Oaccepterad bonusmamma - långt
Lever i en relation med ett bonusbarn 7 år, ett eget barn 4 år samt ett gemensamt barn 0 år. Vi har varit tillsammans i ca tre år och bott tillsammans i knappt två år.
Bonus-sonen bor varannan vecka, övriga barn hos oss på heltid.
Bonus-sonen accepterar inte mig och har aldrig gjort det. Han var emot att vi flyttade ihop. Innan jag kom in i bilden var det pojken som styrde under pappaveckorna, vad de skulle göra, äta osv. Han behövde inte göra något själv, vare sig äta, skära, ta mat, klä sig, torka sig och defenitivt inte ta bort sin tallrik eller kalsonger från hallgolvet. Troligtvis kom jag in med för mycket regler (så här med facit i hand...) Bestämda mattider, sovtider, äta själv, öva på att klä sig och skära sin mat. Ett ytterligare resultat av vår ihopflytt var att flera bestämmer mat samt aktiviteter, dvs man måste visa hänsyn och tänka på andra. Min flicka kan detta ink. äta, skära, ta bort sin smutstvätt osv trots sin ringa ålder (så det handlar inte om att hon inget gör)!!! Hon älskar sin bonusbror och är väldigt mån om honom, han visar inget sådant utan utnyttjar henne till max, kör med henne, bestämmer över henne, faktiskt så behandlar han henne riktigt, riktigt illa och kan vara rent elak, slå butta och sparka, det gör jätteont i mammahjärtat. När an frågar varför så svarar han bara vet inte. Till saken hör att vi är själva en del, bla är det jag som får iväg honom till skolan och är hemma när han kommer hem. Problemet är att han inte pratar med mig om han inte vill. Tex. säger jag godmorgon, hej, har du sovit gott osv. Inget svar, eller så svarar han ja, nej, vet inte som en robot, det finns ingen känsla i tonfallet, utan helt monotont. Det är så svårt att förklara. Eller så pratar han utan att vänta in respons, ibland på helt fel tillfälle tex högt och ljudligt på bion och säger jag då ssch, du får vänta lite berätta, så fortsätter han bara prata högt! Ibland undrar jag om det är något fel, men det tror jag verkligen inte ändå. Med helt okända människor pratar han som bara den, tom gränslöst!
Ärligt talat han är så egoistisk, har aldrig hört honom tycka synd om eller undra hur det är med någon annan! Och jag jämför med min dotter som har alla de egenskaperna. Så jag tycker inte att det borde vara en ålders fråga. Jag kan räkna upp 1000 saker, skryt, tävlingsinriktad, hånfull. Samtidigt som han inte kan hantera bestick eller knäppa en knapp! Jag får så svårt att själv tycka om honom snart. När hans pappa är hemma följer han honom som en skugga, han börjar alla meningar med "pappa"-jag finns inte om det inte möjligtvis är till hans vinning. Jag känner mig som ett verktyg, inte som en människa. Jag försöker undvika att korrigera honom om det inte drabbar min dotter, även där lägger jag band på mig om det inte är oacceptabelt beteende. Om hans pappa och jag pussas ska han pussa pappa, han är så avundsjuk. Får han presenter säger han knappt tack utan slänger ner dem oanvända i en låda... Jag behöver tips och hjälp för jag orkar snart inte tilltala honom, det är så jobbigt att bli avvisad hela tiden. Samtidigt skäms jag över att känna så, han är ju bara en avundsjuk liten kille, men hur ska jag göra. Vi har gott samarbete med hans mamma. Även om hon tycker att han är för liten för att lägga tvätt i tvättkorgen och liknande...
Har viss utbildning inom området så de psykologiska efekterna och orsakerna tror jag mig veta... =)
