15 årig tjej tillsammans med 25-årig man

Jag hade nog tacklat det på samma sätt...alltså velat träffat killen osv. Jag hade nog kanske till och med sagt åt henne att jag inte tycker om att hon hänger med den killen. Men det vet jag av erfarenhet att det bli bara värre... Men jag vet inte om jag skulle kunna hålla mig.

Det rätta (vilket man inte alltid kan förmå sig att göra) hade nog varit att faktiskt försökt lära känna killen först och sett till att man blir mer involverad i hans liv för att visa att även om man inte är helt nöjd med dotterns val faktiskt stöttar henne. Fast men förutom att göra det förstås även får lite mer insikt och kan hålla mer koll.

/t

Jag vet av erfarenhet att det tyvärr inte går att göra så mycket. jag var i exakt samma sitts som din kollegas dotter när jag var 15, han var dock 22.
ju mer min familj försökte skilja på oss ju värre blev det.

Jag tror att det bästa är att "stötta" förhållandet och på så sätt få insikt i vad som försigår. Förbjuder man och läser lagen mm så är risken att det sker mycket i hemlighet.

MEN dottern är fortfarande under sina föräldrars ansvar och de har rätt att ställa krav som att hon skall sova hemma osv.

Min mamma löste det med att vi fick vara tillsammans men jag skulle sova hemma och blev skolan lidande så.......

det funkade och vi tröttnade tillslut på varandra...

jag va tillsamman 3 år med en kille som va 9 år äldre än mej .. de tog slut när jag var 16 år ..

mina föräldrar hade inget emot de!!

Men vissa höjer ögonbrynen på de .. jag bryr mig inte!!

Bara han behandla mig väl!

men tycker dotterns föräldrar i detta fallet ska säga hej på ,killen se vem de e , kvittar egentligen vilken ålder ....

kärleken kan man ej styra men men .....

man får tänka e hon kär eller vill hon va me de äldre killarna bara ... va vill killen me en sån ung tjej , bara sex o nöje??? har de ngt gemensamt!!!

bara för en person har dålig bakgrund kankse allt kan ändras , man ska ej dra alla över en kam ...

mitt ena x va kriminell men sluta me allt så småningom när vi träffades ....

Är svårt dilemma allithoppa ... men även ett problem barn kan bli fritt !!

vi va ihop nästan 3 år .. inte helt ...

de året ja fyllde 14 blev vi ihop

tur alla föräldrar ej har fördomar

jag va 15 år år min kille va 24, känd hos polisen va han också.
Men min mamma sa att om vi skulle vara ihop så va de han som skulle sova hos mig och inte tvärtom på så sätt hade hon lite koll.
Han lugnade ner sig och han är nu pappa till 2 av mina barn.
Om kärleken finns där så finns de inte så mycket som man kan göra tyvärr.
Hoppas din kollega och hans familj löser de på bästa sätt.

Vad sägs om omvänd psykologi? Omfamna killen och säg att det banne mig var den trevligaste karl man träffat. Insistera på att han kommer på middagar ofta och att han känns som en i familjen. Då skulle väl vilken tonnis som helst dumpa saken omgående? (Om man nu misstänker att hennes mål är att chockera sina föräldrar.)

Enligt mina erfarenheter så är det nästan omöjligt att få tonåringar att göra som man vill .. de vill ju helst göra tvärtemot vad man själv hade önskat. .. Flickan jag känner, som är min bästa väninna sen skolåldern, var tillsammans med en man som var ca 30 år, hon själv var bara 13 eller 14. Hennes ena förälder försökte på olika sätt att skilja dem åt, den andra hade ingen aning om vad som försegick, dock valde min väninna att fortsätta relationen , det var "spännande" som hon uttryckte det. och vi kompisar tyckte att det var coolt.
Om inte för att det var hennes första "relation" utan även för att han var äldre, erfaren och för att detta var den enda hon kunde lita på, då hennes egna föräldrar var skilda, och det var ständigt bråk hemma.
Efter ett år eller två, träffade den äldre mannen en annan tjej, som var mer i hans egen ålder.

Min kompis har ångrat detta ända sen första dagen hon träffade honom, och nu när det är över 10 år sedan det hände ..

Tyvärr har jag inget handfast tips att hjälpa er med, men att försöka hålla i sär dem är nog inte så lätt, det driver dem nog bara mer ihop, och ni föräldrar kommer att betraktas som "fienden" ..

Kanske skall ni tala med henne om att mycket av det man gör i sin första relation är något man minns hela livet, och då är det viktigt att man gör det med "rätt" person, så att man inte ångrar det långt senare.
Bjud hem honom på middag och se vad det är för person din dotter umgås med.

Jag förstår inte vad man kan ha gemensamt med en 15 åring när man själv är 25??.
Sän även på att han är 25 så är han känd hos polisen och soc känns ju änu mindre lovande så jag skulle sära på dem och försöka få kille att inse att de är inte är ett så lyckat val att ta en så yngre tjej.
Skulle jag ha en dotter som kom hem och sa att hon träffat en sådan äldre kille skulle jag bli galen, jag tycker inte att man ska vara tillsamans med sådan äldre när man bara är barnet själv.

Jag har inte läst alla svar. Jag är 21 år, och om jag hade vart 15 och upp över öronen kär i en kille på 25, så hade jag inte lyssnat på mina föräldrar.

Hon är 15, och förösker finna sin identitet. Som du skriver så verkar hon ha haft ett vettigt umgänge tidigare och vill så klart prova på spänningen med ett farligare umgänge. Spänning är allt i den åldern. Och jaa.. vad kan man säga?

Om man helt till 100% varit säker på att flickan inte kommer till skada på allvarligt vis, eller far illa på nått sätt så hade jag sagt
"Låt henne vara, hon upptäcker det tids nog."

För han kommer krossa hennes hjärta, hon kommer att bli ledsen.
Men frågan är hur hon kommer handtera situationen. Hon kanske blir helt
förkrossad, inser att han är ett svin och går vidare till bättre killar.
Eller så gräver hon ner sig totalt, hittar nya vänner som också tillhör
"de sämre kretsarna" och blir själv en människa som gör sig känd hos soc och polis.

Nu vet man ju inte att hon inte kommer fara illa, så mitt råd är;
Stoppa det! Hon kommer tro att hon hatar sin pappa och hon kommer säkert inte
på flera år inse vad hon blivit räddad från. Men huvudaken är ju att hon blir "räddad"!!

När jag var 17 år träffade jag en kille som var 28 år och dessutom var tvåbarnspappa och skild. Mina föräldrar jublade inte direkt av glädje och vi hade många och långa samtal om det förhållandet och jag tycker att mina föräldrar gjorde ett jättebra val.

De sa till mig att det var okej om jag träffade killen men att han fick komma hem till oss och träffa mig (jag bodde i stockholm och han i e-tuna) och att de tyckte om honom som person men att hans ålder och livssituation inte var den bästa.

Det slutade dock med att jag insåg att han inte var en bra kille utan en riktig skithög och att jag bara mådde dåligt av dem och jag är glad att mina föräldrar lät mig inse det själv. Om de hade förbjudit mig att träffa honom så vet jag att jag hade satt vårt förhållande på en piedestal och tänkt att om mina föräldrar inte hade varit emot det så mycket så hade allt varit annorlunda och bra.

Det värsta du kan göra är att förbjuda henne, det bästa att säga "skydda dig, var rädd om dig och berätta för mig om det blir problem med något." Då har du kvar hennes förtroende men visar ändå vad du tycker. Låt det sedan vara.

Mellan mig och min man är det 24 år, så jag tycker inte att skillnaden mellan din dotter och hennes kille är så stor.

Lycka till!

Oj, såg nu att det inte var din dotter utan kollegans. Sorry!

Bästa är väl att föräldrarna skapar en relation till killen och ser till att när dottern vill umgås med honom så är det på hemmaplan...

Sen kan man ju ta ett snack med killen också så att han förstår att när han har en såpass ung flickvän så förväntas han, som vuxen, att ta ett stort ansvar för relationen. Klarar han inte det så kanske han borde gå därifrån.

Jag är 19 år och sambon min 25 år, Vi har vart tillsammans i snart 5 år och min mamma var väl inte så glad först när jag berättade att jag träffat en kille MEN han är sex år äldre än mig ,men som jag sa: Inget du kan sätta en gräns över vem jag vill och inte vill vara med. Och kom ihåg själv att mina föräldrar inte hade särskillt lätt att prata me mig när jag var i tonåren pga att jag inte gjorde som dom sa och att jag ej ville lyssna osv men till slut så var dom ju tvugna att aceptera att jag funnit kärleken och att dom istället kunde vara lite positiva och lära känna honom .....

Och ja nu har vi två barn tillsammans Och allt går superbra occh vi trivs verkligen med varandra !

Det jag ville komma med inlägget var just att be föräldrarna försöka prata med sonen och att dom stöttar honom oavsett hur det nu blir !
Men sen om det är så att han verkligen vill vara med henne så måste man ju igentligen bara aceptera att dom vill försöka med förhållandet och sen att man kanske lär känna tjejen osv....
Men som någon säkert sagt tidigare, Att tonåringar är väl inte lättast att prata med.
men självklart ska man som förälder kunna ställa krav på sitt barn om hurvida dom gör om han eller hon sover över och när allt det där-!