Stör mig på en sak. NÄR är det okej att säga ifrån som bonusförälder??

Du och sambon måste sätta stopp nu. För ni har ju med ett liv utanför hennes.

Nä det där skulle jag inte finna mig i. Men visst är det en svår situation!
"Min" biomamma körde lite samma stil, det var oändligt rörigt och massa byten hela tiden, men när det gällde att vi behövde byta helg eller frågade om dottern kunde vara kvar där någon gång extra, då var det långa predikningar om hur man skulle prioritera, hur mycket hon ställde upp på oss genom den här tjänsten och jag vet inte vad. Trots att det var vi som ställde upp på byten 90% av gångerna.
Hon sa också nej när hon inte hade lust, vilket hon inte tyckte var ok för oss att göra.

Till slut så ledsnade vi ju på det här, och jag ledsnade på att bli tagen för given av en människa som egentligen bara försurade vår tillvaro. Om hon varit schysst och samarbetet fungerat så hade det antagligen känts helt annorlunda.

Så egentligen, det är bara att säga nej. Hon kanske blir sur, hon kanske vinklar det inför barnet som att "pappa och X vill inte att du kommer dit" (det gjorde min mans pucko till ex), men man kan inte låta sig manipuleras till att hela tiden ställa upp på någon. Till slut blir man ju bitter och då kanske det går ut över barnet, indirekt om inte annat.

Har man gjort upp om veckor, dagar, helger då umgänge ska ske så får ni helt enkelt meddela mamman att om det inte är något extremt viktigt, sjukdom eller något annat, så vill ni att de uppgjorda dagarna ska gälla.
Det blir ju otroligt tärande för dig att hela tiden veta att det kan komma ett telefonsamtal så måste du ändra planerna, att veta att du blir tagen för given och att ni aldrig får något tillbaka. Ni bestämmer själva när och om ni vill gå med på ändringar, och känner ni att allt kring umgängesändringar sker på ett sätt som inte känns ok för er så måste ni sätta stopp för det.

läst denna tråd.. känner mer er. ja är bonusförälder till 2 pojkar 6 år & 4,5 år och har en egen dotter på snart 7 månader.
Här är de lite åt andra hållet.. känner att ja nästan får skuldkänslor lite nu när ja läser detta...
jag har bett om hjälp av deras biomamma vid några tillfällen kanske 7 st på de senaste 3 åren. men hon har ju självklart sagt nej några gånger o ja tar absolut inte illa upp av de.
men hon ber sällan om hjälp tillbaka.
gör hon de så ställer ja/vi ju upp om vi inte har nått planerat som inte kan ändras.

att kommunisera är väl de viktigaste när de är så här.

jag o pojkarnas biomamma gick varandra på nerverna i sommras.. blev ett reält gräl men löste de på 1 dag o nu funkar allt jätte bra igen.
o barnen mår jubra av att se att styvmamma o riktigt mamma kommer överens dom me ...

Antingen sätter ni stopp helt eller så ser ni till att grabben bor hos er och han har varannan helg eller nåt....

För grabbens skulle skulle jag föreslå att han flyttar till er

Jag har just fått min bonus här permanent om hon nu inte ändrar sig Ibland är det bäst för barnen med ett stabilt hem...

Jag vet ju att jag borde varit "hård" med det här från början och att det är mitt eget fel att hon frågar hela tiden, hon vet ju och har alltid vetat att jag och min sambo har väldigt svårt att säga nej.

Rocenrola: Tycker absolut inte att du ska ha skuldkänslor för det, 7 ggr på 3 år är ingenting. Nu snackar jag typ 7 ggr i halvåret. Visserligen har det blivit bättre nu för förut var det HELA tiden.

Precis efter jag och min sambo hade varit på ultraljud ringer hon och frågar om inte vi kan ta bonusen eftersom att han var sjuk och hon inte kunde ta ledig. Jag hann inte ens glädjas över att för första gången har sett min lilla tjej i magen innan hon ringer och förstör, om jag nu får kalla det för att förstöra.

Jag börjar ledsna, eller gjorde det väl för länge sedan egentligen men det verkar som att det här inte rör sambon i ryggen. Han har ytterliggare en son som han inte, förens nu eftersom att mamman är under utredning av Soc, har fått träffa nästan någonting och jag vet ju att det har satt sina spår och han är rädd att om han säger nej så kommer biomamman att slänga ur sig något i stil med att "då behöver du ju inte ha honom alls" eller nåt liknande. Fast jag vet ju att hon är för lat och självisk för att ha sonen hela tiden men det verkar som att min sambo inte vågar chansa. Även fast det blir så att jag tar hand om bonusen eftersom att sambon jobbar.

Varför finns inte "anonym" fältet och det när jag ska posta mina inlägg? Så att jag kan skriva (trådstartaren)?? Har aldrig startat en tråd så vet inte riktigt hur det här funkar hehe.

Man kan bara vara anonym i känsliga rummet tror jag...

aa okej, var mest så att jag kunde skriva i TS. Men ni får väl skrolla upp då. ;)

Har också riktigt mycket problem med min sambos ex. Han har en dotter på 3 år, snart 4, och hon gör allt på hennes villkor. Hon får byta helger och fippla med tiderna hur mycket hon vill. Men när vi ber henne om minsta lilla så får vi ett nej. Hon får underhåll och barnbidrag, eftersom att dottern in är hos oss ens i närheten av halva tiden, och sen har hon mage att skicka med en väska med kläder - som är två storlekar mindre än vad som passar dottern! Hon straffar oss genom dottern, för någon anledning jag inte känner till. Och det värsta av allt är att min sambo skyddar henne när jag frågar henne vad fan hon håller på med.

Det är riktigt jobbigt när det har pågått ett tag.

Det senaste som hände oss var att hon tyckte att min sambo skulle ta inskolningen på det nya dagiset, vilket jag INTE tyckte eftersom att var hon som tog beslutet och vi har ingenting att säga till om eftersom att hon har ensam vårdnad. Men biomamman fattade absolut inte varför jag sa ifrån och ifrågasatte utan fick det bara till att jag inte ville ta hand om bonusen. För mig handlade det om att det va HENNES beslut och hennes beslut ska inte drabba min fritid. Okej om det var första gången men det har pågått så länge så jag har fått nog och det sa jag till henne vilket ledde till att hon hotade min sambo med att vi bara skulle ha bonusen varannan helg istället. Fast det skulle hon ju inte klara av, det vet jag redan.

Men min sambo blev sur på mig och tog hennes parti som vanligt. Men efter en stund så förstod han vad jag menade. Att det inte handlade om varannan vecka utan alla gånger hon ska ha EXTRAHJÄLP och jag har ingen lust att alltid ställa upp på henne.

Jag hoppas verkligen att hon slutar fråga oss nu, vilket jag bad henne att göra, sa att det inte var någon idé att hon ens frågade så jag hoppas att hon respekterar det. Jag tvivlar visserligen på det eftersom att jag redan har sagt det en gång innan, men men vi får se vad som händer.

du har lika mycke och säga till om som den biologiska föräldern om ni bor och lever ihop....

Du ska absolut säga ifrån idagsläget. Du bär ju det största ansvaret här som vuxen i er familj, pappan jobbar kvällar å är beroende av dig å din hjälp, du ska lägga dig i, kan el vill du inte så är det så bara, du ska inte ifrågasättas, detta blir Bion el pappans problem att lösas. Vi styvmammor är ibland för snälla å de utnyttjas, tyvärr även av den man vi älskar å valt att leva med