Sänder lite hopp till er rädda!

Hej tjejer!
Nu har jag gjort det!!!! Jag har fött barn och det gick bra!

Har varit in på denna sidan ett otal gånger och läst om andra i min situation, andra som varit lika rädda för förlossningen som jag själv. Usch och fy vad jag har mått dåligt under graviditeten, våndats och plågats och spelat upp sjukt jobbiga scener av vad som troligtvis skulle hända när jag födde mitta andra barn. Jag hade en väldigt svår första förlossning som slutade i klipp, blodbad och operation. Allt detta gjorde att jag hade rejält jobbigt med att "komma igen" efter förlossningen och därmed också svårt med anknytning till min son.

Nu i denna graviditet har jag gått hos en frejabarnmorska för att prata av mig, något som var väldigt nödvändigt. Jag var helt inställd på kejsarsnitt när jag började hos henne men efter några samtal vände jag mer och mer och tills slut bestämde jag själv, utan påtryckning från henne, att göra ett försök och föda vaginalt i en planerad igångsättning. Hon hjälpte mig att framställa en förlossningsplan för hur vi skulle gå till väga för att det skulle kännas så tryggt och bra som möjligt och efter ett samtal med förlossningsläkare fick vi det bekräftat att det var en bra plan att köra efter. Han blev även min doktor under och efter förlossningen så han följde mig hela vägen kan man säga.

Väl på förlossningen var all personal helt införstådd med vad som skulle göras och hur det hade slutat förra gången, alla var supertrevliga, lugna och stöttande. Dagen innan jag skulle sättas igång fick jag komma in på kvällen och så fick jag en sovdos samt ett lugnt tyst rum på bb, allt för att jag skulle vara så pigg och utsövd inför den stora dagen. På morgonen tog de hål på hinnorna direkt efter att jag vaknat och duschat vid 8.00, sen fick jag och maken gå och äta frukost i lugn och ro medan vi väntade på att narkosläkaren skulle komma för att sätta ryggbedövningen. Efter en timme i matsalen kom personalen och sade till att han kommit. För att minimera smärtan hade bm lagt lokalbedövande salva på ryggen redan när vattnet togs så ryggbedövningen kändes nästan ingenting att sätta. Tack och lov, för det hade jag varit så rädd för innan. När slangen satt där den skulle i ryggen hade jag friheten att själv bestämma när bedövningen skulle aktiveras.

Värkarna kom igång av sig själva men hjälptes på traven med dropp. När klockan var 12 valde jag att aktivera epiduralen, hade klarat mig fint på lustgas fram tills dess. Tyvärr fungerade inte epiduralen alls, precis som under förra förlossningen (läkarna har konstaterat att jag förmodligen inte är mottaglig för normaldos av epidural utan skulle ha behövt en hästdos redan från början, tydligen väldigt ovanligt dock), men eftersom jag var pigg, utvilad, lugn, trygg och kunde slappna av under värkarna och gå in i mig själv totalt gick det jättebra att hantera smärtan ändå. Tyckte faktiskt aldrig att det gjorde så ont alls, väntade på att det skulle bli dendär "jag vill dö" känslan som sist men den kom aldrig. När de kollade mig första gången visade det sig att jag öppnat mig 9 cm och det bara var en kant kvar, sedan kom krystningsfasen och den skötte ju kroppen själv liksom. Krystningen pågick 30-40 min och sedan var min son ute 15.00!

Totalt tog förlossningen 6-7 timmar, jag blödde inte mer än 300 ml, jag sprack inte en mm och slapp således sy ett enda stygn, jag kunde sjungandes hoppa in i duschen snabbt efteråt, kissa utan att det sved och sitta och gå utan problem. För att summera detta kan jag säga att det var en FANTASTISK upplevelse som jag blir varm i hjärtat bara av att tänka på. Jag är så glad att jag vågade.

JAG FICK REVANCH!!!!!!

Så till er som är lika rädda som jag var innan, det finns hopp!

Lycka till alla tjejer, ni kommer att klara det!