Jag har alltid tyckt om att vara hemma länge med barnen. Pga jobbiga graviditeter med sjukskrivning så har jag dock skolat in barnen runt 1½ (förutom minstingen som fått vara hemma tills han blev 2 år). Däremot så har de ju kunnat gå korta dagar och vara hemma mkt iaf. De har varit hemma hela somrarna, alla lov och ganska mkt utöver det oxå. De har varit hemma så fort de nyst lite nästan... för att jag inte velat utsätta dem för ytterligare smittor när de är lite på g att bli sjuka.
Nu när minsta är 2½ har jag börjat plugga på sjuksköterskeprogrammet. Har läst i en vecka bara men är nästan gråtfärdig. Barnen blir hämtade sent, vi stressar från morgon till kväll för att hinna med och jag känner mig hemsk!!
De har ju haft tidiga dagar hela sitt liv fram tills nu! Äldsta är 8 år och går på skola/fritids!
Jag har fyra barn och har alltid kännt att de lekt såpass mkt med varandra att andra barn inte kännts lika nödvändigt. Vi har massa med barn på gården som alla barnen leker med, framförallt under sommaren när vi är ute mkt. Avsaknad av barn har jag inte upplevt som ett problem iaf.
Ekonomiskt har vi löst det som så att jag haft vårdnadsbidrag, sambon har jobbat heltid med bra lön och flexibla tider, vi bor i billig lägenhet, har ingen bil och pusslar med pengarna. Tycker inte ens att jag upplever det som att vi har dåligt med pengar faktiskt!
Nu när jag började plugga, så har jag tagit 75% studielån för att kunna lägga undan till sommaren och ha råd med SLkort, luncher och studielitteratur! Tänker inte jobba något under somrarna... utan ha banen hemma hela lovet! DÅ ska jag njuta... för nu känns det som att terminerna kommer bli ett stort lidande och evigt tidsjagande!! :/
Har inte riktigt kommit fram till om det är värt det! Funderar varje dag (redan efter en vecka alltså) på om jag inte ska hoppa av och bli hemmamamma som jobbar några dagar extra här och var istället. Jag tänker att det ska gynna oss i framtiden, för barnen kommer ju kosta mer ju äldre de blir! Men jag känner mig långt ifrån säker på att det här kommer kännas rätt hela vägen!
Men jag måste ju ge det lite tid och försöka komma in i det iaf!
Hade jag kunnat välja helt fritt... hade jag utan tvekan varit hemma och jobbat max 50%! Men jag har ju ingen utbildning eftersom att jag fick barn tidigt och har fokuserat på dem! Och man vill ju trygga både sin egen och barnens framtid lite oxå!
Ja jösses... förstår däremot inte dem som frivilligt kastar in barnen på dagis vid ett för att de inte står ut med att vara hemma! Det känns så grymt och man undrar om man verkligen kan vara en bra förälder och känna såna tankar?? Kanske är jag lite förutfattad i mitt tänkande nu... men jag som är precis tvärtom, som lämnar ifrån mig mina barn med sorg i hjärtat.. kan inte förstå hur man inte kan trivas hemma med sina barn!
Det är ju det som känns mest narurligt! Att man själv fostrar sina barn!!
Men jag tycker det är okej att alla gör som de vill. ÖNskar bara att det hade funkat att ha vårndadsbidrag lite längre... eller lite mer... eller att vi bodde ännu billigare... eller att sambon hade lite bättre lön... eller något sånt :)
Tur iaf att barnen trivs och inte har något emot att stanna kvar sent på dagis och fritids!! Men jag gillar inte att de ska vara där och påverkas av alla uppkäftiga svärande barn hela dagarna utan att jag vet om fröknarna tillrättarvisar tillräckligt mkt och förklarar varför och hur fel det är. Men men... kanske lika bra att låta dem härdas i denna värld direkt?! *tvekar*
