Ett år har gått

sedan där där underliga natten. Kunde inte komma till ro och somna. Tog en Panodil och gjorde ett nytt försök. Märkte sedan att obehaget kom väldigt regelbundet och tätt. Mannen ryckte upp dottern ur sängen och krängde på henne kläder. Hon som annars kan bli rätt sur när hon blir väckt sa inte pip.

På vägen ringde jag BB och de väntade i dörren. Minns att sköterskan sa att hon hade sett att jag fött för tidigt förut och jag tänkte "det var bra jobbat, jag lämnade ju bara mitt namn och inget personnummer". Snabbt på med ctg och sedan var det bara att väntat, vid det här laget kom värkarna nästan hela tiden och det kom mest blod när jag skull lämna ett urinprov.

Ultraljud gjordes för att se om barnet låg i säte och hur det mådde. Sedan gynundersökning där det konsterades att det buktade ut. Kördes tillbaka till rummet i säng och de försökte sätta nålarna för att ge Bricanyl och Cortison. Först missade de på ena handen men lyckades sätta på den andra. Då gick vattnet och först krystvärken kom direkt. Då körde jag ut mannen som stod med dottern i famnen - det finns ju gränser för vad ett litet barn på två ett ett halvt år skall se. Vid det här laget hade det hunnit bli en liten folksamling på rummet. Barnmorskan kollade och navelstängen hade kommit ut så läkaren hoppade upp och tryckte upp barnet och navelsträngen medan någon annan larmade och man körde mig till operation. Krystvärkarna kom hela tiden så läkaren tryckte upp navelsträngen och barnet gång på gång.

Ett katastrofsnitt skulle göras. Jag sa "ni får skynda er om ni skall hinna". När nästa krystvärk kom sa läkaren "det här går inte" och släppte handen och dotten föddes. Ett litet pip hann jag höra innan de försvann med henne.

En liten stund senare när jag var tillbaka inne på förlossningssalen tillsammans med min man och äldsta dotter så kom de in med lilltjejen. Intuberad och ventilerad och med ett jätteblåmärke på magen låg den lilla skrutten där alldeles genomskinlig. Bebis säger då den stora och pekar, trots att det var mitt i natten var hon klarvaken.

Hon föddes v 26 +1 efter att vi hade varit på sjukhuset i en timme och en kvart. 945 g lätt och 35 cm kort.

Tre dagar senare fick jag hålla henne för första gången. Då hade hon vänt upp i vikt från 730 till 850 gram och var blå från naveln och ner. Det är inte nyttigt att födas i säte på det viset. Blåmärket bleknade bort med tiden. Ytterligare några dagar senare var respiratorn borta. Men hon blev bara sämre och sämre och kräktes så tio dagar gammal ductusopererades hon. Som tårarna rann när jag hjälpte till att tvätta henne inför operationen. Men vilken skillnad redan efter två dagar. Mindre syre och mer mat.

När hon var en månad gammal väcktes vi på morgonen av en läkare som meddelade att de hade tvingats lägga henne i respirator igen och att infektionsprover var tagna. I tre dagar satt jag bara brevid kuvösen och grät. Hon låg på sidan och tungan hängde ut på kudden. När de var tvugna att ta prover eller byta blöja smög de in händerna i kuvösen för att störa så lite som möjligt. Dopklänningen bar jag med mig fram och tillbaka till sjukhuset i flera dagar för jag hade bestämt att skulle det bli nöddop så skulle hon döpas i samma klänning som sin äldre syster.

Hon hade fått blodförgiftning och först efter två veckor var hon som innan hon blev sjuk. Hela sommaren gick och jag trodde aldrig att hon skulle komma ur cpap och få ha grimma istället. Men två dagar före bf åkte vi hem med syrgas men en stark tjej som fixade att amma.

Sedan började isoleringen hemma och släpandet på övervakning och syrgas. I mitten på mars använde vi syrgasen för förhoppningsvis sista gången.

Idag fyller hon ett år, väger 6,5 kilo och är 66 cm lång. Hon har lärt sig att resa sig upp själv i sängen men har inte kommit på hur man sätter sig på egen hand. Två tänder har kommit och syrran tycker att hon är jättestor :)