Jag ska föda för första gången i augusit och jag är livrädd för att spricka, och då menar jag till ändtarmen eller spricka mycket överhuvudtaget!
Vad gör man på förlossningen för att förhindra eller minska sprickor?
Hur stor ska bebis vara för att den skall vara för stor för att komma ut vaginalt?
Hur stor ska bebis vara för att det ska bli snitt?
Har vi någon "gräns" eller rekommendation i Sverige??
Någon som vet hur det fungerar på BB i Lund??
trevligt att tråden kom igång igen!
Jätte bra tips allihopa:)
Gärna mera historier! (inga skräckisar)
Det där är nog väldigt olika. Jag var precis som du, väääldigt rädd för att spricka. Min bebis vägde 4075 g och jag sprack ingenting. Det handlar nog lite om att inte krysta för fort även om man gärna vill det. Utan låta kroppen hinna med under krystvärkarna. Lycka till med den kommande bebisen
Jag var också rädd för att spricka innan jag födde barn. Det låter ju väldigt otrevligt.
Men om/när man spricker under förlossningen så känner man faktist inte det. Det känns inte det minsta, man har annat att tänka på just då, jag ville hellre ha ut ungen och brydde inte mig om ifall jag sprack. De syr igen det där sedan efteråt och det läkte alldeles jättefint. Inga men alls har jag av det idag.
Du kan ju begära att de klipper också, för att unvika att spricka, det känns inte heller.
Eftersom man inte känner det så tycker jag inte det är så farligt. För att unvika att spricka kan man ju testa att krysta lite försiktigare och inte bry sig om ifall det tar lite längre tid. Sedan så håller Bm emot om det skulle gå för snabbt så kroppen inte hinner tänja ut sig.
Det låter lovande!
Det är mest perioden efter som man är rädd för egentligen. Hur man ska läka hur lång tid det tar, kommer jag vara som "vanligt" osv osv
Alltså de låter ju så mkt värre än var det är. Allt läker. Även fast man inte tror de just då. Ja menar de flesta är ju helt "återställda" efter några veckor bara.
De man ska ja göra är ju att lyssna på BM under förlossning. Man kan nog inte förhindra att spricka, men lyssnar man på BM så kan man ju såklart minska risken att spricka mkt.
Jag var också livrädd för att spricka inför min förlossning! Hade skrivit om det i mitt förlossningsbrev osv. Under min förlossningen gick bebisens hjärtljud ned kraftigt flera gånger. Det var korta intervaller, men allvarliga.Kan säga att min rädsla för att spricka var som bortblåst - det enda jag tänkte på att bebben mådde bra. Bebben mådde bra, han kollades hela tiden och var jättefin när han väl kom ut. Och jag sprack ordentligt. Ingen sfinkter, men tillräckligt mkt för att bm inte kunde avgöra detta, utan en läkare tillkallades. Jag var typ 1 mm från en sfinkter. Jag syddes i ca 40 minuter efteråt. MEN i mitt fall var mina fantasier om att spricka betydligt värre än verkligheten! Visst var jag öm den första tiden efteråt, men jag återhämtade mig mkt snabbt. Jag har inga men eller besvär av att jag sprack (hela mellangården och invändigt).
Jag minns att när min son var född och han låg på mitt bröst var jag bara överlycklig att det var över och att han mådde bra! Jag kommer ihåg att jag frågade min bm om jag hade spruckigt och när hon konstaterade att jag hade gjort det och att läkare måste tillkallas så kommer jag ihåg att jag bara lojt konstaterade ¨jaha¨. Jag kan förstå att det kan låta helt sjukt, och det är inte meningen att bagatellisera rädsla för att spricka eller romantisera de första ögonblicken med sitt barn, för det där är väldigt individuellt. Jag kan bara tala för mig själv; att spricka var inte så farligt som jag trodde. Jag kände inte när jag sprack och jag kände ingenting när jag syddes. Efteråt åt jag smärtstillande och har inte fått några men.
Jag hade smörjt med förberedelseolja i 5 veckor innan förlossningen och tydligt meddelat barnmorskan på förlossningen att jag ville att hon skulle smörja med olja i samband med krystningen samt hålla emot med varma handdukar.
När huden var som mest spänd valde barnmorskan att klippa ett snett jack för att förhindra att jag skulle spricka eller i.a.f leda sprickningen åt annat håll än mot tarmen. Klippet upplevde jag som väldigt behagligt eftersom en del av den spända och trånga känslan försvann. Jag sprack ingenting tack vare klippet och jacket syddes med 5 stygn. Jag kände inget obehag efteråt och efter en månad kunde jag knappt känna vart jacket varit.
Pratade med specialistmödravården på usö om det där med att spricka. Hon sa att det är 4% som spricker mer än normalt. Och med det menas inte att alla dessa spricker till ändtarmen etc.
Men låt mig gissa, det är nåt din barnmorska har lagt fram på fel sätt som har fått dig att bli rädd för det?
Jag var lika rädd som du förut..
Absolut inte min bm hon försöker lugna mig. Men jag är fortfarande rädd. :S
Det är långt ifrån alla som spricker. Jag sprack ej och behövde ej sys efter att sonen (första barnet) föddes. Jag hade inte smort med någon förberedelseolja eller nånting. Det råd jag fick från min barnmorska var att jag absolut inte skulle krysta om jag inte hade krystvärkar och att jag inte fick krysta om barnmorskorna sa annat, det skulle minimera risken för att spricka. Jag födde i gynställning och det ska också vara bra mot att spricka har jag hört nu efteråt, eftersom barnmorskan kommer åt att "avlasta" området. BM som förlöste mig hade två fingrar inne i mig och drog neråt mot mellangården medan jag krystade, hon sa att det var för att minska risken att jag sprack.
Jag fick mitt första barn den 24 april, var rädd för att spricka och att det skulle kännas om/när man gjorde det. Efter att Emil kom ut så frågade jag om jag hade spruckit eller hur det hade gått. De sa att jag hade spruckit och de sydde sammanlagt fem stygn, som någon annan skrev så sved det lite när de hade på den flytande bedövningen men ingenting annat. Jag använde inte heller någon smärtlindring för det funkade inte för mig. Jag krystade när bm:orna sa till och de var ett stort stöd under hela dagen. Emil var 48cm och vägde 3180 gram. Jag födde i gynställning för det kändes mest bekvämt.