Jag tycker så synd om de som måste ha sina barn på dagis
Jag är hemma på heltid med min son, som är 2 år. Det har slagit mig på senaste tiden hur otroligt glad jag är för att jag kan vara hemma med mitt barn. Under de första 1.5 åren var det liksom måttligt roligt att vara hemma hela tiden. Jag blev uttråkad och var trött efter nattvak osv. Men nu! Det är så himla otroligt att spendera varje dag med min son. Att vara där varje steg han tar i sin utveckling. Att hjälpa honom utvecklas, att utmana honom, skratta med honom, ge honom möjligheten att sätta sin egen agenda. Hade jag satt honom på dagis ett halvår sen, då hade jag missat det mesta av dessa. Visst, man har helger, men jag tror inte att det blir riktigt samma sak ändå. Allt det han gör i veckorna när vi går på kyrkis och till parken, allt pyssel vi hinner med hemma, allt vardagligt som jag kan involvera honom i. Att bara ha honom där hela dagen är så underbart! Nu vill jag absolut inte sätta honom på dagis längre. Jag har inte mycket behov för "egentid" längre. Jag njuter av varje dag som går. Jag kommer nog vara hemma tills skolstart med honom. (Och sen låta honom välja om han vill gå i skolan eller hemskola också.) Jag tycker så synd om alla som måste sätta sina barn på dagis, eller alla som tror att de prioriterar rätt när de väljer att göra det. Dessa ögonblick med våra barn får vi aldrig tillbaka.
Hur känner ni andra hemmaföräldrar, tänker ni som jag? Eller ni som glidit in och läst som har dagisbarn, skulle ni velat prioritera annorlunda?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-06-07 12:19
Alla ni som inte vill bli tyckta synd om - jag respekterar era önskan och tycker inte synd om er. Så nu slipper ni komma in i tråden och skriva det 
.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-06-08 14:49
Man missuppfattar gärna här på FL. T.ex. i min trådstart så nämner jag att jag tycker synd om alla som MÅSTE ha sina barn på dagis. Jag skrev inte något om de som väljer att ha det av bra skäl. Sen skriver jag även "de som prioriterar fel" och det kan väl tolkas mer fritt, men då tänker jag snarast på de vars jobb är mer än halva deras liv, inte de som har barn på förskolan 15 timmar i veckan, eller jobbar 80% eller mindre. Men jag tror att många lätt blir absorberade i sitt arbete (liksom min man) och glömmer bort barnen och hur underbara de är. Och det är DET som jag tycker är synd. Att en del inte inser och missar sina barns utveckling, därför att de absolut ska jobba efter 6 månader (tänker här delad föräldrarledighet). Man hinner aldrig komma in i lugnet med barnet, hinner aldrig fullt absorbera allt ett barn kan ge. Jag säger inte att man inte kan ha detta och samtidigt ha barnen på dagis från tidig ålder, men JAG hade i alla fall förmodligen missat detta om jag hade hastat iväg min son till dagis när han fyllde 1.
Angånede hemskola så är det egentligen inte menat som en del av diskussionen, utan mer att jag personligen trivs så himla bra med att vara hemma att jag skulle kunna tänka mig att hemskola. SJÄLVKLART kommer jag sätta min sons behov före mitt, och han kommer få gå i skola om vi inte hittar ett annat bra sätt för honom att lära sig arbeta i grupp och få tillräcklig social kontakt. Men jag kommer förmodligen om jag kan välja en alternativ skolgång till den kommunala.
