• Madame A

    Känner jag har ett ointressant liv som mammaledig

    Hej,
    överskriften låter säkert illa, men jag undrar om det är fler som kan känna som jag. Har fått två barn på raken och har nu varit mammaledig sammanlagt 1 år och 7 månader. Det är naturligtvis underbart att ha fått två fantastiska barn. Jag älskar dom så högt att det värker  inombords och jag är så tacksam för att jag ens kunnat få barn. Men jag kan ändå känna mig rastlös och att mitt liv på någotvis blivit ointressant. Det kanske är så att denna förändring från att ha varit fri och frank och jobbat och rest och åkt ut på äventyr närhelst jag har velat så blir det en liten chock när man plötsligt blir förälder.

    Med barn nr 1 kunde jag ändå göra en hel del saker men det är såklart svårare nu när man har två små barn.  Dessutom blir man alltid varnad hos bvc att man inte bör ta med barnen var som helst pga tidigare svininfluensa, numera RS, maginfluensa.... det är alltid nåt man måste akta sig för.

    Jaa, jag känner mig faktiskt rastlös, ibland innestängd. Jag längtar till att börja jobba igen och bli mitt vanliga jag - även om alla säger att denna barntiden går så fort och det är viktigt att ta vara på den. Men mitt vanliga jag kommer nog inte tillbaka eftersom jag har gått in i en ny roll nu... suck... ja ja , min lilla kris går väl snart över...
    Är 35 år nu och inbillar mig att när jag blir 40 går jag in i en ny guldålder. Jag har fått en massa bra erfarenhet, fått tillbaka min kropp jag hade innan jag blev gravid och har ett superjobb.

    Det blir nog bra.

  • Svar på tråden Känner jag har ett ointressant liv som mammaledig
  • lövet2

    Passa på att skaffa dig lite nya intressen! Läs, se dokumentärer, lär dig spela något instrument eller vad som helst som du kanske inte kommer att hinna med sedan när du jobbar igen. Man har inte tråkigare än man gör sig!




  • Eisa

    Börja en eller flera kvällskurser.

  • NmjF

    Jag förstår dej. Tänker inte komma med några som helst tips för jag tror du är förmögen att aktivera dej själv. Men jag känner igen mig i det du skriver. Jag har bara ett barn, som jag älskar över allt annat, men ibland blir jag bara galen av att "gå hemma". Jag träffar kompisar, tränar och gör olika saker men jag förstår den känslan av instängdhet som du beskriver och jag tycker det är ok att känna så. Man älskar inte sina barn mindre för det. Det är bara verkligheten.
    Försök att njuta av det du kan och helt enkelt acceptera dina känslor.

  • Bibbif

    jag kände som du efter ett år hemma. I samma veva flyttade vi till ett villaområde med många andra förläldralediga i samma område och en jättebra öppnaförskolan i närheten. Så jag blev jag hemma ett år till av bara farten och trivdes utmärkt! Men det var till stor del skillnaden att istället för trapphus o inte känna någon granne, till att bara ha dörren ut till gräsmattan med lekmöjligheter o fullt med trevliga grannar att umgås med när barnen lekte.

  • supersötasilversara

    Jag känner igen mig i det du skriver. Jag har två barn, inte jättenära i ålder men har varit hemma i snart 3 år nu, därimellan jobbat extra 50% så det blev mycket tid hemma fast jag jobbade.

    Den stora skillnaden är att man inte umgås med vuxna på samma sätt, tror jag. Och att man är hemma 24-7, man hittar ju på saker också men som sagt det är svårare med två barn än med första. ALLT handlar ju om barnen, hemmet HELA tiden. Det är det som är så skönt med att arbeta, man får koppla av från hemmalivet på jobbet och tvärtom.

    Jag satt precis och kollade på foton på mig själv när ettan var nyfödd (snart 5 år sedan), vilken lyster jag hade, såg fräsch och pigg ut. Jag gick och tittade mig i spegeln och hua, vilken skillnad mot nu! Och ändå har jag ingen nyfödd nu!! Jag är 30 år nu och har väl haft en mindre livskris efter julen, mycket tankar och så.  Jag har börjat att aktivera mig och göra saker så att jag kommer ut mer på VUXEN-saker, utan man och barn, 1-2 gånger i veckan. Det ger lite återhämtning och så njuter jag mer när jag är hemma.

Svar på tråden Känner jag har ett ointressant liv som mammaledig