CaCC skrev 2009-09-26 12:54:31 följande:
Wiila5 - Jag har det delvis ärftligt från min mamma, men det är efter att jag, 15 år gammal, förlorade min mamma i en bilolycka -94 som det tog fart. Hon fick bl a en kraftig skallbensfraktur och låg medvetslös efter olyckan och förklarades sedan hjärndöd och jag satt hos henne när de stängde av respiratorn. Hon frontalkrockade med en bil som kom över på hennes sida vägrenen och eftersom jag hade bråkat med henne kvällen innan så anklagade jag länge mig själv för hennes död. Jag såg det som att hon hade tagit chansen att krocka för att slippa mig. Levde med självmordstankar och försökte ta mitt liv i många år. Sen blev det bättre några år. Men så för 4 år sedan så träffade jag min stora kärlek (som jag nu är gift och har barn med), vi flyttade ihop rätt snabbt, köpte hund och sedan hus och jag fick byta jobb och massa annat och det blev väl för mycket på en gång, så det utlöste en depression och jag fick ångest och jag ville inte leva längre. Började då med Citalopram och började må som jag trodde man skulle må som "normal". 2 år gick och vi flyttade igen och jag fick ett nytt jobb som var väldigt tufft och jag blev sämre och fick, efter att jag åkt in akut till psyk, dubblad dos medicin och fick träffa en psykiatrisköterska som håller på med KBT. Det hjälpte rätt bra. Men så för ett år sen blev jag gravid och trappade ner med medicin för att jag själv inte kände det tryggt att äta under graviditeten. Men nu efter vår lilla tjej kom så har det rasat igen efter att det blivit för mycket som hänt. Först var det ju självklart väldigt tufft att bli mamma, sen blev min man dålig när vår dotter var 2 månader och han har en misstänkt MS-diagnos och en månad efter det så blev vår älskade hund förlamad och fick avlivas. Så nu är jag i bott igen. Orkar inte med vardagen, tänker var dag att jag vill dö, gråter och har ångest inför det mesta. Så det går väldigt mycket upp och ner i stora svängningar. Oj vad det blev långt, men nu hoppas jag att tabletterna ska hjälpa mig och att jag behöver så låg dos som möjligt. Men jag har ju jätteångest över att jag är rädd att medicinen kommer påverka vår dotter. Men jag vill verkligen inte sluta amma. Så, vad gör man?
Usch och fy...
Du kanske ska pröva med 20? :S Lr du hade inte ätit 10 så länge nu?
Jag tror som en del andra att det "braiga" väger över!
Du MÅSTE må bra för att dina barn ska må bra.
Du MÅSTE må bra för att orka med vardagen.
Jag vet hur det är. Fy helvete att man inte ens vill kliva upp på morgonen.
Vad finns det för anledning liksom... :/
Det spelar ingen roll hur många fina människor man har ikring sig.
Det spelar ingen roll vad dom gör.
Man orkar inte, ingenting... Uscha uscha. :(
Jag känner med dig, inte för att det tröstar så mkt kanske men.
Du får jätte gärna Inboxa om du vill! Tveka inte, kan vara skönt att få spy lite ibland.
