Hur tidigt lära barn vad som är rätt och fel?

Alltså man kan ju inte börja förrän barnet förstår och det är ju olika. I början handlar det väl mest om att ta bort barnet från en "oönskad situation" tex 1-åringen drar i gardinerna, då hjälper det ofta inte att säga nej utan då får man flytta barnet och distrahera...
... så det där kommer av sig självt skulle jag säga.

redan under 1 år när de börjar förstå lite tycker jag

En 1 åring avleder man, de har inte utvecklat sin impulskontroll än vilket innebär att även om de vet att de tex inte får dra i duken så finns inte inpulsen som hejdar.

Min minsta är 11 månader och hon vet mycket väl att "no" är "no" så sitter vi tex o äter o hon kladdar med maten o jag säger åt henne att "No don't play with your dinner" så tittar hon på mig o nickar o sen slutar hon. Förstår lika bra när hennes pappa säger "nej inte dra i tv spelet".
Vi började säga nej till alla våra barn när dom börjar röra sig själva, vägguttag, sladdar, bordsduken osv.

Jag tror att vi börjar uppfostra barnet redan i magen, när den sparkar på oönskat ställe så puttade åtminstonde jag bort min lilla tjej. Nu är hon fyra månader o jag säger ofta till om hon tar tag i håret eller rivs. Det fattar hon såklart inte men det är ju ett samspel. Man pratar ju med sitt barn o då säger man väl det man känner just då? När hon blir äldre så antar jag att hon kommer att förstå vad jag menar. Allt man gör med sitt barn är väl ett sätt att uppfostra? Uppfostra tycker jag inte bara betyder att man säger nej utan allt man gör o hur man gör. Barn gör inte som man säger utan som man gör:)

Det ger sig själv när de börjar röra sig och pilla överallt. Då börjar man säga nej men till att börja med så händer ju inget utan man får ta bort barnet. Hur länge man får ta bort är väldigt olika från barn till barn. Dottern var helt röststyrd och lyssnade på nej när hon var 15 månader medans killarna i samma ålder mycket väl ha förstått att de inte får men skyndat sig att göra tills man kommer och lyfter bort. Upplever att mellankillen började vara rätt enkel en bit efter 2 år och minstingen är 1 år och 9 månader nu och det funkar bara ibland att säga åt honom, oftast inte.

Från början.

Klipper in en del av ett av mina tidigare inlägg i frågan:

Uppfostrar, dvs samspelar och vägleder/guidar gör jag så klart från början.
Biter han i bröstet tar jag bort honom, varje gång. Drar han i håret lossar jag hans grepp, varje gång. Gränserna markeras med barn upp till fem-sex år ju tydligast i handling och orden läggs till att synliggöra och förstärka handlingen.
Eftersom han från början inte har någon impulsförmåga ligger det på mitt ansvar att hindra honom från de saker han inte får göra, varje gång tills den dag då han klarar av att hindra sig själv. Och eftersom han inte har något ordförråd så sätter jag ord på det han resp. jag gör.

Handling och konsekvens (på riktigt) lär de sig också tidigt; ropar jag så kommer mamma, trycker jag på knappen så tänds lampan, drar jag i snöret så låter speldosan...
Det som man kallar "logiska konsekvenser" dvs de åtgärder jag vidtar för att se till att barnet inte skapar en konsekvens som inte är acceptabel, gör jag ju också från början. Jag sätter t.ex. petskydd i kontakterna för att han inte skall kunna pilla om han är av den sorten, jag håller dörren låst för att han inte ska kunna trilla ner för trappan så länge han är för ung för att hantera trappan säkert, jag häller upp minimalt med dryck i glaset om han inte kan hindra sig från att tömma ut det i tallriken och jag plockar bort kritorna så att han inte ska kunna rita oövervakat om han visar (tendenser till) att han inte klarar att hålla sig till bara ritpapper...

Uppfostrar gör jag egentligen inte före 2 års ålder, och nej, jag börjar naturligtvis inte bara tvärt och chockartat över en natt. Men före 2 år så "hjälper" jag mer barnet att inte göra fel, eftersom ett litet barn inte klarar av det så bra själv. Jag tar bort frestelser, stänger dörren till det där rummet där jag inte vill att barnet ska vara, lyfter bort barnet från saker h*n inte får röra, avleder, osv osv. Inga Nej, Fy eller annat i den stilen, eftersom jag inte lägger ansvaret för ev "fel" på barnet. Det är mitt ansvar om något blir fel ...

vi har alltid sagt NEJ till våra barn, från dess att de i stort sätt föddes. vår son på 9 mån förstår när vi säger NEJ när han till exempel kryper till kattmaten och dyl

sen blir vi juh inte arga eftersom de inte förstår så men bättre att lära dem vad nej betyder så fort som möjligt.

Man måste ju säga nä när de e nä, snacka om chock för ungen när man helt plötsligt säger nä... Vi kör med ajjabajja och de lyssnar han på, och har alltid gjort, 

Jag talar om från början om barnet gör något jag anser fel. Jag talar självklart också om varför jag tycker det är fel.

Jag har sagt "nej" till dottern redan från början, samtidigt som jag antingen distraherat med annat eller tagit bort henne från situationen. Hon är nu 10 månader & säger jag "nej" så slutar hon med det hon håller på med. Förutom vissa saker som är extra spännande...då bara flinar hon & fortsätter.

En sak e att man ska ALDRIG underskatta sitt barn, för dom vet mer än vad man kan tro... Så de här med att dom inte förstår e bullshit.... Dom lär sig SNABBT som tusan...

Min erfarenhet säger mig att det är väldigt olika, från barn till barn.
Jag har två söner, en är 15 år och sen har vi sladdisen som är 1 år och 2 månader snart.

15-åringen har det aldrig varit några "problem" med när det gäller att lyssna till nej och veta vad det innebär, det gjorde han tidigt.
Lillplutten däremot han struntar fullständigt i våra nej!
Visar vi att vi blir arga när han inte lyssnar skrattar han gott åt oss.
Vi fortsätter envist att säga nej, plocka bort honom, visa att det gör ont när han slår oss, osv...

Någon annan som varit med om det och kan ge tips och råd?!

Jag tycker att man ska vara konsekvent med att säga ifrån från början.

Även om barnet inte förstår (och för mycket kommer det att ta många år), så kommer barnet ändå att lära sig vad som ger positiv och negativ respons.

Vissa regler för barn vi vuxna har kommer de inte förstå förrän de själva är vuxna och har barn.