Bonussonen är hemskt bortskämd , hur gör man ?

Min chef har gjort likadant med sina barn som din kille gör med sin son. Odrägligare, barnsligare och osjälvständigare barn får man leta efter. Snacka om att göra dem en otjänst när de inte klarar några motgångar/ gränser.

Jag tycker du ska kräva samma saker av din killes son som av din egen. Du har dina regler och dem ska han följa. Punkt.

Bra att du berömde pappan för han kände sig säkert dålig inför sitt barn när han sagt ifrån , även om han såklart gjorde rätt!

Ja, det gör jag med och därför får jag en irriterad pojkvän. Jag får väl bli känd som den elaka syvmamman, men han får samma regler och krav som min egen son får.

När vi var ute en gång med bara pojkvännens son så lyssnade inte han, vilket gjorde att jag tog tag i honom och sa att han fick välja mellan att sitta still brevid oss eller sitta still i bilen (så gör jag med min son när han inte lyssnar, han får några alternativ att välja på). Som beräknad så skrek och grät pojkvännens son och ropade på sin pappa eftersom jag lyfte upp honom i famne. Jag såg på min pojkvän om hur jobbigt han tyckte att det var för att jag sa emot hans son. Lång historia kort, och hans son fick som han ville. När vi hade lämnat pojkvännens son hos sin mamma så började vi bråka eftersom jag anser att hans son måste lära sig att lyssna medan min pojkvän tyckte att hans son gjorde det.

Ja, jag kan ju inte bara säga när jag tycker att han gör fel. Det är nästan som med ett barn. Skäll när dom gör fel och beröm när dom gör rätt.

Hur gammal är bonusonen?

Svårt att ge tips när man inte vet om han är 2 år eller 10 år.

Förövrigt tummen upp för en bonusmamma som inte slänger all skit på hur fel biomamman uppfostrat barnet vilket de flesta trådar verkar handla om.

Tycker att det är orelevant med åldern eftersom det är min pojkvän som skämmer bort sin son, och det är den delen som jag vill ha bort. Min pojkvän är 34 , om det påverkar tips om hur man lär en vuxen karl bättra på sitt tålamod ?

Nej, biomamman skämmer bort deras son lika mycket men det spelar ingen roll för mig eftersom där drabbar det inte mig. Jag anser att det är min pojkvän som gör fel och jag kan inte leva ett liv med honom om hans son ska fortsätta vara lika bortskämd. Jag tycker om hans bortskämda son men inte beteendet som han får sin vilja igenom på.

Absolut ligger problemet främst hos pappan men för att ge tips ang barnet är det lättare om man får veta ungefärlig ålder, det är trots allt stor skillnad på en 2 åring och en 13 åring som exempel.

Spontant känns det ju som att man måste ha vissa gemensamma regler och ramar när man s.a.s. slår ihop två familjer om man ska leva tillsammans. Nu verkar ni inte bo ihop (om jag förstått rätt?) och då är det ju en annan sak.
Jag menar inte att man måste göra allt exakt lika och vara exakt rättvis, för det är väldigt svårt att vara det när man lever i nybildad familj där alla har olika band till varandra och man kanske inte bor där lika mycket etc. Men om ni ska leva ihop och det ska fungera och pojkarna ska tycka att det är ok så bör ni komma överens om hur saker och ting ska vara i "er familj".

Innan ni flyttar ihop har jag svårt att ge några konkreta tips, förutom sånt som man tänker på när ungarna har kompisar/kusiner här. Att man låter samma regler gälla dem som ens egna barn helt enkelt, så gör vi här...
Om t.ex. barnens kusin inte "blir tillsagd" när han ger tjuvnyp (vilket föräldrarna väljer att ignorera för att inte göra en stor sak av det) hemma så säger vi i allafall till honom om han är här, för här gäller våra regler, och vi struntar i om han tycker det är jobbigt att bli tillsagd, han ska inte nypa våra små t.ex.
Skitsvårt när det gäller om man ska äta upp maten och sånt, för sånt har man olika minnen och olika inställning till, men hos dig får du väl ha dina regler och inte ge godis om inte pojkvännens son äter upp maten då. Kanske välja att inte ens ta fra, godis/glass förrän du och sonen är själva så du inte behöver irritera dig?!
Om han hemma hos honom gör på något annat sätt så är det inte mycket du kan göra mer än att ev ta en diskussion om hur du gör och varför du gör så.

Jag förstår verkligen ditt dilemma, och det verkar otroligt vanligt att man har svårt med de här frågorna. Många verkar inte ha tagit itu med dem innan de flyttar ihop, vilket leder till att man tycker att den andras barn är odrägliga, barnen kommer inte överens, det blir avundsjuka mellan barnen och konflikter mellan föräldrarna.
Min åsikt är att man ska ta med i beräkningarna att det aldrig kan bli helt "lika" mellan barn med olika föräldrar. Man kommer alltid få olika mycket saker, olika mycket semester, ledigt från dagis, till viss del olika regler o.s.v. (eftersom man har olika boenden och olika regler och så), men jag tycker man ska vara överens om vilka värderingar och regler man ska ha i sitt gemensamma hem och att de ska gälla alla barn som lever där då de är på plats...

Efter att ha läst många inlägg här så börjar jag inse att jag har fått det rätt så bra som "nybliven" bonusmamma. Min sambo och jag har hittils haft samma syn och åsikter på hur det ska vara hemma och med hans barn. När jag tar upp något med honom diskuterar vi det och funderar ut en lösning.

Mitt enda råd skulle vara att prata med pojkvännen men eftersom han inte verkar lyssna så vet jag inte vad jag skulle ha gjort i ditt ställe. Jobbig situation, har du talat med pojkvännen om de t.ex de konsekvenser som kan bli av att sonen får som han vill hela tiden genom tjat/gråt/puppy-eyes?

Barn rättar sig rätt snabbt efter nya regler (har jag upptäckt? :-P ) så det är nog inte så smärtsamt som han tror om han sätter lite nya regler för pojken sin, om det är det han kanske känner är jobbigast. Kanske ska påminna honom att sonen inte kommer att tycka mindre om honom bara för att sätter lite gränser. :)