Vi som ska eller har förlorat en nära anhörig!

Hejsan,
Min mamma, som haft cancer sedan 2 år tillbaka, åkte in på sjukhuset för att hon bröt lårbenshalsen. Hon låg och var jättedålig i tre veckor (nästan fyra) utan att vi fick några ordentliga svar.
Vi kände på oss att det var nära slutet, fast man såklart hoppas på ett mirakel.
Min 5 åring visste att hon hade cancer och att hon aldrig skulle bli frisk från det. Vi berättade det när hon undrade varför jag grät en gång.
När mormor åkte in på sjukhuset berättade vi för vår dotter att mormor kanske inte skulle komma hem igen. Förra veckan var vi tvungna att berätta för henne att mormor inte skulle komma hem från sjukhuset igen, utan att hon nog skulle dö på sjukhuset. I torsdags dog mamma på hospis, hon hade varit på hospis i en dag.

Jag tror på att hålla barnen "underrättade" så det inte kommer som en chock för de att mormor (ex) helt plötsligt dör. Att det vet att de är sjuka är en sak, men de kopplar nog inte (beroendes på hur insatta barnen är förstås) ihop sjukdomen med att de kommer att dö.
Min faster berättade för min pappa för något år sedan att när deras syster dog (för 34 år sedan) kände min faster sig chockad och utanför eftersom hon inte fick veta någonting om hur och varför hennes syster dog och hon inte fick vara med på begravningen. Därför var min far noga med att vi pratade med våra barn nu när mamma låg för döden.
Så små barn frågar vanligtvis inte om någon kommer att dö, pga sjukdomen.
Kan du inte prata med hans läkare? Fråga hur framtiden ser ut om inte läkaren säger det själv till din pappa. Idag får man oftast fråga dem rakt ut annars får man inte veta. Vi fick inte veta hur illa det verkligen VAR för mamma förrän vi kom till hospis, innan dess hade läkarna i det närmaste undanhållit information från oss. 

Sen sörjer ju alla på olika sätt. Syrrans ena flicka blev jätteledsen när vi berättade om mormor, en av töserna pratar bara med sina kamrater om det. Min dotter har "lekt det", pratar nästan inget om det, ikväll var första gången hon grät för att hon saknade mormor.
Det är upp till var och en om de vill berätta det eller inte. Men jag tror på att vara ärlig mot barnen så de inte känner sig "lurade". 

Jag är ledsen för din skull, jag vet precis vad du går igenom. All ovisshet är fruktansvärd, samtidigt som man inte är säker på om man verkligen VILL veta.
Jag har fortfarande inte fattat vad som hänt, men varje kväll jag ska lägga mig så slår det mig. Saknar mamma varje dag. Saknar hennes röst, hur hon var med sina barnbarn, att hon alltid fanns där för oss.
Oj, blev ett långt svar det här. Hoppas du orkade läsa.

Kramar till er alla som sörjer eller oroar er för era närstående!

Kände bara att jag behövde skriva  lite mer........

Skrev ju för några dagar sedan.......

Och igår 11:14 dog min bror,42 år gammal...
lämnade efter sej fru och barn....
Och oss....
*gråter*
Men vi vet ju idag att han inte lider och har ont mer......

Saknar dej redan....

Oh vad ofattbart!!

Vill skicka varma kramar till dig och till er andra i tråden som har eller är påväg att förlora en älskad familjemedlem, släkting eller vän...

Min pappa ligger på Hospice. Vi fick cancerbeskedet för inte ens 2 månader sedan. Allt har gått otroligt fort. Från att ha varit en stor, stark, sportig, vältränad man, full av liv, så ligger han nu på hospice o kan inte alls röra sig.

Det är hemskt. Jag är så rädd. Livrädd. Känns som en mardröm och den kommer bara att fortsätta. Snart kommer min älskade pappa att somna in och jag är livrädd. För den stunden. För det som kommer efter det. Fy fan. Hur kunde det bli såhär? Så fort???

Tack för denna tråd! Vi behöver varandra!!

KRamar

Min syster har långt framskriden cancer. Tumörer i hela kroppen och de blir bara fler och fler.
Var från början hudcancer som blev bröstcancer som spred sig till lymfan och nu finns den överallt.

Levern och andra organ börjar ge upp och jag tror att det inte är långt kvar.

Min syster som är 35 år har inga barn. Jag ska få barn om två månader.

Jag hatar mig själv som är så egoistisk som ibland kan glädjas åt det som växer i mig. När min syster aldrig kommer få några barn. Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag tänker på att min son aldrig kommer att lära känna sin moster och min bästa vän.

Jag är så dålig på att uttrycka mig i skrift. Jag är iofs dålig på att uttrycka mig annars också. Bara gråter och gråter och vet inte vad jag ska säga.
Men att bara få skriva av sig här kanske är en bra idé för mig.

Funderar på om man skulle gå och prata med någon, men jag tänker at jag ändå bara kommer att sitta där och gråta av tiden. vad finns att säga liksom.

Först och främst vill jag ge dig en styrkekram

Jag förlorade min syster i spridd bröstcancer den förste februari.

När vi precis fått veta att hon fått tillbaka cancern för snart fyra år sedan hade jag precis blivit gravid och jag förstår precis hur du känner men min syster gladdes så åt min bebis i magen och även om jag har en son innan och våran andra syster har två barn så blev min minste hennes älsklingsbarn så att säga.
Hon tyckte att medans hon kämpade för att få vara kvar så länge som möjligt så hade jag ett nytt liv i magen.
Men jag tyckte ända att det var jobbigt ofta att glädjas åt mitt barn.

Och nu är jag gravid igen, blev gravid strax efter hon gått bort och ska ha barn i november, den månad min syster var född. Har inte berättat ännu för någon i min familj men jag tror dom kommer bli glada.

Angående att prata med någon - GÖR DET!!!!

Även om du tycker det är svårt att prata så lyckas dom få dig att prata och det är underbart.
 
Efter att min syster gått bort så har jag skrattat, gråtit, varit helt chockad och varit riktigt förbannad.
Nu är jag inne i en tomhet som är obeskrivlig. Kan inte fatta det

Kramar till dig i tusentals.

Tusen tack för att du tog dig tid att svara!
Givetvis så glädjs hon åt mig med, vi bor 20 mil från varandra men vi pratar i telefon varje dag, men undviker att prata om bebis.
Samma sak med mina föräldrar. De glädjs också, men jag tror att allt hade vart så¨annorlunda om inte den här jävla cancern funnits.. 
Jag kan inte visa min glädje och mina föräldrar kan inte visa sin glädje över sitt första barnbarn..

Pratade just med min älskade syster., Hon är hemma, men om dagarna är hon så trött att hon inte ens orkar prata i telefon.. Jag har ingen aning om hur lång tid hon har kvar, och jag har inte vågat fråga någon om det  heller.

Vad händer om hon och bebis aldrig får träffas?
Kommer jag att orka med sorgen, samtidigt som jag måste ta hand om bebis?
Hur orkar man leva vidare?
Jag HATAR att mitt barn aldrig kommer lära k'änna sin moster.

Jobbigt att ni har så långt till varandra
Jag hade tur och hade fem minuter från min (när hon inte var på sjukhuset)
Sen den sista tiden bodde hon på servicehemmet som jag jobbar på. Jätteskönt när hon bodde där men väldigt jobbigt att jobba på stället min syster dog. 

Cancer är ett helvete!!!!
HATAR den!!!!

Kan du inte fråga dina föräldrar om dom vet hur lång tid läkarna tror hon har kvar om du inte vill fråga din syster? Känns mycket bättre att veta på ett ungefär, läkarna har ju inte alltid rätt men i mitt fall hade dom rätt sånär som på några dagar. Dom sa när hon flyttade till servicehemmet att hon hade en månad och hon fick drygt tre veckor.

Klart ni alla glädjs åt barnet Du väntar och det jobbiga är nog just hur man ska orka vara glad åt det när man har något att vara så ledsen över....
Jag var mycket orolig när jag skulle ha min son men då visste vi bara att det var obotligt och att hon skulle finnas kvar några år iaf och min son hann ju bli tre och ett halvt.

Men jag tänkte på det idag, min bebis jag väntar nu kommer aldrig få se sin moster.
Hon kommer aldrig få se mitt tredje barn.....

Jag vet inte vad jag ska säga mer till dig för jag vet inte hur man ska hantera det.
Jag försvann i ett svart hål ett bra tag efter hon gått bort men tack vare barnen är jag uppe igen och jag lever.
Jag gråter ofta och är ledsen väldigt ofta men dom gör att jag måste upp på morgonen, måste ha rutiner osv.
Nu är det ju skillnad på mina barn och en nyfödd bebis.

tycker du ska prata med en psykolog, min syster var förbannad över att ingen av våra föräldrar pratade med en psykolog för det hjälper så mycket.

Kramar i tusentals till dig

Tack så jättemycket. Du är så klok!
Jag ska till BM idag tänkte att jag kan fråga där om det finns någon att prata med. Mina föräldrar går på någon form av krishantering.
Jag slutar jobba imorgon så då tänkte jag åka ner och bo hos henne ett tag. Myspys!
Kram till dig också!

Känns verkligen jätteskönt att kunna ventilera med någon annan! Tusen och åter tusen tack!

Det finns säkert någon att prata med, min BM sa direkt att om jag vill prata med någon så är det bra att höra av sig

Skönt att kunna åka till din syster ett tag och umgås på tu man hand.
Ta vara på varandra så länge det går och njut av varandra

Kram och lycka till

Vet inte om tråden är aktuell, men det kändes så skönt att läsa allas inlägg. Att jag inte är ensam, för det känns så.

Min mamma har cancer som spridit sig i hela kroppen och det är bara kort tid kvar.

Detta vaccum som äter upp mig,konstant ångest för att sjukhuset ska ringa. Hinner vi träffas i morgon igen? Försöker hålla skenet uppe då vi ses, bara för att falla ner i det svarta väntrummet igen när man kommer hem. Måste äta, men inget smakar och tuggorna växer i munnen. Tvätthögen är ett berg, men känns så totalt oviktigt. Pratar med alla snälla vänner, men orden tar liksom slut....vad säger man efter att man konstaterat att det är förjävligt? Då har man ju sagt allt. Vill ju bara vakna upp och dra en lättnande suck, det var bara en mardröm, men så är det tyvärr inte. Det är så många känslor som drar och sliter i mig.

Tänk att aldrig, aldrig få vara med min manmma igen. Min egna mamma.....

Hur får man in det i hjärnan och när man väl fått in det och förstått, hur kan man leva med det?

Jag läser era inlägg och inser att man på något konstigt sätt överlever, tar sig igenom dagarna, veckorna, månaderna och sen blir det ett vackert minne som man bär med sig.

Men hur tar man sig dit? Jag håller hennes hand som blivit så liten och späd,ser henne i ögon och vill bara skrika ut att jag inte vill att hon ska dö, att jag inte klarar mig utan henne vid min sida. Men istället så ler jag och frågar om jag ska torka av hennes panna med en kall trasa. Jag inser att det är slut snart, men jag vill inte. Hur kan något som är helt naturligt som drabbar oss alla göra så fruktansvärt ont och kännas så oerhört plågsamt?

Jag vill tacka alla er som skrivit in och delat med er av era känslor , det känns som en liten tröst att jag inte är helt ensam och att vi kan hjälpa varandra.

Jag skickar en tanke till er alla. Ni som har ett vackert minne att ta fram, ni som är tänder ett ljus och gråter, ni som sitter på sängkanten och gungande kramar en kudde eller ni som sitter och håller er kära i handen och tröstar fast hjärtat slitits itu och själen blöder eller ni som bara sitter och stirrar in i väggen med tom blick.

Varm kram till er alla

Hej hej.

Ja hur fasiken lever man vidare.. Man gör det för man måste men det är väldigt tungt emellanåt.

Jag förlorade min livmoder i ung ålder. En enormt svår förlust för mig som än idag några år senare värker som tusan i bröstet och kan få mig mycket mycket ledsen. Fick dock ett barn, vilken är mitt allt.

Förlorade min man i ung ålder, hastigt och oväntat. En enorm katastrof. Blev ensam med bebisen.

Kommer förlora min mamma inom den närmsta tiden i svår sjukdom. Min mamma som varit mitt största stöd genom hela livet och framförallt när jag hade det jättesvårt efter båda mina förluster.

Nej livet blev onekligen inte som jag hoppats på. Det blev så svårt, sorgligt och med så mycket saknad jag tvingas leva med resten av mitt liv..

Har inte läst hela tråden så undrar om det finns en någon mer här som drabbats av flera svåra förluster under relativt kort tid? Hur har det gått för er?

Mvh / Anonym

Kära alla här! Jag är glad att jag hittade den här tråden.Först av allt vill jag säga att jag känner med er, ni som ska eller har förlorat en älskad.Det är outsägligt svårt:(
Vi får stötta varandra<3.

Min egen Mamma gick bort för snart 2 år sedan efter att ha varit sjuk en massa år i stroke.Hon fick en lunginflammation som antibiotikan inte bet på.
Hon satt helt förlamad i rullstol i 15 år och hade förlorat allt tal, men var klar i huvudet.

Vi barn kunde inte ta in att hon faktiskt var döende, det var så ofattbart.
Sista natten andades hon mkt snabbt och ansträngt, typ hyperventilation.
Men hon var helt klar och vid medvetande.
Jag ringde på beredskapssköterskan och hon tyckte att Mamma behövde injektion av Morfin och Stesolid.
När jag inte såg någon förbättring efter 1 tim ringde jag igen på sköterskan.
Då sa hon att Mamma skulle få lite till, detta litade jag på.

När jag sen läser journalen nu i efterhand så ser jag att min Mamma gavs en lika hög dos den andra gången.
2 tim senare drog hon sitt sista andetag.
Jag är övertygad om att hon fick för mycket morfin på för kort tid och därmed dog i förtid.

Jag har skrivit i en annan tråd här på FL om detta "Min Mamma låg för döden, gav dom för mycket morfin".

ÄR DET NÅGON HÄR I DENNA TRÅDEN SOM HAR LIKNANDE ERFARENHET, AV ATT VÅRDPERSONAL GETT FÖR MKT MORFIN OCH ATT ER ANHÖRIG DÖTT I FÖRTID?

SAMT NÅGON VARS ANHÖRIG OCKSÅ DÖTT EFTER FLERA TIMMAR AV HYPERVENTILATION OCH VARIT HELT VAKEN OCH MED?

Jag har enorma skuldkänslor för att jag ringde en gång till på sköterskan, men jag var i panik och ville hjälpa min Mamma! Jag tycker att sköterskan borde sagt "nej, jag kan inte ge din Mamma mer morfin" eller menat "lite till" när hon sa det, alltså gett en halv dos till eller en fjärdedel.

Tacksam för varje liten kommentar.

Hej!

Vad skönt med en tråd där man kan dela med sig av erfarenheter kring sorg. Upplever tyvärr att allt för många runt omkring inte vill prata om eller kännas vid sjukdom och död:(.

Förlorade min älskade pappa i höstas, efter en tids sjukdom gjorde en infektion att han fick lunginflammation och drabbades av ett hjärtstopp till följd av det. Då detta inte upptäcktes tillräckligt snabbt på sjukhuset hann han få stora hjärnskador till följd och vaknade inte mer. Läkarna fattade beslutet att stänga av respiratorn och alla livsuppehållande hjälpmedel och vi anhöriga satt med honom efter det när han kämpade in i det sista, vilket var en fruktansvärd upplevelse samtidigt som vi ville vara med honom! Min pappa fick endast lite morfin mot slutet då personal upplevde att han verkade orolig, har dock efteråt fått veta att morfinet snabbar på processen och "bryter ned" organen/lungorna snabbare. I vårt fall har sjukhuset gjort en Lex Maria anmälan kring vården av pappa, vet inte alls om det kan vara en tröst för dig som skrev om din mamma som fått mer morfin innan hon gick bort (kakan71k) men ibland kan det kännas skönt att få klarhet i vad som hänt genom att ev fel som begåtts av vården utreds... Som anhörig ska man inte behöva känna sig skyldig i sådana situationer då det är vårdpersonalens ansvar.

Styrkekramar till alla med sorg

Beklagar förlusten av din pappa, Pappas ängel<3!

Äldreboendet där min Mamma bodde har skrivit in fel klockslag för morfindoserna hon fick,i journalen,så jag vet inte hur jag ska kunna anmäla dom..?

Det var en beredskapssköterska som gav doserna,men det var jag som kallade på henne,därför vet jag att klockslagen för injektionerna inte stämmer.

Att dom ändrat dessa,så det ska verka som det gått längre tid mellan,

visar bara på att dom gett henne för mkt morfin:(

Jag är förtvivlad och förbannad! Dom gjorde så att min Mamma dog i förtid,kanske flera dagar tidigare än hon annars skulle gjort.