Varför ska man tycka om att vara ensam med sin bäbis när man kan vara tre...?
Jag blev sårad av en vän i dag som hade uppfattade det att jag inte trivdes och hade vant mig att vara hemma ensam med min 2 månaders bäbis. Jag skulle tids nog när jag funnit rutiner skulle tycka att det vara skönt att vara bara vara han och jag hemma.....och lära känna min son bättre....som om jag inte skulle göra det om min man är hemma samtidigt.
Jag hade då sagt att jag trivdes bäst att när vi har hemma alla tre, vi hade förmånen att de två första månaderna vara hemma alla tre, vi hittade våra rutiner, hjälpes åt..blev en familj...
Det kändes som ett litet slag under bältet att jag trivdes bättre att vara hemma alla tre än nu när jag blev själv, ensam efter 2 månader...min man började jobba.
Det fattar väl jag med att det blir en omställning för mig, men det kändes som om jag inte hade rätt att känns så, jo nu i början men sen ska det bli gudomligt att vara hemma ensam.....
Och så fick jag en massa tips på vad jag kunde göra....och då hade jag ändå förklarat att ingenting är öppet på sommaren här, typ öppna förskolan och så fick jag en kommentar på att det viktigaste var en närvarande mamma än att mamma fick lite stimulans i en vuxen kontakt...hmmm.......
Vad är det för syn, det är väl bättre med en mamma som trivs och får stimulans som hon kan föra över på barnet än en mamma som hela tiden fokuserar på sitt barn men känner sig ensam och olyckligt?!
Kommentera gärna, men behövde bara skriva av mig lite för hennes mail gjorde mig ledsen och kände mig som en dåligt mamma bara för att jag beskrev hur jag upplevde när min mam började jobba efter 2 månader och sa att jag trivdes bättre när vi alla var hemma....
Men så får man tycka i början men sen ska det vara så härligt att vara själv.....