Vansinnig och gravid.

TS: Varför inte söka hjälp? Vad har du att förlora?

Nog för att din BM var lite väl blasé och gav ett "ta det bara lugnt"-svar, men du kanske höll igen litet när du berättade för henne hur du mår/beter dig?
Jag tycker helt klart att du ska be din BM om hjälp för att träffa en terapeut genom MVC. Tänk vad skönt OM du kan få hjälp!

Själv är jag en sån där löjligt mild person i vanliga fall och jag blir ännu mer mild och "mesig" när jag är gravid. Allt är bara bra och om någon gör något galet runt omkring mig så kan jag bara skratta bort det.
Jag önskar ALLA en sån graviditet, där man får njuta av varje sekund. Tänk att du också kan få det så! Så kolla med din BM om hon kan remittera dig till en bra terapeut/psykolog som har erfarenhet inom gravida kvinnors humör/pms (som påminner mycket om varandra)

DaaLing - jag vet vad du gar igenom. Jag blev likadan, ett fruktansvart upp och ner humor. Jag ar i v 20 nu och mitt illamaende har gatt over, men for ca en manad sen nar det var som varst sa klarade jag inte av nagonting. En gang nar jag kom hem fran jobbet och min man inte hade gjort nagot at mattorna sa fick jag ett utbrott och kastade en tallrik. Inte pa honom, men i golvet. Det har jag aldrig gjort innan. Bade han och jag blev alldeles paffa.

Jag fragade min lakare om dessa svangningar, och hon sa att det ar valdigt vanligt och att kvinnor foder i trauma, krig, valdtakter etc. Men det gor inte det vi kanner mindre. Det ar viktigt att din sambo forstar och accepterar det du gar igenom - det kommer ju att ga over. I en av mina bebisbocker star det "Dad tip - agree with your wife when she is pregnant - always". Det tycker jag ar ratt bra.

Min lakare sager att det kan vara angest over forlossningen ocksa, som ligger darunder och ruvar. Radsla alltsa. Det kan man bara gora nagonting at genom att prata om det, sa tjata du pa har och med dina vaninnor.

Kram pa dig och du ska se att det ordnar sig snart.

Hej tjejer. Känner också igen mig... Runt vecka 23-24 började jag må riktigt dåligt, grät och var arg mest hela tiden. Kunde inte sova eller koppla av. Min BM sa vid sista kollen att vi skulle ha ett samtal runt vecka 25 om hur jag mådde i min graviditet, och GISSA om jag längtade till det samtalet...!
När det väl var dags så nästan KASTADE jag mig in i hennes rum och ylade om hur dåligt jag mådde..... Hon förklarade att det är vanligt att komma i en sådan svacka, och att de hade just dessa samtal just vid denna tiden av den anledningen.
Jag fick svara på en massa frågor på en lapp, och fick igenom den "poäng" där man lite grann kunde bedöma HUR nedstämd jag var. Kan bara säga att hon GENAST kontaktade deras psykolog, som ringde mig senare under dagen.....

Jag har gått till psykologen 2 ggr/vecka sedan min kontroll för 2 veckor sedan, och det känns faktiskt bra. Inte har mina humörsvängningar slutat, men de känns iallafall bättre.

Alla humörsvängningar ledde till ångest över hur bebis mådde över hur jag höll på, och detta ledde till ännu mera ångest. Ett riktigt ekorrhjul.
Har kommit underfund med att jag är räddare för förlossningen än vad jag själv anat, att all stress på jobbet påverkar mig mer än vad jag velat förstå, att jag är livrädd att min sambo i framtiden ska lämna mig, och att jag är rädd att bli en dålig mamma.

Hoppas att ni kan få hjälp ut ur detta, tjejer. För hjälp FINNS!

jag har också haft ett överjävligt humör hemma mot sambon. kan verkligen inte konrollera mig då. han blir lika arg tillbaka, ingen förståelse här. värst var det de första 4 månaderna, men har börjat få såna där utbrott igen. enda jag kan säga är väl att försök prata om det när det är lugnt.

TS: Usch, det låter varken kul för dig eller din sambo att du har sånna humörsvängningar, men det är ju fullt normalt med humörändringar när man är gravid, dessa blir ju ännu värre om man slutar röka samtidigt eftersom man tar bort något som tidigare kunna lugna ner en förut.

Jag slutade röka sommaren 2007 och enligt sambon var jag jävlig hela sommaren, det var inge roligt alls att umgås med mig.. Men hade jag fortsatt röka till jag vart gravid i dec förra året så hade nog min sambo inte bott ihop med mig nu..

Har hemska humörsvängningar av bara graviditeten, kan få för mig att sambon inte städat ordentligt, vilket är så fel det kan vara eftersom han är den som är pedant. Kan bli skitförbannad för att han äter innan mig, eller äter skaldjur/nötter som jag inte tål utan att fråga. Har verkligen vart hemsk sen jag vart gravid, men han är införstådd i att det förhoppningsvis bara är tillfälligt eftersom när jag väl är lugn så pratar vi om hur jag mår o sen kan han bara komma någon dag med blommor, även om jag vart hemsk dagen innan... Så han gör allt för att jag ska må bättre, men ändå får han skit tillbaka. Känner mig som världens största fejkmänniska i de lägena, men vad jag ska jag göra?

Men du ska ha en stor eloge att du klarat av att sluta röka, se bara till att du inte börjar igen när liten är ute..

Styrkekramar!

DU kanske kan prata med din bm?

Jobbigt för dig

Jag förstår vad ni menar! När jag var gravid blev jag mer och mer ledsen/arg/förbannad/irriterad ju större jag blev. Och det var heller ingen som förstod. Min sambo tyckte att jag överdrev och sa att jag hade mer hormoner än nödvändigt ungefär. Tyvärr har jag inga tips men för mig släppte det i alla fall sista månaden.

Jag är mest bitter.. Har svårt att bli glad när ex. en annans bebis sover hela natten, men det gör inte min, blir direkt avundsjuk och arg. Slänger ur mig saker om nära och kära, blir så arg på mig själv.. Är inte elak eller arg när personen hör men sen när jag kommer därifrån *huga* vad galla jag kan kläcka ur mig..

 Sambon säger mer och mer att jag är en elak människa (känns inte så kul)..
 Jag är rätt säker på att allt bottnar i mitt hat till att bli tjock, jag är gravid igen och längtar efter barnet i magen jätte mycket men vantrivs med att få en stor mage!! Jag hatar att få kommentaren "guuuuuud vad tjock du är", eller "guuud vilken stor mage, redan!!!!"..
 Ghaaaa, bara tanken gör mig arg!!!!
 Kan dom inte bara låta bli att säga så, dom borde se på mig att jag KOKAR när dom säger så.. Jag har redan ångest över att bli "tjock" och då spär dom på det lite extra *grrr*..

 Jag är även alldeles för ironiskt elak, blä för mig just nu, jag står inte ut med mig själv!!!!
 Och inte kommer jag härifrån på några år pga små barn, som jag älskar högt men jag önskar att jag kanske kunde få åka på en ex. kryssning under ett dyg, komma ut och se måt annat ett helt dygn! Just nu kommer jag ju bara ut en timme eller två sen ska jag vara tillbaka..

 Nej, jag skulle behöva ventilera ganska mycket ang. mitt psyke, men jag har så svårt att prata, jag är ju en stark och trygg individ, inte kan väl jag må dåligt då?!
 Jag fixar allt, jag är en klippa.. Men just nu är jag inte det, mår faktiskt rätt dåligt, över hur jag beteer mig :(..

 Förstår er alla som har problem med humörsvängningar, det är jätte jobbigt :(..

Jag förstår hur din kille känner sig. Det är en riktigt jävlig situation.