plastpappa, hur gör ni andra?

ja så kan det säkert vara! Han känner sig nog utanför. Han skulle aldrig erkänna det, för han är en coool typ utan "svaga" känslor (tror han själv). Mår man tex dåligt kan man bara "tänka på nåt annat". Skitsnack enl mej men sån är han.
tack för tipset. Ska forska vidare i detta och fundera på hur jag ska lägga upp det.
Bra med en ny ide i mitt huve å inte bara "han ä dum".

Jag är bonusmamma sedan ganska kort tid. Jag har gått igenom en fas där jag tyckte att det var jättesvårt att hitta min roll i deras redan etablerade familjemönster. Min sambo har ju känt dem sedan de föddes, medan jag måste lära känna dem då de redan har formats på ett visst sätt. De verkar gilla mig supermycket och ser mig som deras extramamma, men för mig har det inte varit lika självklart. Dessutom är det ibland jobbigt, trots att man är fullt införstådd med att det måste vara på det sättet, att "dela" sin sambos uppmärksamhet, tid och kärlek med dessa barn som inte är ens egna. Så kanske man inte känner när man skaffar barn tillsammans, det blir då så självklart att man båda hänger sig åt den gemensamma avkomman. Att få tid att vänja sig har jag upplevt som väldigt viktigt, samt att min sambo visar mig att jag är viktig för honom även när hans barn är där. Det är nog många deltidsföräldrar som har lätt för att gå helt upp i umgänget med barnen och att man då omedvetet "glömmer bort" sin nya partner.

När det gäller att ställa krav på din sambo anser jag att han har lika stort ansvar när det gäller den nya familjens trivsel som du har. Du har ju å andra sidan vissa fördelar när det gäller att kommunicera med dina barn, så om du har bra kontakt med din dotter är det bra om du pratar med henne om hur hon känner inför den nya familjen. Att du och hennes papa inte kan leva ihop eftersom ni inte längre älskar varandra, men att du nu träffat en man som du tycker om och vill leva tillsammans med. Att det är viktigt för dig att alla mår bra, men att det är helt ok att det tar tid för henne att vänja sig och acceptera den nya situationen. Tror att för tonårstjejer är det nog ganska känsligt med föräldrarnas nya partners, kanske framför allt styvfäder. Din sambo måste naturligtvis anstränga sig och gilla läget. Annars är han inte vär dig och din familj.

Varmt lycka till!.

Jag är mamma till två barn och lever med min sambo som inte är barnens pappa.
Min sambo är 17 år äldre än jag som är 38 år. Han har vunxa barn, har känt mina barn sedan dom var två och fyra år. Idag är dom 7 och 5. Han jobbar oerhört mycket och är därför inte hemma jätte mycket till middagar osv. Vi är mycket lyckliga och väntar nu vårt gemensamma barn och ska flytta till ett nytt hus som vi båda köpt. Bara detta att flytta till ett nytt hus så att barnen inte kanske känner att du (min sambo) flyttade in här när pappa flyttade ut...Dom har en bra relation till min sambo och en mycket bra relation till sin far. Jag har märkt att när dom är ensamma med min sambo leker dom jättebra och har hur kul och mysigt som helst men så fort jag är hemma läggs all fokus på mig vilket blir lite kämpigt för min sambo. Å andra sidan var det så med deras pappa ibland i faser att dom ville vara mer med mig. Undrar om det är någon annan som lever med en ny man, har små barn sedan tidigare och nu väntar barn tillsammans. Hur kommer familjen att bli? Kommer det binda oss samman mer? Kommer min sambo att visa större kärlek och mer öppen kärlek till sin eget barn framför mina ( är orolig för detta att dom komme ratt känna sig åtsidosatta av honom..) Han kommer aldrig att älska mina barn såsom sina egna men han kan tycka om dom väldigt mycket. Jag hade nog känt likadant. Han har en mycket nära kontakt med sina vuxna barn. Vad ska man tänka på för att mina barn ska få det så bra som möjligt. Jag vill inget hellre än att mina barn knyter an mer till min sambo även om dom har en tajt relation till sin far. ja tankarna flyger omkring och behöver landa lite i detta...dela gärna med er av era erfarenheter kring gemenamt barn plus bonusbarn..

Det jag tänker är att det är lättare för er än för mig eftersom dina barn är så små. Han kan skapa en egen relation med dem. I vårt fall var ju min äldsta dotter 11 när vi flyttade ihop. Hon tycker bara att han är en gubbe. Får vara nöjd om de inte är ovänner ungefär. Minsta dottern har knytit an till honom bättre. det kanske beror på just att hon är 4 år yngre. Behöver vuxna mer praktiskt. Han kör henne till skolan osv. Många frågar om vi ska ha gemensamma barn. det tycker alla att man ska för att limma ihop familjen. Trots att vi är på tok för gamla. Långt över 40 bägge, så verkar det förväntas av oss. Ingen av oss vill det. Pga ålder men också för att det räcker med mina 2 barn. Vi vill inte ha fler.

Det finns så mycket mer än ett barn som skulle hålla ihop eller limma ihop en famlij. Håller dock med om att alla väntar sig det eller åtminstone som kom frågan omedelbart till mig när jag träffat mig sambo. Vi ville ha barn men många antar att hur ska det gå min dina små barn nu, hur ska du ha tid och hur, hur ,hur. Men detta är något vi vill, vår önskan vårt liv. Jag förstår att du menar att det är lättare när barnen är mindre. Där finns det som i allt både för och nackdelar. Man kan inte få barnen att förstå lika lätt kanske. Du kanske kan prata mer "logikst med din 11 åring. Samtidigt är det en känslig ålder där mycket händer. Små barn kan anpassa sig heter det, men dom förstår också massor men utan att man kan diskutera med dom på samma sätt som med en 11 åring. Lycka till vidare och livet är inte lätt men bara barnen vet att vi vet vad vi vill och att vi lyssnar på dom men kanske inte alltid blir som dom vill. Någon sa till mig att vad bra det är att vara "skilsmässobarn" man man lär sig att anpaasa sig och det är en himla fördel senare livet. jag kämpar i bland med samvetet, att hade det inte varit för mitt beslut så skulle barnen ha fått ha mig och sin pappa samtidigt. Men den tanken förstör och tar så mycekt energi från mig och barnen att jag tänker att nu har jag valt såhär. Jag älskar min barn överallt annat och jag älskar min man. Man lever bara ett liv och barnen har det bra. Dom får så mycket kärlek, mat, värme, trygghet, ingen slår dom alla runt dom är intresserade att dom får en bra uååväxt. Våra barn kanske har det rätt bra ändå? skönt att höra andras tankar om detta. Lycka till i vardagen med allt kring detta!

En bra sak som jag hörde på en "NYFAMILJ" föreläsning.
Tumregeln är att- Det tar lika lång tid för barnet, som det är gammalt när nyfamiljen startar, att acceptera läget (eller den nya styvföräldern)

Dvs, för en 2 åring, så tar det bara 2 år att anpassa sig. För en 14 åring-28 år.....

Stämmer ganska bra om man jämför med verkliga livet.

ok det var intressant att höra! Kan verkligen stämma.

Ja samvetet är väl största boven!? Bra skrivet. har jämt dåligt samvete för 12 åringen. Om hon verkar tyst å nere så tänker jag att hon mått bättre om jag inte skilt mej från pappan eller om jag inte flyttat ihop med min sambo utan bott själv... eller ... osv osv. Alltid lägger jag det på mej när det tex kan vara normal pubertet. Familjelivet har nu på senare tid blivit mycket harmoniskare och någon sa. har hon nyligen fått mens?
-jaa...
-där har du de de blir taggiga precis innan, sa kompisen
Så det var kanske inte BARA mitt fel.

Hur det än är med det så bor vi nu här och måste göra det bästa av det. Kan ju inte flytta igen!! Fel eller rätt, här är jag nu.

mormor 1965 skrev 2009-11-09 09:33:47 följande:

Menar de verkligen att en 3-åring skulle behöva hela tre år att acceptera sitiationen? Och en 14-åring 14 år? Det betyder ju att man inte har en chans innan de flyttar hemifrån...

Yep. Har själv erfarenhet av detta, min yngsta är nu 16, var 8 när vi träffades, sambon och jag. Hon har väl accepterat situationen idag, fast hon ändå inte gillar honom. Min mellersta var då 14, de kom aldrig överens och hon flyttade hemifrån som 19 åring.Äldsta bodde aldrig med oss så de fick aldrig en styvfar/dotter relation. De äldsta döttrarna, idag 22 och 24 har idag en vanlig vänskapsrelation med honom, men ALDRIG att de skulle se honom som en pappaersättare. NO way, ingen av de äldre döttrarna har accepterat att han skulle uppfostra dem. Den yngsta som sagt, har accepterat att han kan säga åt henne att plocka upp eller städa efter sig, men de äldre...nej!

Ja det är väl ganska självklart. Jag menar träffar man den nya mannen när man har en bäbis eller en jätteliten så kommer barnet kanske att kalla honom pappa, men en 13 åring gör ju inte det. Därmed inte sagt att man inte kan ha det bra och trivsamt ändå.

Nej precis och man behöver inte kalla någon pappa för att gilla verderbörnade och trivas med mamma och hennes nya.

För oss fungerar det väldigt bra - än så länge. Men vi har också tagit det ytterst medvetna valet att skynda långsamt. Bara för att jag vill vara med honom 24/7 så innebär det inte att mina barn vill det. (Hans barn skulle nog flytta ihop på stört om det bara var så - de kämpar febrilt på operation "gift er"-övertalning.)
Mina barn blev ganska omskakade när mitt ex flyttade ihop med sin nya - jag vill inte att de ska känna att de på något sätt kommer i andra hand. Vi flyttar ihop när vi känner oss mogna för det -HELA familjen - tills dess är vi särbofamiljer.

Supersmart! Er bör man ta exempel av!