Bonusföräldrar: Behandlar ni ALLA barn lika?

jag har två bonusbarn, en på 12 och en på 8, dom behandlar jag lika.
sen har jag en dotter på fyra månader...och än så länge är det svårt o säga eftersom man inte börjat "uppfostra" henne ännu.
men jag tror inte jag kommer behandla de lika, faktiskt.
jagtycker jättemycket om min mans barn, men det går absolut inte att jämföra med vår dotter..en helt annorlunda kärlek..
te.x kommer jag förmodligen säga varje dag hur mycket jag älskar min dotter osv osv..men det kan jag inte med dom...än...
men att vi sen är en toppenfamilj, som har kanonfin relation med deras mamma och sambo, att vi mår bra tillsammans, och att jag trivs jättebra med livet jag har med dom, ändrar ju inte på skillnaden man KÄNNER för sitt biobarn o bonusbarn

Jag kan ärligen säga att jag behandlar barnen lika och jag tror att de håller med.
däremot ÄR det en skillnad, men inte av annan orsak än att det skiljer 10 år mellan barnen.
Jag kan inte bete mig exakt mot 4-åringen som med 14- och 15-åringen.

Däremot engagerar jag mig, fostrar, lyssnar, ställer krav osv. på alla 3 barnen.
Vi är en familj, om än varierande familj.
Ena veckan är vi 3 personer och andra veckan 5 personer.

Barnen fostras i grunden lika, men med åldersanpassning kan man säga.
För mig känns det självklart, även om det går upp och ner.
Det jag kan uppleva som jobbigast är inte barnen utan att jag som bonusmamma inte har något att säga till om så att säga.
Jag engagerar mig osv. men i slutändan är det upp till biologiska föräldrarna att ta beslut...

Självklart!! Behandlar jag "våra" barn lika... I våran familj gör vi ingen skillnad på dina å mina barn...

Oj, det här var en samvetsfråga i högsta grad. Min man har två pojkar sedan tidigare förhållande och jag har en son sedan tidigare. Vi har även en gemensam dotter som nu är 3 månader. Hans pojkar är 5 och 8 och min är 7. Jag kan inte räkna på fingrarna de gångerna vi har bråkat ang barnen, speciellt hans yngsta som är något av en bråkstake och djävlas gärna med de andra barnen. Jag har alltid haft ett ansträngt förhållande till honom för han är så fruktansvärt ouppfostrad tycker jag. Han har svårt med det sociala samspelet, vet inte att det sårar när man säger saker och förstår inte när man (läs jag) säger att han inte får säga vissa saker för man blir ledsen. Jag har tagit upp otaliga gånger med hans pappa att det är han som måste säga till - inte jag - annars blir ju jag den elaka häxan som bara gnäller. Det känns inte som att vi är riktigt där än. Men det har blivit bättre. Framför allt som ungarna har växt till sig och blivit äldre. Men fortfarande blir jag som en ilsken björnhona när bonusen behandlar min son orättvist; t ex idag när vi satt och spelade fia: Jag luktade på hans tuggummi som låg på bordet, en kompis till ungarna gjorde likadant, och min son ville också lukta men då var det stopp från bonusens sida. Varför håller han på så? Jag blir så jäkla förbannad. Det är som att han har något emot min son. Och det här har jag hur många exempel som helst på..
Jag försöker behandla barnen lika, köper alltid 3 av allt t ex och sådana grejer, men när det kommer till sånt här som ovan så är det svårt... Jag har svårt att tycka om pojken när han är så elak mot allt och alla. Och skrattar åt det själv. Nej, det är en jävla unge rent ut sagt. Vi har haft ett uppsving här ett par månader men nu tycker jag att det börjar vända igen. De har tagit upp det här på dagis också att han är dum och skrattar åt att kompisarna gör sig illa och så. Än så länge är det bara jag som har försökt göra något åt det. Hans pappa verkar blind och döv. Måste nog ta upp det igen. Suck...

Ja ditt inlägg visar ju om något att det här är en djupar fråga än att man bara kan svara rakt upp och ned ja eller nej...

Intressant tråd. Jag svarade nej. Men jag är nog i minoritet här, de flesta skribenter verkar vara bonusmammor med typ tio år äldre bonusbarn är de egna, som är i dagisålder. Pappor (för att inte tala om bonusditon) finns det inte en enda bland skribenterna, som vanligt.
Jag har två barn och två bonusbarn och vi har inga gemensamma. De tre äldsta är tonåringar, den yngste är just yngst, det skiljer tre år till närmaste äldre.
NEJ, vi behandlar inte riktigt lika. Det handlar mycket om att bemöta individerna som barnen ju är, och de är olika! Har olika intressen, olika behov, olika svårigheter - och också olika historia innan vi blev familj... Våra respektive barn har varsin förälder att tillgå, och helt naturligt är relationen något tajtare med föräldern än med bonusföräldern. Samtidigt som föräldern får finna sig i att bli förbigången när barnen vänder sig till bonusföräldern med något som hör till den relationen. Det kan handla om förtroenden, problemlösning, hjälp med sånt som bioföräldern inte vet ett skvatt om osv osv.
Men SJÄLVKLART så får alla mat och följer samma husregler, men det är inte säkert att alla får glass bara för att en får, för det kan ju finnas skäl till att just en får glass - typ att man är hemma just då, eller att man gick och köpte mjölk, eller att man dammsög vardagsrummet... det kan alltså variera. Och hos oss dammsuger man och handlar när behovet uppkommer och man blir ombedd att göra det. DET gäller alla.
Jag skulle önska att pappor med självklarhet vore föräldrar, så att bonusmorsorna sluppe detta ok av att "göra rätt", inte förfördela någon, inte vara bitchar. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har en pusselfamilj där vi gick in i jämlika förutsättningar: två barn var. Det har funkat i åtta år och blir bara bättre. Barnen väljer själva i vilken grad de ser sig som syskon, det varierar också, efter personlighet och över tid. Men att vi är ett team är alla överens om.

har inga sånna barn men vet en del som har å jag fattar inte hur man kan särbehandla andra barn som tex en pappa en mamma har 1 barn i hop å pappan har en sedan innan. som är där kanske varranan v eller helg å att mamman inte bryr sig lika mycket om de tidigare barnet å att tex säger bara till gemensama barnet att de är mat eller barafrågar den va den vill hitta på i dag å bara handlar till den å struntar i tidigare barnets kännslor hur kan man..