA ansvaret för barnet eftersom jag levt som ensamstående i princip från början. Jag hade inga förväntningar på honom och var snarare rädd att han och hans föräldrar skulle bli skrämda av en tjej med barn... men han tog mer och mer plats, insisterade på att hjälpa mig när annars min mamma hade ryckt in. Hans föräldrar behandlar henne som alla andra barnbarn. Idag är min kille barnets idol och det är självklart för dem båda att de kan åka iväg själva när de vill/behövs. Han är som man kan förvänta sig att en bio-pappa är.... om inte mer :)

Jag är sambo med en kille utan barn,själv har jag två.Han är 26 år och kan vara lite barnslig ibland men när det gäller barnen så är han helt otrolig.Jag var jätte nervös i början och var inte alls säker på att han skulle klara av det men det gjorde han och jag ångrar inget.

Känns fantastiskt att läsa era historier, kanske finns det hopp för oss med!=)

Jag träffade min kille när sonen var ett år. Han var hemma hos oss väldigt mycket under kvällstid och jag sov hos honom när jag hade barnvakt. Idag bor vi tillsammans, och han är pappa för min son. Han tar 100 procents ansvar för sonen och i allas ögon är han vårt barn.

Men det har varit några broar att klättra över. Han hade svårt att säga till sonen i början, och jag hade svårt att inte tycka att han var orättvis/för hård o.s.v. Även fast han ofta var mer pedagogisk och lugn än jag. Bara det att det för MIG var jobbigt. Men idag är det inga konstigheter för någon av oss.

Jag träffade min man för 7 år sedan, med mej hade jag 3 barn-  han inga. Jag hade mina barn varannan vecka då, och dom veckorna jag var utan barnen, träffades vi d(en första tiden.)  När det började bli seriöst mellan oss, pratade jag både med barnen och han.

Visst var det läskigt men idag är vi fortfarande tillsammans, och vi har även fått ett barn tillsammans. Lycka till ts.

Träffade min man när min dotter va 3.5 år.
va väldigt noga redan från start att berät´ta att jag har barn o bra kontakt med dotterns pappa o kommer alltid att ha.
När han kom ner första gången va på eftermiddagen o min dotter va hemma,en helt vanlig fika som om han vore en vanlig kompis till mej bara.
jag va väldigt osäker o väldigt noga med att poängtera de här med att jag har en dotter o  hon kommer alltid att gå först o min kontakt med pappan e viktig då vi faktist delar en dotter o gick isär som vänner.
min man hade INGA problem med detta (Kanske e de jag som har tur) o han tog åt sej min dotter som om hon vore hans egna dotter.
har aldrig varit några problem,min dotter älskar honom o ser honom oxå som sin pappa i alla aspekt,samtidigt som hon umgås träffas o bor hos sn riktiga pappa varannan vecka.relationen mellan min man o mitt ex fungerar bra o alltid gjort där oxå.

min man ( är gift med honom sen i somras) har alltid funnits där.
han är med på föräldramöten,lucia,skolavslutningar,kör till träningar osv.
han gick in i rollen som bonus pappa,men inget vi säger här hemma.
"våran" dottter kallas han för både pappa lr vid hans namn.de växte fram o inget vi förespråkade att hon skulle säga.

pratade dessutom med mitt ex om just "kalla min man för pappa" för de kan ju vara känsligt oxå.
han frågade va ja skulle tycka om våran dotter kallar hans tjej för mamma, o jag förklarade att OM jag visste att hon gick in´i familjen o ville vara delaktig o visade de o min dotter skulle käna sej trygg i att kalla henne de så skulle jag inte se några problem med det.

Mitt ex svarade att de kommer aldrig bli så att hon kommer kalla hans tjej för mamma då hon inte är engagerad i styvmors rollen alls på de sättet utan han sköter våran dotter o gör allt som har med henne att göra,MEN att han såg absolut inga problem att våran dotter kallar min man för pappa,då han oxå faktist kunde förstå att hon gör de för han visat han vill vara delaktig o involverad så mkt som möjligt i hennes liv.

våran dotter fick 2 småbröder 06 o de har ALDRIG gjorts nån särbehandling från hans sida på barnen.Han behandlar dom precis lika o inget barn får mer av nått än de andra.

Jag får ofta höra att jag kan skatta mej lycklig,många vänner som gått isär bråkar med dina ex om barnen o barnen hamnar ikläm.

jag min man o mitt ex gör allt för våran dotter.

När jag o min man gift oss i somras frågade hon om hon fick ha vårat efternamn oxå.
Där valde jag att säga att jag tycker att hon ska vänta tills hon är äldre för hon har sin pappas efternamn,o jag tycker att hon kan få göra de om hon känner likadant om några år,men att jag kommer inte gå med på att hon tar bort sin pappas efternamn helt utan kommer få bära vårat isf som ett mellannamn.

nu har ni fått höra lite av våran relation..hoppas de kan insperre många o hjälpa många på traven..barnen kommer alltid i första hand..

 

Hade barn när träffa min man.
Men vi lärde känna varandra och blev vänner när jag var tillsammans med min fd han blev en av mina närmaste vänner men hade aldrig en tanke skulle bli han och jag en dag.
Min fd var inte den bäste varken för mig eller våra barn och det var min man som fick våga lämna min fd och fanns där för mig och barnen.
Så vår situation var lite annorlunda dröjde ett tag till insåg hade känslor för han.
Sen började vi ses mer och mer men barnen var en del av det från starten.
Jag hade aldrig krav att min man skulle hoppa in som en pappa för barnen eller något men han själv hitta sin roll ganska fort och för mina barn är det min man som är deras pappa.
Fd valde strunta helt i sina barn och bryr sig inte om de eller något.
Vi har även en liten gemensam nu.
Så min situation var kanske lite annorlunda.
Men för oss fungera det bra från start men kanske för vi var vänner sen tidigare om barnen kände ju min man sen tidigare då med han var ingen ny bekantskap för de.
Men jag tror det bästa är att gå lugnt fram så faller allt sig naturligt när man tar steget mot samboskap.