Biomamma vs bonusmamma

Ja nu är det ju långt ifrån alltid som det är pappan som lämnar biomamman och att orsaken till att han lämnar är den nya kvinnan. Vad jag hört är det betydligt vanligare att kvinnor lämnar förhållanden än att män gör det, och man får ju hoppas att de flesta gör slut INNAN de träffar en ny.

Jag beskrev inte de fallen som du tar upp utan det jag beskrev var ju specifikt de fall där pappan lämnat mamman och mamman blir bitter och anklagar den nya bonusmamman för att ha stulit hennes man. Jag har aldrig hört talas om att situationen var omvänd: alttså att mamman lämnat pappan och mammans nya kille får höra att han stulit mamman. Det var det saken gällde men jag kanske inte var tydlig nog  

Okej nä det lät som att du talade generellt om bonusmammor och biomammor
Och då vill jag bara påpeka att mammor kan också lämna pappor utan att de för den sakens skull har träffat en ny redan

Riktigt bra, och tänkvärt, skrivet TS!
Men:
Jag anser att en mamma är en mamma - till sitt eget barn. Det finns inget som heter biomamma eller bonusmamma...

Barn har föräldrar och det är de som ska ta ansvaret för "sina" barn. 
Råkar det bli så att mamma/ pappa skiljer på sig, träffar ny partner... så blir det mammas resp. pappas "nya partner "/ sambo/fru/man -  varken mer eller mindre. A

Ja, jag vet för jag har själv lämnat mitt ex, utan att ha träffat någon innan. Männen brukar dock i större utsträckning lämna sina kvinnor med en ny vid sidan om. Jag säger inte alla men många. Problemet är bara att den nya stackars kvinnan får all skit från hans ex som anser att den nya stulit hennes man. Ibland kanske inte den nya kvinnan ens vet om att han hade en flickvän/fru redan. Kontentan är den att det de män som lämnar vars nya kvinna får skulden. Oavsett anledning till att han lämnar så får den nya oftast skulden. Sen finns det naturligtvis många kvinnor som lämnar sina män också men jag pratar inte om de kvinnorna.

Jag pratar inte heller om mamma vs pappa och deras eventuella roller. Jag pratar om de bonusmammor som blir svartmålade framför barnen och alla andra. Och anklagade för det ena och det andra. Om man har separerat så måste man som biomamma också finna sig i att pappan har en ny och att det är deras regler som gäller i deras hus. Barnens uppfostran tar pappan hand om och mamman får ta sin del av uppfostran i sitt eget hem. Barn förstår så väl att det finns olika regler och finner sig bra i det. Det svåraste för barnen är då föräldrarna inte kommer överrens. Jag har varit bonusmamma åt två olika pojkar med olika pappor och mammor. Jag är själv en biomamma åt ett av mina barn som bor hos pappan men jag har aldrig lagt mig i hur mitt ex och hans nya sköter vår son, det är deras sak och deras hem. Jag har mitt hem och där gäller andra regler än hemma hos dem.

Ja men det är inte så konstigt heller. Män är ofta mer rädda för att vara ensamma och bryter inte upp från en dålig relation förrän de har fixat "backup" med en ny kvinna. Det är fult och egoistiskt och mannen VET självklart att det kommer skapa en konflikt som barnen drabbas av men SKITER i det för han är för feg att lämna relationen eller ta konflikten och måste fixa en anledning och ett nytt förhållande att fly in i. Man gör givetvis slut för att man hellre är ensam än i den relation man befinner sig i, inte för att hellre vara med någon annan. Man kan välja att ligga lågt med nya relationer, avsluta det gamla på ett snyggt sätt och låta det vila ett tag innan man ger sig in i nästa relation, annars beter man sig respektlöst och den som blir behandlad respektlöst kommer antagligen reagera på det.

Sen efter min egna erfarenhet med mina barns pappa och pappor till väninnors barn (i dessa fall var det mannen som blev lämnad), så vet jag att det finns en irritation som inte består av avundsjuka eller missunnsamhet mot den nya kvinnan utan att det är så synd att det alltid finns nån ny stackars tjej som blir manipulerad och skyddar/tar hand om mannen hela tiden och ser till att han aldrig behöver ta konsekvenserna av sitt eget handlande, aldrig behöver ta hand om sina egna barn och aldrig behöver utveckla relationen till dem för att de fixar jämt nån ny tjej som fixar allt åt dem och därmed behöver de inte lära sig någonting eller ta ansvar för sitt eget liv alls och det är frustrerande att se på. När de inte har någon så skiter de i barnen, sen när de träffar en ny så ska det skrytas om att de är så bra pappor och barnet SKA vara dr jämt å ständigt men det är bara nya tjejen som ska göra grejer med dem och sen nr hon tröttnar så skiter de i sina barn igen tills de hittar en ny tjej. Och det finns tydligen en outtämlig källa av dessa tjejer som vill ta hand om och ställa upp, ofta yngre tjejer med dåligt självförtroende. Jag skulle aldrig bråka med nån av mina barns pappas tjejer iofs men jag kan säga att jag är så trött på att han bara bryr sig när han har nån tjej som sköter barnen åt honom och sen bara dumpar sina barn däremellan, men då kör ju han alltid med sitt svartsjuke-kort, att jag är bara svartsjuk och helst, manipulativ som han är, vill han skapa konflikter genom att gärna säga till nya tjejen att jag är svartsjuk på dem etc. Ja det får han väl gärna tro om det gör honom glad , skulle inte se åt hans håll ens om han var sista mannen på jorden.

Men så kan det också vara... ur en annan synvinkel.

ursäkta stavfelen mina barn har slitit loss en massa knappar från tangentbordet så det blir knasigt om man inte skriver väldigt lugnt och ordentligt 

Jag håller absolut med dig angående papporna och deras sätt att alltid vilja ha en ny innan de gör slut. Jag vågade inte skriva det av rädsla för att verka stereotyp. Sanningen är dock sådan. Men varför ska man ge den nya skiten för. Räcker det inte med att hon har fått den fula skitstöveln? Det är ju han som är den skyldige. Klart är att vi kvinnor är starkaste könet, så är det bara.

Ja det är ju synd när det blir så, och något missriktat. Kan inte svara för de kvinnorna.

Jag är/har ju varit både biomamma och  bonusmamma så jag kan ju svara för bonusmammorna också. Min man lämnade sin fd för att de inte hade det bra tillsammans. Han träffade mig och det tålde inte hon. Hon hade från början bestämt att han inte skulle få träffa sin son så länge jag fanns med i bilden. När jag pratar med hans vänner och släktingar om det så blir svaret att det måste jag väl förstå, jag tog ju honom från henne... Nä, säger jag då, han gick från henne för att han inte trivdes. Sen att han skaffade en ny direkt är ju inte mitt fel. Jag blev ju kär i honom, inte tänker jag på alla omständigheter då jag är kär.

Vad jag menar är att mannen är väl en egen tänkande individ. Varför ska man göra exet till offer och den nya till syndabock, alltid? Alla förhållanden har sin historia. Exet kanske var för djävlig mot mannen men ingen märkte det, utan alla tror på henne när hon beklagar sig över att mannen dragit. Och om hon nu var jättesnäll och förhållandet funkade perfekt, varför drog han då? Är han korkad eller?

Min personliga åsikt är att den som inte trivs av någon anledning, är den som drar. Men om mannen drar så blir alla arga på honom och tycker att han sviker. När han sen träffar en ny så flyttas bitterheten över på henne, som ju faktisk är helt oskyldig, om man verkligen tänker efter.

Mycket kloka åsikter, i alla fall enligt mig.

Själv träffade jag mannen två år efter deras separation, ändå ser hon mig som någon som förstör hennes familj. Jag undrar vem hon skyllde på innan jag kom in i bilden? För då fanns ingen.

Sen är det som du säger inte alltid lika bra innanför lyckta dörrar, då skulle man ju inte välja att gå.

Min sambos ex är ett kontrollfreak, han fick inte ha egna vänner, inte ha egna intressen, och inte ta hand om barnen. Det han skulle göra var att dra in pengar till hushållet. Dom pratade aldrig med varandra, och rörde varandra än mer sällan.
I tre år försökte han påpeka för henne att han inte var lycklig, att han vill att dom skulle jobba på relationen, men hennes svar var: Är du inte lycklig är det ditt problem.
Så han tog helt enkelt ansvaret för sin lycka och lämnade henne.

Vem är det som nu sitter och tycker synd om sig själv? Nära 4 år efter separationen?
Vem är det som hävdar att någon annan har förstört hennes chans till lycka?
Mamman.
Tar hon hänsyn till barnens känslor inför sin pappa och mig?
Icke.

Visst är det konstigt att vissa hänger upp sin lycka på andra istället för att ta hand om sin egen lycka. Jag skulle aldrig förlita mig på någon annan när det gäller den saken. Jag är mot min man som jag vill att han ska vara mot mig.
Mitt ex hade en väldigt intelligent fd. Hon släppte gärna iväg deras busfrö till son till oss i hopp om att han skulle göra så att jag tröttnade. Det är mycket smartare än att förstöra umgänget. Fast det är ju en elak baktanke förstås. Nu som fd så lägger jag mig aldrig i hur de sköter mina barn då de är där. Tvärtom så låter jag de ha sitt sätt för jag vet att jag har mitt och att barnen kan skilja på dessa.
Mannen jag har nu har en son sen tidigare som han inte får träffa alls pga mig. Hans fd är som uppslukad av jorden och min man orkar inte ta den fajten. Pojken är 15 och gör som han vill. Men gissa vem som förlorar i längden? Hon lever ensam än (inte konstigt). 

I min sambos fall så var det biomamman som hittade en ny innan relaionen var över och sedan gjorde slut. Det hade enligt min sambo varit dåligt mellan dem i flera år, då de bara hade bråkat, men han hade inte tagit steget till att göra slut för enligt honom själv ville han göra allt för att försöka få det funka på grund av dotter men troligen på grund av det ni skrivit här också. Han vågade inte.

Men när hon hade hittat en annan och berättade om det så blev det till sist skillsmässa. Det var första gången min sambo bodde själv och fick sköta ett hem själv. Tyvärr tror jag att han la över detta mycket på sitt ex, samt att de inte hade samma syn på uppfostran och likande som ledde till att de inte var lyckliga i deras relaion.

Men idag nu efter att min sambo bott själv och tagit hand om sin dotter själv några år. Så är han en underbar man. Men jag har ofta tänkt det att jag skulle nog aldrig blivit ihop med honom om jag träffade honom då han var ung, om jag varit i exets ställe.