Littorin förebild? - pappor och vårdnad

Jag läste ditt blogginlägg, och även artikeln i Expressen. Jag har ingen stor erfarenhet av vårdnadstvister, men den lilla jag har är att pappan i väldigt mycket har rättssystemet emot sig. Redan i familjerätten bedöms mamman vara mer trovärdig än pappan. Att pappor "släpper" vårdnaden för lätt beror nog inte på att de inte vill ha vårdnaden utan snarare på att de inte klarar av den psykiska påfrestningen det innebär att kämpa.

Hej!

Det ligger antagligen en del i vad du säger. Man ska också tänka på att det ska krävas stora motsättningar och stora svårigheter att samarbeta för att en domstol ska upphäva den gemensamma vårdnaden för att tillerkänna den en av föräldrarna ensam. Gemensam vårdnad är sedan många år är huvudregeln även efter separation. Tyvärr upplever sig ofta förloraren, såväl mammor som pappor, motarbetade och missuppfattade av familjerätten om familjerättens yttrande går dem emot. Eftersom statistiken ser ut som den gör borde det dock vara fler pappor än mammor som är missnöjda. Jag vet dock att det finns en medvetenhet om detta i några/många/alla kommuners familjerätter.

 Det jag skulle vilja lyfta fram är att pappor ofta inte behöver ge upp vårdnaden om sina barn även om det ibland kan vara taktiskt rätt att göra det för att få till ett bättre umgänge.

 Slutligen – statistiken är allvarlig, men, pappor kan å andra sidan inte förvänta sig att en domstol ska tillerkänna dem ensam vårdnad och boendet trots att de tidigare låtit mamman ta huvudansvaret för barnen och trots att de låtit barnen bo hos mamman efter separationen. Så som barnets bästa har tolkats och tillämpats så kommer det i dessa fall oftast bli gemensam vårdnad med antingen delat boende eller med (endast) mer eller mindre omfattande umgänge för pappan. Det är svårt att hävda att det är i de fallen som domstolarna diskriminerar pappor.

 Tack för responsen – nu måste jag jobba lite också… (Jag har tydligen svårt att skriva kort om detta.)

 /Karl

Jag tror det är få pappor som vill ha ensam vårdnad, men det är desto fler som vill ha gemensam vårdnad, men blir hindrade från det pga känslomässiga skäl från mammans sida mot pappan. Mao mamman vill inte skriva på för gemensam vårdnad. I de fallen så bryts papporna ned psykiskt och orkar till slut inte att kämpa.
Min åsikt är att ingen förälder kan kräva ensam vårdnad såvida inte synnerliga skäl föreligger (övergrepp mot barnet t ex), och att gemensam vårdnad är det man skall utgå från. Barnet har rätt till båda sina föräldrar, och ingen av föräldrarna kan ha egen bestämmanderätt över barnet, utan båda föräldrarna ska sörja för sitt barns bästa.
När det gäller umgänge, så måste barnet vara i fokus även i det sammanhanget. Om någon av föräldrarna inte kan samarbeta med den andra så ska inte det förhindra ett regelbundet och tätt umgänge med barnet. Där måste samhället ta ett mycket större ansvar och underlätta för ett umgänge som är bra för båda föräldrarna och barnet. Idag så hålls många pappor tillbaka i fråga om umgänge. De vill träffa sitt barn mer än de kan få, och det är bara tragiskt för barnet. 

nik70 - jag håller med dig. Huvudregeln är numera även att vårdnaden ska vara gemensam just på grund av barnets rätt till båda föräldrar, men det varierar något hur stora samarbetsproblemen måste vara osv för att frångå huvudregeln.

Varje förälder borde känna en moralisk skyldighet att lägga besvikelse och annat åt sidan för att få till stånd lösningar som är bra för barnen. Jag vet att många pappor upplever att mammorna sätter sig på tvären.