Bonuspappan och låtsasfamiljen

En sk. bonusfamilj är nog ingen vinst för någon, det handlar mest om att stå ut och försöka att få det att flyta någerlunda. Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig upplevt något positivt med det och jag skulle aldrig dra samma nitlott igen.
Det är min man som har barn sen innan. Jag har aldrig varit elak mot dem eller nåt sånt, utan jag har behandlat dem som jag gör med arbetskamrater, artigt och vänligt.

Mina bonusbarn har fått en styvfar som oxå håller föredrag om att dom är värdelösa.
Kokar i mig, när jag läser.
 

Tråkig historia. Är så hemskt med dessa uppbrott och nya individer hela tiden i en familj.

Jag tror inte att det är så många som är hatiska faktiskt. Tack och lov. Däremot har jag iaf märkt att varje gång jag tar upp en oskyldig fråga om hur man ska hantera ett problem i en styvfamilj som styvmamma så känns varje svar som en spark i magen. Allt är MITT fel hela tiden och jag förstår inte hur det kan vara det när det är barnets bioföräldrar som satt oss alla i den sits vi är i. Det är ett plågsamt utanförskap att vara styvförälder, tycker jag. Men nu är det som det är och jag gör det bästa av det och försöker medla mellan folk.

varför jag inte drar som alla tipsar mig om om det ä'r så jävla jobbigt? För att barn som redan är offer för familjesplittring inte ska behöva uppleva det igen. Det är hemskt om man ser osäkerheten och barnet kramar mig med ren kärlek och säger att jag aldrig får försvinna.

Jag är skyldig att hålla ihop familjen tycker jag, så gott jag kan. Jag är en riktig kärnfamiljsunge och tycker att hela styvfamiljskonstellationen är plågsam. Barnet skickas fram och tillbaka, ska vänja sig vid nytt hela tiden och rådet jag får när jag är orolig är att jag ska dra om det är så jävla jobbigt. Hur blir det bättre och tryggare för barnet?

På en del låter det som att man kan skapa trygghet för att styvbarn genom presenter i drivor, curling och att släta över alla problem.

Jag tror inte att det skapar trygghet för ett barn. Det som jag tror skapar trygghet för henne är om jag ställer upp för henne hela livet och alltid finns tillhands.

Förstår inte varför folk tycker att det är så vidrigt att jag försöker behandla henne som om hon var min egen.

Och jag vet, det är väl helt OT, men vill bara säga det, att ibland låter vi styvmammor arga för att folk spottar på oss för att vi älskar någon annan kvinnas barn och vill det väl i längden. Inte bara för stunden.

Jag tolkar nya styvisens beetende som svartsjuka och stora svårigheter att besinna sig i att hans fru haft ett förflutet