• Jmelb

    Jag har panik- någon som kan trösta??

    Hej!


    jag och min sambo har försökt att skaffa barn i 26 månader nu.. lite mer än 2 år.. herregud! Känns otroligt långt och man bli bara ledsen när man ser hur mycket detta "skaffa barn" har styrt en under denna tid..


    Precis som många av er andra så känner man sig misslyckad som person att man inte lyckas bli gravid.. Speciellt när de inte hittar några fel vid utredningen..


    Men min största krasch under denna tid är nu!! Det började med att min vän sedan länge ringde och berättade att hon var gravid. Hon vet om våra problem och jag vart väldigt ledsen på henne att hon berättade så som hon gjorde. i mina ögon ville hon bara berätta för att dämpa sitt egna samvete, för hon frågade inte ens om eller vart jag är i min behandling för att se att jag var mottaglig för den informationen just då. Vi bor inte ens i samma stad så det var ingen panik att berätta. Som sagt så berättade hon det precis de dagarna jag hade ägglossning under min pergotime stimuleringsbehandling. Jag vart så stressad över detta att jag inte kunde sova på en vecka. två veckor senare kom mensen med besked och behandlingen fungerade inte. Då bestämde jag mig för att jag skulle lägga ner allt som har med barn att göra under hela sommaren för att ha ork till hösten då vi ska göra en ny behandling. Kände att jag var riktigt stolt över mig själv över att jag fattat detta beslut och det kändes riktigt bra men en vecka efter detta kom min sambos bror och berättade att min bästa vän och svägerska var gravid. Då kraschade mitt liv. Jag grät konstant i 4 dagar, hemma, på jobbet, i sängen, överallt. Jag drabbades av panik!

    Nu mår jag så fruktansvärt dåligt att jag vet inte hur jag ska stå ut, försöker trösta mig själv med att det endast är en månad kvar tills vi får göra behandling igen, men jag är så nervös att det inte kommer fungera för jag har sån himla prestationsångest nu när min svägerska är gravid....och för den delen inte bara hon.. alla våra vänner börjar gå runt med gravidmagar och jag är så otrevlig att jag inte ens kan säga grattis..

    Varför vill man bara stänga in sig i sin bubbla och inte låta någon komma in. jag har alltid varit en otroligt social person men nu vill jag inte umgås med någon, speciellt inte med de vänner som jag itne har pratat med på ett tag, För jag VILL INTE få frågan... "när ska ni skaffa barn" eller "är det inte dags snart för er?"
    Någon som känner igen sig som kan komma med goda råd hur man kan ta sig ur paniken?

  • Svar på tråden Jag har panik- någon som kan trösta??
  • Zanna77
    Jmelb skrev 2010-07-12 16:45:33 följande:

    Hej!


    jag och min sambo har försökt att skaffa barn i 26 månader nu.. lite mer än 2 år.. herregud! Känns otroligt långt och man bli bara ledsen när man ser hur mycket detta "skaffa barn" har styrt en under denna tid..


    Precis som många av er andra så känner man sig misslyckad som person att man inte lyckas bli gravid.. Speciellt när de inte hittar några fel vid utredningen..


    Men min största krasch under denna tid är nu!! Det började med att min vän sedan länge ringde och berättade att hon var gravid. Hon vet om våra problem och jag vart väldigt ledsen på henne att hon berättade så som hon gjorde. i mina ögon ville hon bara berätta för att dämpa sitt egna samvete, för hon frågade inte ens om eller vart jag är i min behandling för att se att jag var mottaglig för den informationen just då. Vi bor inte ens i samma stad så det var ingen panik att berätta. Som sagt så berättade hon det precis de dagarna jag hade ägglossning under min pergotime stimuleringsbehandling. Jag vart så stressad över detta att jag inte kunde sova på en vecka. två veckor senare kom mensen med besked och behandlingen fungerade inte. Då bestämde jag mig för att jag skulle lägga ner allt som har med barn att göra under hela sommaren för att ha ork till hösten då vi ska göra en ny behandling. Kände att jag var riktigt stolt över mig själv över att jag fattat detta beslut och det kändes riktigt bra men en vecka efter detta kom min sambos bror och berättade att min bästa vän och svägerska var gravid. Då kraschade mitt liv. Jag grät konstant i 4 dagar, hemma, på jobbet, i sängen, överallt. Jag drabbades av panik!

    Nu mår jag så fruktansvärt dåligt att jag vet inte hur jag ska stå ut, försöker trösta mig själv med att det endast är en månad kvar tills vi får göra behandling igen, men jag är så nervös att det inte kommer fungera för jag har sån himla prestationsångest nu när min svägerska är gravid....och för den delen inte bara hon.. alla våra vänner börjar gå runt med gravidmagar och jag är så otrevlig att jag inte ens kan säga grattis..

    Varför vill man bara stänga in sig i sin bubbla och inte låta någon komma in. jag har alltid varit en otroligt social person men nu vill jag inte umgås med någon, speciellt inte med de vänner som jag itne har pratat med på ett tag, För jag VILL INTE få frågan... "när ska ni skaffa barn" eller "är det inte dags snart för er?"
    Någon som känner igen sig som kan komma med goda råd hur man kan ta sig ur paniken?


    hej! jag lider med dig, för jag känner igen mej i så mycket. Jag ser oxå bara en massa stora magar , och nästan alla mina vänner har nu barn eller ska ha barn. Det är välldigt påfrestande att alla andra får något så lätt när man själv har försökt i ca 1,5år. Jag känner att jag mår dåligt av det här och behöver någon att prata med det kanske du oxå skulle försöka att göra. Jag tror att det kommer hjälpa mig i allafall.
  • pållan

    Känner helt igen mig, vi har försökt i 2,5 år. Inget händer, utredningen hittar inga fel. Men nu har vi fått jättebra och snabb hjälp provar med inseminationer nu och om det inte hjälper får vi remiss till IVF senare i höst! För oss känns det mycket bättre sedan vi började med inseminationer, även om chanserna inte är så stora känns det mycket bättre än att bara vänta. Om ni tycker att ni får för lite och för långsam hjälp kanske ni kan söka er till en annan klinik? 

  • Jmelb

    Jag har funderat länge på att byta klinik, men det som är jobbigt då, är att det kostar pengar.. Vi sitter här just nu och har köpt ett nytt hus och ekonomin är inte den bästa.
    Jag tror bara att jag har haft otrolig otur med vår klinik, utredning i okt efter 1,5 år, vid utredningen var den mojängen som behövs vid VUL restad och jag fick skjuta upp över jul. Sedan drog det ut ända till april innan vi kunde börja göra första stimuleringen, efter misslyckat försök skulle nästa behandlingstart  vara i juli, men då hade de semesterstängt och nu i augusti efter lite mer än 2 år så skulle vi göra stimulering nr 2 men då var prgesteron slut i hela sverige och är beräknade komma i slutet av sept, vilket gör att jag nu i detta läge måste vänta till okt. Jag har bönat och bett att de ska sätta upp oss på IVF nu, men de vägrar innan stimuleringsförsöket så det blir nog inte IVF för oss förrän nästa år :(

  • Lojjo

    Jag kände att jag vill skriva något till dig när jag läste ditt inlägg. Det du skriver om och upplever (naturligtvis många med dig) är så orättvist att man vill gråta. Jag är inte i din situation, har aldrig varit. Jag har haft tur. Min största mardröm har varit att inte kunna få barn och deta har gjort att jag alltid varit mkt orolig när jag varit gravid. Jag skriver ABSOLUT inte detta för att säga att "vissa har tur och andra inte". Jag vill bara säga att jag känner så otroligt med dig/er när jag läser detta. Jag blir arg när det inte ens finns behandling att tillgå.ALLA borde tänka och veta om att det inte "bara att bli gravid".

    Håller alla tummar och lovar att aldrig kommentera "är det inte dags för er snart" till NÅGON.

    styrkekramar

  • kentho

    Hej!
    Ett tips, ta kontakt med författaren Ramona Fransson, efter hennes bok om ofrivillig barnlöshet har hon haft och har kontakt med ofrivilligt barnlösa och ställer upp med tips och råd.

  • Astakvasta

    Akupunktur och spikmatta kan förbättra äggkvaliten och blodgenomströmningen i livmodern, gör det lite lättre för äggen att fästa. Det går också att få akup. för att lugna ner kroppen, jag somnar varje gång jag ligger på spikmatta i 40 min. oavsett tid på dagen o hur svårt jag har att sova innan. Spikmatta ska också öka blodgenomströmningen.
    ( jag har ingen undersökning att hänvisa till men sök på nätet om du vill. akupunktur ska enligt dessa märkbart förbättra resultaten vid ivf, eftersom det kan öka livmoderns möjligheter att ta emot ägget)

  • Viktoria84

    Jag känner som du! Och de e ok att känna så, oavsett vad nån annan säger så e de ok! Kram

  • Jmelb

    tack alla för era kommentarer och visat stöd, det värmer i hela kroppen. TACK

  • drömmer om ett barn

    Känner igen mig i det som skrivs.

    Runt omkring mig avlöser graviditeterna varandra gång på gång, år efter år. Det är alltid någon (om inte flera) i bekantskapskretsen som väntar barn och det är tyvärr inte en enkel sak att glädjas med dem hur mycket man än önskar att man kunde. För det gör man.

    Det handlar inte om att missunna någon dess graviditet, att man är bitter eller liknande. Det känns bara så fruktansvärt jobbigt att kämpa och aldrig uppnå sin högsta önskan samtidigt som man ska hålla skenet uppe för omgivningen. En "glad nyhet" kan resultera i många tårar och frågeställningar om varför man själv aldrig lyckas.. Gråter

    Hur går det med behandlingen melb?

    Håller tummarna för alla som kämpar.. Kram.

  • Jmelb
    drömmer om ett barn skrev 2010-10-21 17:56:29 följande:

    Hur går det med behandlingen melb?

    Håller tummarna för alla som kämpar.. Kram.


    violett viol: stimuelringsförsöken har inte fungerat och vi skulle ha börjat vår IVF nu i oktober, men tyvärr blev mensen 5 dagar försenad, vilket gjorde att vi missade startdatum med 6 dagar då de inte gör behandling efter mitten av oktober då julen kommer ivägen. SÅ just nu går jag på akupunktur och skall börja spraya i januari. hoppas på det bästa.. akupunkturen känns jättebra just nu så jag hoppas fortfarande att jag skall slippa IVF. 
  • Knyttet72
    drömmer om ett barn skrev 2010-10-21 17:56:29 följande:

    Känner igen mig i det som skrivs.

    Runt omkring mig avlöser graviditeterna varandra gång på gång, år efter år. Det är alltid någon (om inte flera) i bekantskapskretsen som väntar barn och det är tyvärr inte en enkel sak att glädjas med dem hur mycket man än önskar att man kunde. För det gör man.

    Det handlar inte om att missunna någon dess graviditet, att man är bitter eller liknande. Det känns bara så fruktansvärt jobbigt att kämpa och aldrig uppnå sin högsta önskan samtidigt som man ska hålla skenet uppe för omgivningen. En "glad nyhet" kan resultera i många tårar och frågeställningar om varför man själv aldrig lyckas.. Gråter

    Hur går det med behandlingen melb?

    Håller tummarna för alla som kämpar.. Kram.


    Instämmer med förgående talare! Precis så! Det är bara att genomlida och det blir enklare emellanåt.
Svar på tråden Jag har panik- någon som kan trösta??