Någon mer som har barn med ADHD & trotssyndrom?

Hej där alla ni som skriver om maktlösheten, gränssättningar m.m.!!!!!

Jag har en kille på 10 år som har diagnos ADHD med visst autistiskt inslag men när jag läser om ODD måste ja fråga när detta kom som begrepp och när ni fått diagnosen. ???
Jag har själv aldrig hört talas om det men det beskriver i detalj hur min son är...Kusligt men sant. Skriv gärna i min gästbok om ni orkar vet att man kanske inte vill lämna ut detaljer här.

Styrkekramar till er alla i samma sits...

Jag hittade själv diagnosen genom boken Explosiva barn, av Ross Green (finns att beställa på Adlibris).
Efter att ha läst boken så började jag söka lite på google och även YouTube.
Finns en psykolog som heter Anthony Cane som lägger upp lite videos på YouTube och är specialiserad på barn med ODD - väldigt intressant faktiskt, kan jag rekommendera!
Finns i övrigt inte så jättemycket att läsa just om ODD, men det är en diagnos och en del barn har den. Det var för övrigt den första diagnosen som min son fick bekräftad.

Elitepearl; kan du inte kolla om sonen kan få prova Ritalin ifall han regerade mycket på Concertan?  Jag fick börja med Ritalin och det funkade klockrent på min son, men nu i vintras gjorde vi ett försök med concerta just för att det sitter i lite längre, men sonen fick spader!
Det var utbrott från morgon till kväll och slutligen fick han även allergiska besvär av den (under 2:a veckan) så vi gick tillbaks till Ritalin och jag fick min goa son tillbaks =)

Det kan ju vara så olika vilken medicin som passar, och jag förstår verkligen din oro när det gäller 'självmedicinering' som du säger.
Jag är ensam med min son (pappan är avliden nu men var missbrukare) och var jätterädd för alla dom här medicinerna mot adhd just för att jag absolut inte trodde att det var lämpligt för min son - med tanke på missbruk (och ev. ärftlighet).
Sen talade psykologen om att många av dom här barnen kan, precis som du säger, börja självmedicinera själva i tonåren =(
Det var det som fick mig att ändra tankesätt, jag hade aldrig själv tänkt den tanken men jag är glad att vi iaf började med Ritalin.

Hoppas du får lite hjälp, om inte annat att det hjälper att veta att du inte är ensam i eländet *s*

Jag måste få fråga, tror verkligen ni föräldrar att "ODD" är något verkligt? Trots finns hos alla barn och låter man det gå överstyr så är det väl självklart att barnen utnyttjar det. Jag är övertygad om att barnen tar efter föräldrar, skriker föräldrarna åt barnen så blir det nog detsamma åt andra hållet. Ljuger föräldrarna så gör barnen också det..

Jag vet hur jävliga barn kan vara men det är väl inte barnen som ska forma oss utan tvärtom. Som någon tidigare sa, låt bli maktkamp.

Väljer att tänka att din kommentar kommer utifrån okunskap. Ja, ODD är en neuropsykriatisk diagnos och är absolut inte jämförbar med vanligt trots som ingår i barnets utveckling.

Min sons diagnoser handlar inte om mina beteenden, jag vare sig ljuger eller skriker på mina barn, och jag anser dessutom inte att mina barn är jävliga, utan dom vackraste människorna på jorden, däremot så tycker jag absolut inte om allt som dom gör och accepterar givetvis inte allt. Barn behöver gränser för att känna trygghet, det är min absoluta uppfattning.

Men när det gäller barnen eller för den delen vuxna med diagnoser så fungerar det faktsikt inte på samma sätt som för människor utan.

Jag har själv en adhd diagnos och det gör att jag skiljer mig en heldel ifrån andra som inte har det.

Jag har bla svårt med kroppskontak, om någon tar försiktigt på min arm så gör det ont, jag kan inte bada i varmt vatten, för det känns som att jag ska bränna sönder mig.
Jag klarar inte av att ha en klocka som tickar, för det gör fysiskt ont i min kropp.

Om jag sitter på en föreläsning och någon snurrar ett papper, så försvinner allt som föreläsaren pratar om, jag hör det inte, för att det kommit in ett annat moment som stör mig.

Jag har svårt att sitta stilla, det kliar i hela min kropp, mitt tålamod är kortare och jag är ganska så impulsiv utav mig, reagerar snabbt i alla tankar och känslor.

Jag har alltid en massa tankesnurr i mitt huvud, vilket ställer till det med sömnen för mig.

Att fatta beslut är fruktansvärt, och det gäller allt, från viken glass jag ska välja, vilken affär jag ska gå i, vilka kläder jag ska ha på mig osv osv, vilket ställer till det i vardagen. Alla vardagssysslor är jätte tuffa för mig.

Att handla, städa, tvätta, laga mat, välja kanal på tvn, se på ett helt program osv.

Det här är ingenting som jag styr över själv och samma sak är det för min son.

Om du läst det vi skrivit så ser du själv, att vi skiljer på trots och ODD, det är som att barnet försvinner, det är en markant skillnad och har man upplevt det själv så förstår man vad vi pratar om.

Men, det är ett väldigt känsligt ämne för många föräldrar, eftersom det ligger en oerhörd sorg bakom barnets handikapp och många föräldrar känner sig väldigt otillräckliga och maktlösa.
Så ett tips är att du i fortsättningen försöker att visa mera kärlek och respekt i dina uttalanden, eftersom dom kan såra.

Den där lilla 20-åringen är ute efter att provocera inget annat..

Hej jag har en son på snart 13 år som har diagnosen AD/HD han får Ritalin.

Hej!

Va roligt att du hittade hit :)

Jag provocerar inte och liten är jag inte heller. Åldersdiskriminering, har du hört talas om det eftersom du var så noga med att poängtera "liten" och "20-åring"? Det jag tänkte på var att jag aldrig har hört talas om trotssyndrom någonstans i min närhet trots att många i familjen har npf inklusive mig själv. Av vad jag läst om ODD så har ungefär 60% av alla med ADHD också ODD men jag vet inte om jag upptäckt något speciellt hos de jag känner med den diagnosen, min bror var en riktig djävul när han var liten så nog vet jag hur trots kan te sig.

Jag tror ändå att trots beror mycket på hur man blir bemött.

kg89: ODD finns visst.

Själv vill jag gärna beskriva det som att trotset kommer fram när kaoset i hjärnan blir för mycket.
Det finns de som sluter sig och blir alldeles tysta och tillknäppta vid kaos, medan andra istället blir aggressiva = ODD.

När min dotter väl fick de verbala verktygen för att kunna förklara varför hon tyckte och tänkte som hon gjorde, så blev allt mycket bättre. Problemet var skolan där de ansåg att så länge man inte hade en diagnos så kunde man inte behandlas annorlunda än andra barn. Men går man i en storklass med 65 elever och sammanlagt över 50 lärare på  drygt 3 år, så kan ju vem som helst förstå att det kan bli kaos i hjärnan. Tänk om vi föräldrar fått reda på, innan barnen började på denna skola, att de skulle ändra om från vanliga klasser till ett ekonomiskt experiment med storklasser - då skulle vi valt en annan skola. (Efter fyra år fick de ändra tillbaka då hela skolan var i kaos)

Om du inte har någon i din närhet som har ODD så tycker jag att du bara ska vara tacksam. ODD är nämligen något som är lika jobbigt för den som är drabbad som för familjen.

elitepearl: läs boken så får du svar på många av dina frågor. Finns på nätet eller i välsorterade bokhandlar.

Innan du läst den så kan jag bara berätta lite kort om maktkamper och hur det tas upp i boken.
Där talas det om olika korgar. Korg A, B och C.

I korg A lägger man allt som kan vara skadligt för människor och djur. Dvs allt som du MÅSTE ta strid för. Tex får man inte springa rakt ut i trafiken, knuffa ut lillebror genom fönstret på tredje våningen, leka med knivar, stoppa in katten i mikron, etc...

I korg C läggs NÄSTAN ALLT annat. Tex tandborstning, datorspelande, läggtider, matvanor, umgänge med kompisar, svordomar, klädvanor, hygien, reta lillasyrran, dra katten i svansen, äta papper, sticka pennor i armen, etc...

I korg B ska nästan allt i korg C hamna till slut. MEN tänk på att det måste få ta den tid det tar och bara lite i taget så att sonen "hinner med".

Det viktigaste är att man varje gång man har olika åsikter än sitt barn ställer sig frågan i vilken korg saken egentligen ligger och därefter väljer om det är värt att ta strid om. Ju färre strider, desto närmare målet kommer man.
Huvudsyftet är att få till en så lugn miljö som möjligt för att kaoset i skallen ska bli så litet som möjligt.

Det är också viktigt att du träffar din son så mycket som möjligt och låter honom förstå att du älskar honom, men inte gillar om han inte uppför sig. Kom också ihåg att under ett utbrott sjunker intelligensnivån betydligt (det gör det hos alla människor - det är därför vi ibland säger saker vi egentligen inte menar under ett gräl) så att ta upp någon form av diskussion med sonen under ett utbrott är totalt hopplöst.

Du måste släppa allt annat under en period och verkligen satsa på honom och riktigt TJATA in i honom hur mycket du älskar honom. Jag kan nämligen garantera dig att han har dålig självkänsla och dåligt självförtroende och då finns inget bättre än att höra att mamma älskar en. Förhoppningsvis kan detta stärka honom till att förstå att han är en egen stark människa med egen vilja och då också orka bryta med eventuellt "dåligt sällskap".

Det är ju förstås också viktigt att du alltid dyker upp då du sagt att du ska komma och att det blir en regelbundenhet i era möten så att han känner att just DU är någon han kan lita på vad som än händer.

När det gäller hans syskon så tror jag att det är bra om du pratar med dem och får med dem i bemötandet av sonen. Dvs att de förstår att han blir särbehandlad, precis som de skulle bli om det var de som hade hans problem.  Barn har en fantastisk förmåga att hjälpa till om de bara får det förtroendet.

Mitt råd till dig är att du nästa gång du besöker sonen totalt ignorerar beteenden som är till för att provocera eller chocka (kanske du behöver ta något lugnande innan - ha då inte dåligt samvete för det) och istället fokuserar på positiva saker som tex vad han hittat på sedan ni senast sågs eller något intresse som han har, kanske idrott, dataspel, specialintresse...Om du aldrig tidigare intresserat dig för detta och tror att sonen skulle bli chockad och kanske ur balans om du helt plötsligt visade ett intresse för tex fotboll så försök börja med att förklara att du tycker det skulle vara roligt om ni två kunde finna ett gemensamt intresse. Kanske han själv är en sån realist att han själv kan komma med något förslag baserat på hur du är som person?

Min egen dotter blev avstängd från sin skola i trean, tillbringade 6 år i specialklasser (men har hela tiden bott hemma) och går nu första året på gymnasiet och det går absolut lysande för henne. Hennes lärare tror inte att det är sant att hon gått i specialklass.
Det finns alltså alla möjligheter att det ska ordna sig för din son, men det krävs mycket hårt arbete och det kommer att ta tid.

Jag önskar dig all lycka till och svarar gärna på eventuella frågor som du kan ha.

Du provocerar inte? Okej, jag antar att vi ser olika på begreppet provocera. Läs trådstart och läs sedan dina inlägg igen.

Annars tycker jag att alla dessa personer som inte tror att diagnoser existerar för att de inte har hört talas om dem är ett ganska intressant fenomen.

Jag brukar inte skriva i trådar som denna pga okunskapen som lätt tar över trådarna. Blir sällan ifrågasatt öga mot öga, i princip aldrig, jag tror inte att folk vågar då på samma sätt.  Däremot är det många som inte kan förstå min vardag, vilket jag respekterar. Man måste leva mitt liv för att förstå fullt ut, det är bara så. Har en dotter som blir 15 i år. Hon har ADHD OCH ODD. Den som vill kan inboxa mig, jag vet hur det är och hur vardagen ser ut......

Hej, skriver ni inte här längre?
Psykologen som utreder min son säger att han uppfyller kriterierna för trotssyndrom. Han är 7 år.
Jag blir verkligen rädd när jag läser om era äldre barn, kan tänka mig själv om mitt barn skulle hålla på som han gör nu när han är 15. Den tanken kan hålla en vaken hela natten.
Jag skulle så gärna vilja veta hur ni jobbar med era barn, vad ni fått eller får för behandling osv. Jag har läst explosiva barn, och tycker jag har så fullt upp med a-korgen hela tiden att de andra inte riktigt hinns med. Det skulle vara givande att prata med någon annan om hur de gör för att kanske få lite nya infallsvinklar. Man går och försöker få ordning på allt i sin ensamhet och det är lätt att fastna i gamla hjulspår och inte se möjligheterna när man har fullt upp med det hela tiden och aldrig får en stund över att backa undan och få perspektiv på saker och ting.
Psykologen sa att hon skulle kolla upp någon slags terapi som man går tillsammans, förälder och barn. Har någon av er gått på sånt och har det vart bra eller dåligt? Jag har så svårt att tänka mig att min son skulle orka sitta å babbla med mig och en terapeut i en timme men de kanske lägger upp det så att det kan bli roligt?

Hej
Jag har två barn med adhd och trotssyndrom, mitt liv har gått åt att försöka hålla dessa sams och sitta på möten om allt de gjort hela tiden alla mina relationer har jag fått gett upp. Nu har min son på 12 år fått autism diagnosen med och jag har gett upp allt, efter allaårs kämpande med bråk skrik och förstörelse känns det extra jobbigt hur hittar man tillbaka till allt igen ?
min son förstörde saker för 100000 kronor vid senaste utbrottet jag kan inte nå honom då han låser i vissa situationer hur gör ni?

Nej du. De som har trotssyndrom är nästan tvångsmässigt trotsiga. De är emot ALLT. De är även emot sånt som de egentligen vill ha. De står sig själva i vägen. Jag har undervisat såna barn. De vägrar titta i boken. Det är extremt. Och diagnosen har funnits länge, måste vara minst 20 år sedan, så länge har jag i alla fall känt till den.