Är i vecka 35 och börjar bli riktigt nervös inför förlossningen.. Har tidigare haft panikångest och tycker att panikångesten kommit tillbaka mer och mer den senaste tiden. Antar att det beror på min oro inför förlossningen.. Tänker att jag ska flippa ur totalt, svimma osv. Nån som har tips på hur man kan förbereda sig på bästa sätt? eller nån som bara vill komma med lite positiva erfarenheter? Tack på förhand!
Jag var nog mer vanligt nervös inför förlossningen, men jag blev lugnare ju mer jag bara läste på om hur en förlossning går till. Ju mer jag visste, ju lugnare blev jag 
Sen hade jag "bestämt" att prova dyktekniken och ju mer jag läste på o övade på det, ju lugnare blev jag o till slut till o med längtade jag för att få prova allt jag lärt mig Så bestäm dig för någon teknik -dykmetoden, profylax-andning, massage som din partner utför eller liknande. O öva, öva, öva o förbered dig fysiskt Det gjorde så att iaf jag till slut längtade till förlossningen
Träna avslappning och andning!!!
Jag tänkte att jag dök ner i en pool under värkens gång och simmade så länge den varade och kom sedan upp på andra sidan när den var över. Sådana saker att fokusera på när man känner att man knappt kan kontrollera sig under förlossning.
Min man fick massera mig i svanken under varje värk, annars trodde jag att jag inte skulle klara av det.
Positiva tankar!!! Tänk vad många som klarar av en förlossning, varför skulle inte du kunna göra det???Tänk på resultatet, en bebis.
DU KLARAR DET!!!! om du är så orolig kan du ta kontakt med en mottagning för förlossningsskräck
Positivt: Man får världens finaste lilla tjorv som belöning för mödan efter förlossningen
Man inser att man klarar så mkt mer än man tror.
Det finns BRA smärtlindring.
Men ja nr 1 är ju den bästa punkten såklart 
Fick planerad förlossning - och skulle kunna göra om det när som helst.
Läs mer här:
www.karolinska.se/sv/Forskning/Projektkatalog/Graviditet-och-forlossning/Forlossningsforskning/Planerad-forlossning/
Lita på kroppen. Jag tycker det är bland det största och bästa som finns, att föda barn. Jag tycker inte det gjorde så ont. Det är en positiv smärta, och ut kommer en underbar bebis. Lycka till!!
Min förlossning gick hur bra som helst!
Det hela gick fort och jag behövde ingen smärtlindring alls. Sprack inget vilket jag hade varit mest orolig för.
Jag var orolig innan och hade tänkt förbereda mig mentalt sista månaden, men det hela startade i v 35, utan att jag var "beredd" och jag hann knappt förstå att jag var på BB innan det var klart=)
Hade värkar hemma i ca 3 tim, åkte in, var då öppen 10 cm,, de tog hål på hinnorna och efter ca 45 min krystar kom lillkillen ut. Moderkakan kom 10 min efter som den skulle...
Killen var liten därför kanske den lätta förlossningen, men han vägde 2700g ändå...
Mitt råd är att lita på kroppen, den sköter det mesta själv. Oftast är det inte en massa komplikationer... Och om något blir tuffare så är otroligt duktig personal där och hjälper dig. Du behöver inte kunna någonting=)
Du kanske oroar dig helt i onödan....? Det vet man inte innan, men vad som än händer så kan du förmodligen inte påverka det hela så mycket.
Hoppas du kan tänka positivt och att det går fint för dig, lycka till!!
Hej!
Jag hade en underbar förlossning. På ett vanligt sjukhus. Det var enklare att föda barn än vad jag någonsin föreställt mig. Och jag hade en normal förlossning. Under graviditeten tränade jag avslappning och profylax. Det gjorde att jag kunde arbeta med sammandragningarna. Jag tror på att förbereda sig psykiskt och fysiskt. Vi förbereder alla möjliga saker här i livet, presentationer, resor, middagar. Det som gjorde ondast under min förlossning var att BM "petade undan ett könshår" (fråga mig inte). Det gjorde ont.
Min sambo var aktiv under förlossningen. Han tog tag i saker och ting och servade mig medan jag arbetade med sammandragningarna. Det var en fin och roligt upplevelse från början till slut. Min sambo och jag var nära varandra och vi arbetade ihop. Eftersom jag inte är gift kan jag säga att det var mitt livs stora dag! Jag kände mig trygg, stark och gudomlig.
Jag skulle precis skriva ett inlägg om mina "lätta" förlossningar, när jag hittade din tråd
Jag är så trött på att bara höra om hemska mardrömsförlossningar och ville därför peppa lite med mina positiva upplevelser. Jag har nu två barn, en dotter född 05 och en liten skrutt som nu är en vecka gammal. När jag var gravid med äldsta dottern var jag nog "normalt" orolig inför förlossningen. Jag läste mycket och pratade med andra som fött barn (tyvärr mycket negativa upplevelser...) Mot slutet av graviditeten blev jag så oerhört lugn, så till och med min barnmorska reagerade. Jag kände liksom att det här fixar min kropp. Kvinnor har ju fött barn i alla tider. Visst oroade jag mig för smärtan och så, men jag kände ändå nån tillit till min kropp.
Tre dar innan bf satte värkarna igång vid sju på morgonen. Dom var regelbundna, kom var 10e minut. Värkarna var ganska starka men gjorde inte ont. Eller det var nästan en skön smärta. Jag och min man var hemma hela dan o bara tog det lugnt. Bla skrev vi ett brev till barnmorskan om våra tankar inför förlossningen. Vid 20.30 kom värkarna var 3e minut och började kännas ordentligt, så vi åkte in till förlossningen. Jag var öppen 6cm! Efter att ha blvit undersökt fick vi komma in i förlossningssalen vid 22.30. Jag fick lustgas o sen kämpade vi på med värkarna. Barnmorskan tittade in då o då o gav lite tips om ställningar osv. Vet inte exakt hur länge jag krystade, men 01.08 föddes dottern. Jag fick sy 3 stygn och återhämta mig ett par timmar innan vi fick komma till BB. Vi stannde tre dygn och min man fick stanna kvar (ett önskemål vi hade skrivit i brevet).
Dotter nr.2s förlossning gick ännu lättare. Jag hade haft ganska mycket förvärkar o trott det var på g ett par gånger. Falskt alarm... Men den 30 augusti, återigen på morgonen, kändes värkarna annorlunda. Även denna gång ville vi vara hemma så länge som möjligt. På eftermiddagen gjorde det rejält ont och vi åkte in. 17.30 var vi på förlossningen. Jag var "bara" öppen 3-4cm och blev lite besviken. Barnmorskan skickade ut oss på en promenad och vi gick för att äta. Tyvärr dröjde pizzorna och mina värkar började komma tätt, tätt, tätt. Snabbt tillbaka igen, ny undersökning; öppen 6cm. Vi fick komma in i förlossningssalen och det förbereddes ett bad o jag fick lustgas. Badet hann jag aldrig med, eftersom värkarna tilltog ännu mer. Det var så lugnt på avdelningen att barnmorskan o uskan satt inne hos oss hela tiden o småpratade med min man. Den här gången var jag helt inne i mig själv. Tror jag blundade genom hela förlossningen och bara följde kroppen. Det var riktigt häftigt! Tydligen var det en kant som satt lite i vägen för barnets huvud o barnmorskan petade undan den. Då jäklar! Oj, nu kommer bebisen, hör jag barnmorskan säga och sen var det en liten stunds krystvärkar och så kom hon. Två timmar efter att vi kom tillbaka efter promenaden! Jag sprack ingenting den här gången, trots att det gick fort. Halv ett kom vi till BB och återigen fick vi eget rum o min man fick stanna. Vi kände att allt gick så bra, så dan därpå bad vi att få åka hem.
Ja, det var mina historier. Jag vet att jag har haft väldig tur som har haft två så smidiga förlosningar. Visst, det gör förbannat helvetes ont, men det är ju en positiv smärta och upplevelsen är så stark.
Lycka till!