Någon som fått panik mitt i?

a shit alltså, vad väck alla är i sina smärtor, tror på er när ni beskriver att man går in i sig själv...Ngn som bajsat på sig då?

Hoppas jag tycker som du efteråt!!! trots alla farhågor..;)

jag fick panik först när förlossningen i stort sett var över. jag hade krystat i två timmar och var värksvag under hela den tiden så jag hade yttre press. men det gick bra, ändå. det gjorde så helvetiskt ont att jag var inte ens medveten om min omgivning men panik fick jag aldrig. jag var bara koncentrerad på vad jag var tvungen att göra. men, just när huvudet var ute så hör jag någonstans hur barnmorskan säger: "navelsträng runt halsen, ge mig en sax för nu måste det gå fort!" jag sätter mig upp och ser att hon vänder sig om, får en sax i handen och avnavlar medan han fortfarande är i vulvan. sen sliter hon ut honom och jag har fortfarande panik och är jätteledsen för att jag kämpat så länge med förlossningen och det blir ändå bara ett dött barn. så far de ut med honom och sliter med sig min sambo. då blir det äntligen lugnt inne i rummet och jag är alldeles bedrövad. ligger och stirrar upp i taket och saknar min sambo och mitt barn. då känner jag hur det börjar dunka nere i underlivet igen och jag undrar: "vad håller ni på med?" barnmorskan svarar då snabbt att nåt kärl står och spottar, och att de inte hittar var det är. då blir jag enormt rädd igen, och tänker: "jaha, och nu dör jag också utan att få veta ens vilket kön mitt barn har." så jag suger i mig lustgas för fulla muggar för jag vill inte vara med längre. då börjar allt snurra och jag tappar begreppet. jag drog i mig för mkt, helt klart. efter en evighet kommer min sambo in i förlossningsrummet med ett litet knyte, och jag blir alldeles överlycklig, förstår att han har överlevt. och barnmorskorna är inte längre och gräver nere i underlivet. underbart, vi överlever allihopa! Och jag fick veta att det var en son. jag hade visst bara förlorat 650ml i blodmängd under förlossnignen, så jag var visst i alls nära döden, och även om läget var någorlunda kritiskt för mitt barn så hade han börjat andas och småskrika lite hest redan på väg till akutrummet. så all fara var inbillad. såhär i efterhand känns det lite töntigt att jag förstorade upp allt som jag gjorde.nu har ajg nästa BF om 30 dagar, och längtar nåt så oerhört! Förlossningen är utan tvekan det häftigaste en kvinna får göra under hela sitt liv!

Det gör mig så ledsen att läsa om upplevelser ni haft och hur ensamma ni verkar vara i dem. Hur dålig komunikationen verkar ha varit. Jag tycker bm:orna borde vara bättre på att se sånt och kunna ge stöd, informera och lugna. Ingen ska behöva tro att deras barn dör eller dom själva ska det för den delen!

det håller jag med dig om, om jag bara fått några lugnande ord så hade nog det mesta av dödsångesten släppt för mig... att de hade förklarat mer vad som hände, för jag jag var för rädd och trött för att fråga. iofs så förstår jag att de behövde koncentrera sig på vad som måste göras, men ett par värmande ord om att jag inte var på väg att förblöda, eller att mitt barn andades redan när de tog iväg honom hade inte varit fel att höra. brist i kommunikationen kan leda till onödiga negativa upplevelser!

Jag bajsade på mitt barn som hade bajs på huvet när hon kom ut  Det var dock i situationen helt ointressant. Hon är inte allergisk iallafall vilket jag har hört ska bero på att jag bajsade på henne, så jag tänker nog bajsa på nästa barn också   Jag var innan förlossning orolig över att jag skulle skita framför min sambo, men under förlossningen när jag krystade skrek jag bara jag skiiiiiiter nu torka meeeej till honom. Vilket såhär i efterhand känns mycket komiskt. Vi skrattar åt det fortfarande och vi har kommit närmare varandra på alla sätt och vis. Lite OT men för att svara TS: Ja jag hade extrempanik när dom la edan, hade tyvärr bara idiotpersonal under förlossningen. Men det är ingenting som inte terapi kan göra nåt åt såhär i efterhand och nästa gång ska jag ha en doula med.

Jag var på väg att få panik mitt i nånstans, hade värkar utan riktig värkvila, hur jag än satt, låg eller stod så gjorde det konstant jätteont i ryggslutet plus att det med en minuts mellanrum kom värkar som gjorde allt ännu värre. Efter ett par timmar av denna tortyr när jag försökt byta position några gånger för mycket (det enda som funkade för mig var att ligga stilla i samma position så jag kunde fokusera helt på att slappna av och andas, andas, andas) så var paniken nära och jag fick ringa på min bm som gav mig akunpunktur. Då kom jag tillbaka till avslappningen och andningen och slutade även byta position utan stannade halvsittande mot en saccosäck resten av förlossningen (med undatag för plågsamma toabesök med jämna mellanrum för att hålla kissblåsan tom). Då funkade det bra igen. Själva krystningen tyckte jag var väldigt obehaglig, jag har ett extremt stort kontrollbehov och kände att jag inte hade nån kontroll alls över vad som skulle hända så då blev jag rädd men kände aldrig nån panik. Fick dessutom bra hjälp av personalen som hjälpte mig med när jag skulle ta i och pushade mig att fortsätta trots att jag var ganska slut.