Allt lugn som bort blåst!

När jag blev rädd så handlade det mest om att jag inte visste vad som skulle hända på förlossningen. Jag fick gå till en kurator för att prata lite.

I mitt förlossningsbrev så stod det att jag var livrädd för nålar och ville undvika det så långt det gick. (Det tog 45 minuter för mig att gå med på blodprov hos barnmorskan för jag var helt livrädd.) Man får inte en nål i handen per automatik för att man dyker upp tack och lov. Min barnmorska skrev brevet åt mig, jag fick hjälp med det.

Det som kan vara bra är att ni går genom förlossningens stadier lite mer noggrant så att du vet vad det är som händer. Det hade jag behövt (kommer behöva igen nästa gång då det är sju år sen jag födde sonen och hälften är glömt) göra för jag var mest rädd över att inte veta vad det var som skulle hända och ungefär hur det kunde kännas.

Mitt råd är att prata med barnmorskan och försök se till att dina önskemål blir nerplitade på papper och att du får komma och prata med någon. Säg att du fått panikångest över att inte veta hur det kommer gå till och att du är livrädd för nålar och sånt. Är det en bra barnmorska så kommer du få hjälp.

Jag tog en epidural trots att jag är livrädd för nålar till sist. Den funkade perfekt och jag var supernöjd. Trots att jag var livrädd för nålar så gjorde jag det. :)

har en underbar bm som förstår min rädsla för just sprutor då jag sa när jag skrev in mig att jag är väldig rädd, och det gick jätte bra att ta blodprovet just för att hon var så förstående och lugn =)
Så jag ska prata med henne nu om ca 2 veckor då vi ska dit igen om inte paniken har lagt sig.

Det tycker jag att du gör helt rätt i. Man vill ju inte vara rädd på sin förlossning då känns det inte bra.

Att det kommer göra ont är ju en bra utgångspunkt att ha men den smärtan upplevs ju olika från olika personer. Jag var så himla trött när jag väl kom in eftersom jag inte sovit på två nätter då jag gick med pinvärkar nästan hela tiden. Det tog lång tid för mig men det var hanterbart.

Hade jag inte varit så trött så kanske jag hade orkat med smärtan på ett annat sätt. Men jag tyckte aldrig att det var så hemskt att jag ville gå hem som alla brukar säga. :)

Jag tänkte som så att det jag kände var bara normalt och jag körde på. 19 år och rätt så naiv var jag. Det var nog till min fördel just då kan jag säga. Jag tog det som det kom liksom.

Känn ingen panik, ta det lugnt bara och ja prata med din barnmorska. Det kommer nog kännas bättre. Hetsa inte upp dig och lyssna inte på skrämselpropaganda. Det finns ingen mening med något sånt. Ha dock tillit till dina känslor och ställ krav. Det tror jag är viktigt. Man vill ju ändå komma därifrån och känna att det har känts bra även om det gjort ont.

Här kommer ett tips som kanske inte fungerar men som man kan pröva med: inga är så bra på att ge sprutor som narkossköterskor (säger ryktet iaf). Om du blir rädd med den personal som finns där om det blir aktuellt med spruta - kräv en narkossköterska!

Det gjorde min syster argt och i högan sky och det fungerade den gången...

Annars skulle jag absolut ta upp detta i förlossningsbrevet.