Min man och jag har precis bestämt oss för att äggdonation är vår väg vidare efter fyra misslyckade IVF-försök.
När jag läser trådarna här verkar det som om rätt många svenskar gör sina äggdonationer utomlands. Varför det? Jag är bara nyfiken. Själv bor jag i Finland, så jag vet inte hur saker ligger till i Sverige.
Hej Jaqi,
Jag ska ner till Spanien om två veckor för ett första besök på Instituto Bernabeu i Alicante. Kan inte säga så mycket än, men än så länge har kontakten varit bra. Men jag kommer att veta mer efter nesöket så klart...
Hemsida:
http://www.institutobernabeu.com
Sedan finns det så klart AVA kliniker, det finns vad jag vet också en i Tjeckien, och även UK har en enklare lagstifning, och få köer.
Hoppas det hjälper!
Mvh,
Vi kikade på Riga och Tjeckien innan vi kom fram i kön till Huddinge. Många åker till Riga och är väldigt positiva till dem men Tjeckien är mer prisvärda och verkar också bra. Kolla i tråden Vi som gör äggdonation i Europa. Lycka till! Kram
Hej!
Till att börja med vil jag önska dig varmt Lycka Till Sandra73!
Sen vill jag säga ang alla kommentarer till "far" om varför man inte ska adoptera i stället: Jag förstår helt & hållet att vissa tar illa vid sig som inte kan/får adoptera, tex Irma 01. Men, ni som säger att adoption inte är ett alternativ för att man då inte delar gener eller att adopterade mår dåligt. Då måste jag bara få skriva att jag inte bryr mig ett smack om gener. Min make är adopterad & har inga traumatiska minnen eller obearbetade svåra upplevelser pga hans bakgrund. Jag skulle gärna adoptera. Tur att det finns många som vill det, annars skulle de föräldralösa barnen få ännu mer traumatiska, svåra upplevelser att bearbeta- utan föräldrar som älskar dom. Personligen skulle jag hellre finnas där för någon som mår dåligt än att välja bort den personen, jag orkar vara ett stöd för mina barn. Jag är Mamma till en pojke via ÄD & är överlycklig över hans existens helt utan att sakna mina gener & skulle vi adoptera syskon skulle jag vara lika lycklig över det barnet.
Vill inte skälla på någon med detta inlägg, tycker bara att man kan vara lycklig över det man har utan att negga på andra alternativ alltför mycket, särskilt om man inte upplevt det själv. Jag tror att de allra flesta föräldrar till adopterade barn som mår dåligt fortfarande är lyckliga över att de har adopterat just de barnen.
Kram
Tack för informationen Villsågärna38!
Emmylou: Jag har flera vuxna personer i min omgivning som är adopterade. Det är olika hur man upplever det hela. Jag ville adoptera och är inte främmande från ämnet. Alla är inte lämpade som adoptivföräldrar men är utmärkta föräldrar åt sina biologiska barn. Det är inte alls ett lätt beslut att ta. Det är tråkigt när man dock tar beslut grundat mer på den mänskliga tendensen att generalisera utan att ha tillräklig kunskap i ämnet. Men det finns ju gott om personer som vill och lyckas adoptera.
Ja, jag tyckte att det var löjligt att gå på kurs, innan jag gjorde det. Nu rekommenderar jag den kursen. Det var suveränt! I början undrade vi alla vad vi gör där och i slutet kunde vi inte fatta att det var över...Det var överaskande BRA!
Tack, jag hoppas det oxå.
Hej Sandra,
Håller fullständigt med dig. Kan också känna att andra förväntar sig att barnlösa ska adoptera. Så länge man inte själv sitter i den situation går det inte att förstå faktiskt.
Själv får jag inte adoptera pga min diagnos. Men även om jag hade kunnat hade det varit en lång väg som jag inte vet om jag hade orkat med. Av flera skäl.
Sedan hoppas jag kunna bära ett barn själv. Det låter kanske själviskt men det är så jag känner.
Precis som sandra säger brukar man inte svara till fertila par när de berättar att de är gravida "Varför adopterar ni inte för?".
Varför får de som väljer att göra ÄD den frågan jämt och ständigt?
Mvh,
Sandra73 & Irma01: Nej, det är ju verkligen ingen plikt att adoptera & inget som alla vill eller bör göra heller. Det krävs mycket mer av dig som adoptiv-förälder än bio-förälder många gånger tror jag. Människors fördomar förstör så mycket oavsett om det handlar om att alla adopterade mår si eller så, eller om det generella tyckandet att är man barnlös så ska man ju självklart adoptera.
Vi vill gärna ha syskon till vår pojke. Har ett embryo fryst & ska försöka med det först. Om det inte funkar planerar vi att göra privat ÄD utomlands & om det inte fungerar så hoppas vi kunna adoptera. Det känner jag ofta att jag måste försvara, maken är ju adopterad & vi har haft långt framskridna adoptionsplaner. Jag skulle gärna adoptera & det skulle inte vara ett 2:a hands alternativ. Men, det är helt andra kostnader inblandade i adoption, för att inte tala om utredningen där man måste vända ut & in på sig själv & även tidsaspekten med köer till utredning, papper som ska samlas & kötid i adoptionsförening/ landet. Jag tycker det är självklart att man ska synas i sömmarna om man vill adoptera, men det var inget jag kände mig särsklit bekväm med.
Jag hoppas att ni får era efterlängtade barn. Det är det bästa som finns!
Jag får/ har fått denna frågan många ggr. Jag tror inte att dem flesta som frågar varför man inte adopterar tänker på det som en självklarhet. Det kan vara bara bristande kunskaper i ämnet.
a. man har ingen anning vad detta innebär
b. man kanske vill leda samtalet till "en lösning" på "barnlöshet" och inte på frustrationen att "inte kunna", utan att veta precis vad man pratar om.
c. Det är svårt att föreställa sig vilken kamp detta är.
d. Sådan information skaffar man bara om man behöver/drabbas/anhörig-vän drabbas. Hur många personer vet egentligen att ÄD finns?
I alla fall jag tycker att adoptera är ett förmån, inte en plikt.
Hej Emmylou,
Hoppas att du inte trodde att inlägget var till dig. Vad jag menade iaf är att som barnlös får man ofta den frågan av andra människor. Inget annat. Jag beundrar alla som adopterar, jag tycker att det är fantastiskt. Jag hade gärna försökt om jag kunde, även om jag kanske hade blivit knäckt av den otrolig lång och jobbig resa det är.
Vad jag är trött på är att behöva förklara varför jag vill prova ÄD när många alltid frågar varför jag inte tänker på adoption (inna jag inte fick längre...)
Det var allt.
Jag håller med dig, det krävs mer av adoptiva föräldrar än biologick föräldrar, då de måste bemöta andras fördomar.
Mvh,
Som jag tidigare skrivit i tråden så är adoption för mig absolut inget alternativ.
Mina närstående (3 st) har haft enorma problem och grubblerier som bottnat i känslor av övergivenhet och av att ha blivit lämnade.
Detta har resulterat i missbruk av olika slag och depressioner.
Efter att ha de erfarenheterna så tror jag helt enkelt inte på adoption som företeelse.
Vi ska ju alla som är i dem trådarna göra ÄD. Orsakerna är olika, men vi har någonting gemensam: vi hoppas på att få ÄD barn, eller hur? Själv är jag på RD7 och känner ingenting.
isisisis, du har fått så himla gulliga ungar!!!! Så underbart att du har lagt ut lite kort på dem.
Hihi.
