Det beror ju såklart på vilken relation man har föräldrar emellan också.
När min äldsta var ca 4 år, flyttade jag till egen lägenhet. Då hade vi varit separerade länge, men lyckats fixa så att sonen bodde kvar i vårt gemensamma boende och vi föräldrar turades om att bo där med honom. Vissa perioder bodde vi tillsammans, t ex vid sjukdom och semestrar. Jobbigt, men det gick!
När vi hade två lägenheter körde vi i början på ett s k 5 -2 schema, dvs barnet bodde mån -tis hos den ena, sen ons - tors hos den andra, sen fre - lör - sön hos den första, sen mån - tis hos den andra osv osv. Det rullade på rätt bra, och det blev sonen själv som bestämde till slut att "nej, nu vill jag vara kvar längre". Då provade vi 1 vecka i taget och det visade sig funka alldeles utmärkt det med.
Det viktiga tror jag är att lyssna på barnet ifråga, samt försöka hålla en bra dialog föräldrar emellan. Ja, jag vet att det låter förnumstigt, och det är säkert lättare sagt än gjort ibland, men man kan ju i alla fall försöka ha det i bakhuvudet.
Har faktiskt ingen aning om det finns forskning på området, vi körde bara på magkänsla och på vad barnet verkade klara av och tycka om.
Nu börjar det bli dags att utöka ännu mera, känns det som. Vi diskuterar som bäst 2 veckor/gång, mycket för att logistiken skulle funka bättre, men han verkar inte mogen för det trots sina 13 år, så vi gör som vi gjort hittills; väntar tills han är redo! Han är självklart välkommen till vilken av oss när som helst även om det inte är "rätt" vecka, så egentligen är det inget problem.'
Önskar er lycka till, hoppas att ni får till det på något bra sätt, både för barnet och er!