Hjälp... Måste få prata av mig....

Jag har haft två MA som båda gångerna har fostret "försvunnit" (varit tomt i fostersäck, men moderkaka och fostersäck fortsätter växa). Första gången gick jag till v.17, blev sedan skrapad. Då trodde de att det var mola, men det var det som tur var inte. Blev sedan gravid igen efter 3-4 månader (avvaktade i väntan på alla provsvar) och bad då om ett tidigt VUL för att stilla min oro då jag tyckte att det var väldigt jobbigt att det inte var något barn i magen förra gången. Gjorde ett VUL i v.8 enl mig och då såg vi ett hjärta tickade och läkaren uppskattade att jag var i v.6 ungefär. Då slappnade jag av lite, men när jag en natt börjar blöda så fattar jag att det är något som inte stämmer. Gråter hela natten och ringer och får en tid för VUL samma dag. Och det är tomt i magen denna gången också. Barnet är borta. Är då i v.12-13 enl mig, alltså 1 mån efter det första VUL och då fanns ju ett foster med ett hjärta som tickade. Fostersäck och allt är kvar och jag fortsätter växa även denna gång. Blev än en gång en skrapning. Första gången var jag självklart ledsen men tänkte att "det var väl något fel", men denna gången undrar jag VAD är det för fel. Jag kan inte släppa det. Jag har ett barn sedan tidigare och det är jag fruktansvärt tacksam för, men jag vill ju ha ett barn till och undrar om det verkligen går?!? Hade vi "tur" som fick barn första gången? Eller har vi bara haft "otur" två gånger? Kan det vara fel på mig? Eller oss (för vi är ju två om det)? Jag vill bara försöka igen, men läkaren ville att jag skulle avvakta 3 mån och komma tillbaka och ta mer prover om några månader och att det tas prover vill jag verkligen. Men det känns som en evighet att få vänta på kallelse och jag tänker på detta varje dag och gråter ofta. Min man tycker att jag ska försöka släppa det, men det är inte så lätt. Det har tagit väldigt väldigt hårt på mig. Ville bara skriva av mig lite.....