• Lindylife

    Det som sårar mest

    Ikväll skulle vi ut och fira att vi varit gifta i 11,5 år, lite så där på skoj för att det inte är ett jämt tal. Vi har haft många år av strul som styvfamilj och därför inte firat så ofta. Jag trodde nog vi skulle fira det som är positivt i vår relation ikväll. Men efter gårdagens samtal då vi försökte diskutera en komplicerad fråga kring vår gemensamma dotter var tyfligen min man ur fas. på det som skulle vara den trevliga middagen på restaurang säger han rakt ut och med helt ärlig uppsåt att det finns två saker i hans liv han är glad, stolt och nöjd över. Det ena är hans lyckade karriär och inspirerande arbete och det andra är hans goda relation till sin äldsta dotter, min bonusdotter. Gissa om det sårade mig. För det han menar är att han är besviken över relationerna till mig och vår gemensamma dotter. Ok, jag svarade bara att man får tacka och ta emot när livet välsignar en med det goda, som t ex de områden han är stolt och glad för. Men i mitt hjärta sörjer jag enormt att han utrycker sig så här. Hela vårt äktenskap är liksom ett långt arbete att få ihop det någotsånär. Sällan har vi glada miner ihop. Jag trodde nog vi skulle fira det goda med vår relation ikväll, men det belv inte så. Min man står för det han sa och har inte tagit något tillbaka när jag berättade hur ledsen jag blev.

    Vad ska jag göra?

  • Svar på tråden Det som sårar mest
  • PCOskruttan

    Föreslå familjerådgivning kanske? Ni verkar vara på olika platser i relationen och då det vara bra att få reda ut saker så man hamnar på samma trappsteg igen...

  • Lindylife

    Vi har redan varit hos familjerådgivningen, i olika omgångar. Ja, det är kanske dax att gå dit igen. Men det känns inte kul och konstruktivt längre. Vi lovade varandra sent ikväll att försöka fortsätta prata, hemma själva alltså, inte låta tystnaden ta över. Om det nu är så illa med läget i relationen så måste vi väl hitta en väg framåt hoppas jag.

    Jag försökte ge min man olika exempel när jag uppskattar honom, han gör många bra saker. men han har dåligt självförtroende ändå och antar en massa saker, som att han inte skulle vara uppskattad hemma. Genom åren har jag märkt på vilket sätt han vill ha berömm och positiv feed back och jag försöker alltid bemöta honom så att den kommunikationen ska fungera. Innan kunde det ofta heta att jag inte uppmärksammade honom tillräckligt, inte lyssnade på ett bra sätt, inte tog mig tid. Jag känner ig inte särskilt lyckad i min roll som fru och styvmamma. Näe det kan jag verkligen inte pååstå att jag känner som en stark sida i mitt liv. Mest som en skola att lära sig hantera sig själv och andra i en grupp som spretar lite åt alla håll.

    Vi kämpar väl på, ibland med att kunna säga ärligt och tillåta varandra säga ärligt vad man tycker, även irritationer. Och ibland lugnar vi oss med dessa irritationer och försöker vara mer positiva, kanske inte ta upp alla detaljer som kan vara ett irritationsmoment i vardagen. Det är svårt det där, med att kunna ha det "högt i tak" hemma och kunna säga sin mening i familjefrågorna. Min man vill att vi ska ta oss rejält med tid och prata om hur vår relation kan bli bättre, och det är ju positivt. Men våra samtal slutar nästan alltid med att jag känner mig djupt ledsen och undrar om varför jag egentligen ska leva i denna relation.

    Gud vad jag kan längta efter att få känna mig accepterad.

  • PCOskruttan

    Ni kanske skulle gå enskilt och prata med någon också, han för att jobba med sin självkänsla och du för att få lite hjälp med att "lära dig hantera dig själv"...

Svar på tråden Det som sårar mest