min sambo har cancer...

Hej alla!! Tack för att ni skrivit..
Nu har det snart gått två månader sen vi fick beskedet. Det känns nästan som att jag fortfarande är lika chockad! Jag har inte och vill inte inse vad som hänt...

Drygt två veckor efter att jag skrev inlägget så vaknade jag mitt i natten av att min sambo hade jätte ont i huvudet...han bara skrek! Jag ringde 112 och han fick åka akut in till karolinska. Mamma kom som tur var hem till oss fort och tog dottern så jag snabbt kunde åka efter till KS. Det visade sig vara hjärnhinneinflamation i följd av operationen. Plus att under den röntgen så visade det sig att det fanns EN TILL tumör som var minst lika stor!! Jag såg på min sambo att hans mod sjönk så långt ner det bara kunde...ännu en gång rasar allt! Men han lyckades med den operationen med, han är så stark och har ett sådant hopp!!
Tumör nr två visade sig vara grad två och den svarar mycket bättre på behandling tydligen. Jag har faktiskt inte förstått riktigt vad det innebär....
Nu har han strålats i 3 veckor och äter cellgifter, 3 veckor kvar av strålningen och han ska äta cellgifter i ett halvår frammåt.

Jag är rädd för framtiden, jag vet inte vad som kommer att hända. Jag klarar inte av att förlora honom.. ofta kommer den här paniken och jag inser vad som faktiskt har hänt. Men vi tänker aldrig ge upp hoppet!!

Så jobbigt ni får gå igenom kan inte föreställa mig det riktigt! Sänder styrkekramar till er försök att se det som positivt all tid ni får tillsammans istället för att ni ska gå runt och vara rädda!
Jag vet som sagt inte hur det känns när den man lever av drabbas men min mamma har fått diagnosen cancer det är snart två år sen hon fick diagnosen och är opererad och finns fortfarande med oss idag. Från början kände man bara det är kört! Nu har man fått lite distans och värdesätter mamsen ännu mer. Lycka till

Hej Ts,
hur går det för er därhemma?

Nu har min käre make opererats för sin hjärntumör, och kommit hem från sjukhuset. Han mår oförskämt bra faktiskt. Men han blir lätt trött, det är väldigt ruschigt här hemma med två småbarn.

Inom kort ska vi få en kallelse till neurologen och få reda på vad det är för tumör exakt. Neurokirurgerna trodde att de lyckades operera bort allt, men en ny MR ska göras om 6 månader.

Framtiden känns väldigt oviss tycker jag. Försöker slå bort oron när den kommer, men det är inte lätt.

Vill tipsa dig om www.hjarntumorforeningen.se

Var bor du? Jag bor i Gbg.

Hej!

Vill börja med att säga att jag beklagar djupt det som har hänt er!

Min bakgrund: Min man gick bort för nio månader sen i hjärntumör. Vi hade precis fått vårt första barn, en underbar dotter! Hans sista tid i livet var ett helvete. Det var svårt med alla känslor när jag samtidigt var gravid. Vem skulle jag prioritera? Barnet i magen eller min döende man? Jag orkade inte alltid med hela situationen. Men som tips till dig TS, du frågar vad du ska göra för att han ska må så bra som möjligt? Behandla honom så som du själv skulle vilja bli behandlad om du vore i hans situation. Tänk efter, hur hade du velat att han var mot dig? Han har säkert mycket ångest. Kanske visar han inte det alltid. Massor med kärlek o ömhet är mitt tips. Ge honom komplimanger. Kanske kommer hans utseende att förändras, han behöver säkert höra att han är snyggi dina ögon ändå Ett annat tips är att inte hoppas på att han ska orka med lika mycket som innan han blev sjuk. Cancersjuka kan bli så ofantligt trötta! Det går inte att föreställa sig. Jag vet ju själv att det är tufft att vara stark när allt rasar omkring en, men man måste för sin älskades skull. Visa dina känslor men gråt inte alltid ut hos honom, prata av dig och gråt av dig hos vänner m.fl. Så ha tålamod, dra ner på tempot och fyll dagarna med kärlek o glädje.

Hoppas mina ord kan vara till hjälp.

Jag önskar er all lycka.

Hej Ada,
tack för dina ord.
Gällande min mans tumör har vi nu fått svar. Det rör sig om ett oligodendriom grad 2 med astrocytärt inslag grad 3....strålning ska göras nu under våren.
Mina tankar kretsar ständigt kring, hur lång tid har han kvar? Hur ska jag klara av sorgen, att ro runt ett hushåll ensam med 2 småbarn...

Ada; hur ser din sorg ut idag? Går det att komma levande ut detta helvete? Har du några tips? Går det att ens förbereda sig? Vad var det för tumör din man hade? Hur länge kämpade han med sin cancer? Har du behövt mediciner? Jag tänker när det närmar sig och man inser att det är palliativ vård som gäller? Att hoppet är ute? Behöver man inte hjälp då? Hade du hjälp av anhöriga?

Hej!

Det är svårt att beskriva sorgen, på ett sätt har jag redan hunnit vänja mig vid att aldrig se och umgås med honom, så det gör mindre ont. Men jag saknar honom ändå otroligt mycket. Jag tänker på honom flera gånger om dagen, oftast när jag kör bil. Allt möjligt kan få mig att tänka på honom, en butik i stan som han gillade, busshållplatsen vi alltid tog bussen ifrån, en serie på tv, musik på radion och framförallt min dotter som är väldigt lik honom . Ibland tycker jag att jag ser honom på stan, men då får jag hejda mig själv från att ropa efter honom.
Man kommer levande ur helvetet. Men man är ärrad för livet. Jag känner mig 20 år äldre. Det känns lite som om någon har bestulet mig på glädjen till livet. Det är grått o trist ganska ofta, med andra ord. Men det känns ändå bättre nu än det gjorde de första månaderna efter hans död. Det tips jag har är att redan nu uppsöka en kurator eller psykolog. Att få prata ut om sin ångest, sorg o tankar om framtiden hjälper väldigt mycket. På så sätt har man redan hunnit bearbeta en del. Men din man kanske klarar sig! Ge aldrig upp hoppet. De finns faktiskt de som klarar sig. Och framförallt är det viktigt att fortsätta "leva livet" att fortsätta skratta ihop och leva så normalt som möjligt. För mig är det de glada stunderna som idag ger mig tröst. Trots hans sjukdom (som han levde med i fem år, han hade samma tumör som din man, men den utvecklade sig senare till en grad 4 glioblastom muliform) så reste vi mycket, vi ordnade fester för våra vänner, gick ut ofta o åt på restuaurang, umgicks mycket med våra familjer, hade det mysigt o roligt ihop helt enkelt. Ge inte upp livet "bara för att" cancern har invaderat ert hem är ett tips från mig.

Han fick väldigt mycket hjälp, jag kan absolut inte klaga på den proffessionella hjälp han fick av sjukvården, både kompetenta läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster, kuratorer m.fl. Men jag å andra sidan erbjöds ingen hjälp, utan fick leta upp den själv. Inte helt lätt när man är i en krissituation. Så det gäller att banne mig vara stark. I början tog jag sömnmedel, men sen behövde jag inte ta några mediciner. Men man är ju olika. Känner man att man behöver ta det så tycker jag absolut att man ska göra det. Ingen idé att spela hjälte när livet vänds omkull. Jag hade ett enormt stort stöd av vänner o familj. Men det är klart, vissa vänner visade sig inte vara de vänner jag trodde att de var... ganska vanligt har jag förstått.

Han vårdades den sista tiden hemma. Det var tufft när ens hem förvandlades till sjukhem. Och det var hemskt att se honom tyna bort. Men till slut blev han tvungen att läggas in på palliativ vård. Den sista veckan i hans liv förstod vi alla vad som väntade. Då hade vi alla, inte minst han själv, levt med den jäkla sjukdomen och allt den ställer till med att det nästan kändes som en befrielse. Det känns tungt att skriva det men så var det.

Du och din man kommer förhoppningsvis få många fina år till tillsammans. Så försök njut av vardagen ändå. Vet att det är svårt, men du vill nog inte se tillbaka på de här åren som några svarta år.

Anonym samma: Min sambo gick bort i cancer i mars i år. Du får gärna maila mig om du vill. Jag är 35 nu och han var bara 38 när han dog. christina9999se@yahoo.se

min sambo har ögon melanom, jag hat läst om det och det värsta är om det sprider sig till levern, då har man 15% chans att klara sig. Det jobbiga är väntan just nu vi vet inte om den har eller kommer att sprida sig. Ögon operationen är om två veckor ungefär.. Min älskade sambo bröt ihop ikväll och jag tycker så synd om henne och känner mig så hjälplös, vet inte vad jag ska säga eller göra för henne.