Hur blir det när man skaffar gemensamma barn?

Du kommer aldrig bli nöjd om du nu inte vill vara på andra plats jämt.

Om det finns de som vill få dig att tro annorlunda så tro på det om du vill, du kommer bara ha nåt att säga till om det är så att de "som fanns först" egentligen inte bryr sig eller lägger någon vikt i det hela vad det nu än må vara.

De bestämmer att du får bestämma så även där är du nummer två.

Men lycka till att kanske få hälften ( om det tillåts )

men det handlar väl inte om att JAG kommer på andra plats! Det är väl barnen eller hur?

Du och eventuella gemensamma barn, tro mig, den dagen du får barn och erat barn kommer nedprioriteras så kommer även du känna dig nedprioriterad eftersom du och det gemensamma barnet kommer vara en slags symbios.

Högst troligt är också att det kommer förväntas att du tar hand om det gemensamma barnet mer då din sambo har sitt barn hos er för att han hellre lägger tiden på det första, "ta igen" tid som "missats".

Ja, jag låter bitter.
Inte så konstigt, hade troligen de flesta gjort ifall man inte nöjer sig med att alltid komma på andra plats.

Att det inte "kan räknas så" säger de som antingen inte upplevt det eller är de som prioriteras.

Men som sagt, du har tur om du får fira iallafall varannan högtid med din familj och din släkt.

ja, jag är tydligen inte lika självisk och bitter som du verkar vara. Jag vet att min pappas barn aldrig skulle göra skillnad på sina barn.

Om du är så bitter i din situation kanske du ska ta och göra någonting åt det?

Jag ville ha lite tips och råd om hur familjer i vår situation har löst "problemet" konkret. Om man inte kan acceptera att partnern har barn sedan innan så har man nog förhastat sig rätt mycket om man skaffar fler barn till den ohållbara "familjen".

Och vilken partner sedan! HURkan man vara i ett förhållande med någon som inte accepterar ens barn? den människan kan ju inte vara riktigt frisk. där kan man tala om felprioriteringagr. Stackars barn som ska leva och växa upp under såna förhållanden.

mina barns pappa ska det självklart vara..

Det "visste" jag också att min sambo inte skulle göra, han "visste" det med.

Men lycka till, kanske går bättre för er

Sedan är det skillnad på att "acceptera" och "tycka det är okej att någon/några andra alltid sätts i första rum" men det kanske kommer klarna, eller inte.

Det blir säkert bra, kör du på.

På ett visst sätt har denna person rätt. Även om det inte är så svart på vitt som det framstår.

Det kommer troligen finnas tillfällen då du kommer känna att du och ditt barn blir bortprioriterat. Det är lätt för pappor att "ta igen tid som missas" med sitt barn och kan utan avsikt låta dig ta hand om barnet mer de veckorna då hans första barn är hos er.
Jag vet att du kanske inte förstår det nu, men när du befinner dig där med erat gemensamma barn så ändras saker. Till både positiva och negativa. Det uppstår troligen en del svartsjuka från det första barnet, som pappan är rädd för ska ske vilket kan leda till överkompesation. ja svårt och förklara men vi fick nyligen vårat gemensamma barn och jag och barnet har på sätt och vis blivit bortprioriterade. Inte tydligt och absolut inte med avsikt, men du kan komma till att uppleva det så. Detta tror jag beror främst på att vv eller vh har ni ett barn hemma som ändrar hur eran vardag ser ut när det barnet inte är där.

I idiala fall så önskar jag att man kunde fortsätta leva precis som vanligt de gånger man har bonusarna hos sig, ja leva som om man hade dem på heltid, men det blir väldigt sällan så. Man har dom inte på heltid och det märks så väl i hur bioföräldrarna är med dem.

Ja svårt och förklara men du upptäcker det själv eller så har du turen av att inte känna det så...

Nu är det i och för sig jag som har barn sedan tidigare, och en liten kille tillsammans med min sambo. Men här har det inte varit några problem med att mina föräldrar föredrar de stora barnen, eller lägger större vikt vid att träffa dessa. Båda mina föräldrar är faktiskt lika engagerade som de var med 5-åringen och 3-åringen ( mamma t ex. hjälper till vid dopet i sommar, frågar ofta om hon ska komma och ta den minste på en promenad etc. )

Och jag prioriterar då absolut inte bort något av mina barn; alla 3 är mina och jag lägger lika mycket tid och omsorg på dem ( de stora bor dock hos sin pappa varannan vecka ).

För att svara på frågorna TS ställde, så tror jag det är viktigt att man planerar och strukturerar upp så mycket det bara går kring barnen, och att du är tydlig mot din sambo att din sida är lika viktig och speciellt nu då när det kommer en liten som kommer att vara barnbarn/kusin/vadsomhelst "på riktigt".

Klockrent, dessutom mycket bättre skrivet

Min situation genom alla år har fått mig oerhört negativ och önskar inte ens min värsta fiende alla turer vi gått igenom tillsammans jag och min sambo där jag mer eller mindre fått "slåss" för att få honom att förstå hur skevt det ofta blir när han har sitt barn från tidigare hos oss även om det blir mindre sällan nuförtiden.
Men någon gång om dagen kan vara nog så jobbigt när problemet dessutom är känt, då känns det nästan som det är med flit?

Men jag har så smått börjat ta plats nu, jag bestämde tillockmed mina semesterveckor själv i år och sambon och hans ex är de som får anpassa sig efter mig, har varit alldeles för snäll under för lång tid, svårt att bryta gamla mönster när barnet sedan innan dessutom vant sig med att komma först. Nu har vi en gemensam till på väg och jag vill inte att en till riskerar att växa upp med att lära sig att rätten till pappa mer eller mindre försvinner i samband med att pappans äldsta barn kommer hem till dem.

Det som vi "visste" inte skulle hända hände och den erfarenheten rikare ger mig en möjlighet att förstå att det blir inte alltid som man tänkt sig men man behöver göra det bästa av den situationen och bryta negativa mönster som inte var meningen från första början

Det här med högtider är alltid svårt tycker jag. Och egentligen är det ju ingen skillnad mot om din man inte haft barn sedan innan. Man kan inte vara på två ställen samtidigt helt enkelt. Mest handlar det väl om att din mans familj vant sig vid att ni oftast är hos dem.

Har din man sin dotter varannan storhelg? Då kan ni ju redan innan komma överens om att de helger hon är hos er spendaras hos hans familj och övriga hos din. Eller så firar ni hemma hos er och bjuder in alla som vill komma. Så gör vi vid jul. Jag ville själv helst vara hemma på julen som barn (vi for och flängde alltid), så jag vill ge en "hemma jul" som tradition till mitt barn.

Du kan ju också planera att åka hem till dina föräldrar tillsammans med det mindre barnet under en del helger då makens dotter är hos er. Det vinner ju alla på. Kvalitéts tid för mormor och morfar med första barnbarnet (och kanske sovmorgon för dig :) ) och för pappa och dotter.

När det är så här pass stor åldersskillnad mellan barnen tror jag att det är viktigt att hitta sådana här lösningar i alla familjer - även om barnen är helsyskon. Småbarn och sjuåringar har ganska olika behov. Det är ju jättebra att du tänker på det och planerar lite redan nu.

Tack snälla för fina och konkreta exempel! Det var det här jag sökte när jag startade tråden!

Jag har en känsla av att föregående inläggsskrivare inte har tagit det för vad det är utan har varit lite smått blåögda och levt i en drömvärld.. Jag vet vad jag har och ser framtiden för vad den är, ljus men även mörk i vissa situationer. Genom att planera och fundera ordentligt och spekulera tror jag att man har bäst förutsättningar för att få alla parter nöjda.

Återigen, TACK!

Mer än varannan högtid är det väl inte många gifta/sambos som firar med sin släkt ändå, eftersom man oavsett barn eller inte delar upp sin tid mellan de resp familjerna...

Jag tycker mest att det är tråkigt att sambons familj så klart ALLTID vill att vi firar med dem de jular bonus är hos oss, eftersom både jag och min sambo tycker att jularna med min familj är bäst och de kommer bonusen aldrig att få uppleva.

Vi har inga gemensamma barn än, men jag tycker att det där med att pappan lägger all sin tid på sina tidigare barn när de är hos en verkar märkas även innan man får barn - det är de som pausar hela sitt liv den helgen eller veckan och bara har fokus på avkomman... jag är tveksam till att det kommer som en överraskning när det plötsligt finns syskon med i bilden. här lever vi ungefär som vanligt. Vi har våra aktiviteter som vanligt - några kvällar är jag upptagen, några kvällar är sambon borta och jag tar hand om bonus - förrutom att mornarna börjar lite tidigare...

Att vara medveten om riskerna och diskutera igenom både i förväg och när man väl är "framme" torde vara enda sättet att hantera situationen på. Se till att sambon och du är på samma blad liksom. Och skulle det vara så att du får mer ansvar för det gemensamma barnet under första barnets veckor (alternativet är väl att du ägnar dig åt bonusen, för det är  ju inte så att de äldre syskonen slutar behöva uppmärksamhet och hjälp bara för att de blir storasyskon) kan du ju alltid se det som en bra anledning att ge honom lite mer ansvar under de andra veckorna, och njuta av lite egentid! :)

Du låter som jag för några år sedan

Eller jag... Men man lär bäst genom att leva och så lär det väl vara även i detta fallet. Ojojoj vad det inte blev som man trodde...

Vi hade vår första jul nu efter att vårt gemensamma barn kommit. Jag har en dotter från ett tidigare förhållande. Mina föräldrar är skilda, min dotters pappa har två föräldrafamiljer och min sambos föräldrar är skilda. Att "en familj" firar jul eller andra högtider på ett sätt är alltså ganska främmande för oss. Vi är vana vid att turas om, prioritera, känna oss orättvist behandlade, ta hänsyn, bli irriterade på att måste ta hänsyn osv.

Denna julen bjöd vi in alla till oss, och det blev jättebra. Jag tycker banjomusiks förslag var bra, och jag tror också det är bra om man kan tänka igenom sådana här saker i förväg.

Sedan finns det ju en del saker i en styvfamilj som är mer problematiska än i andra familjer. För vår del har det handlat om - precis som någon skriver - skuldkänslor gentemot dottern som resulterat i överkompensation, samt att min sambo har upplevt sig som utanför vår symbios. Men det är problem som går att jobba med, om man vågar tala om vad man känner och om man vågar förändra sitt beteende.

Lycka till med alltihop! 

I mitt fall så var det iofs katastrof med bonusen sedan innan. Hon ville inte vara hos oss, mamman gick ej med på mer umgänge, bonusen kallade mammans pojkvän för pappa (gjort sedan hon lärde sej prata), det vart en del vändor till familjerätten osv.

 

När jag o sambon fick gemensamt barn så kommer verkligen inte det (eller HAN) i andra hand. Allt blir vad man gör det till, detta är min sambos chans att vara pappa på riktigt eller hur man ska säga...eftersom hans barn sen innan inte tror eller förstår att han är pappan. Eftersom hon tror (är upplärd) att mammans kille är hennes pappa.

 

Rörigt. Och jobbigt.

Det är inte alltid att dom själva märker att dom gör skillnad. Det man inte ska göra är att om man märker att nåt inte funkar, då ska man prata om det direkt istället för att låta den berömda droppen rinna över. Men iofs så skadar det inte om man någon gång blir så in i h-etes arg att man luftar allt och lite till. Hos oss blev det förändring när jag blev så riktigt arg, men det att man gått och retat sig på saker för länge har inneburit att jag inte tycker om hans barn idag.