Jag var också livrädd för att spricka inför min förlossning! Hade skrivit om det i mitt förlossningsbrev osv. Under min förlossningen gick bebisens hjärtljud ned kraftigt flera gånger. Det var korta intervaller, men allvarliga.Kan säga att min rädsla för att spricka var som bortblåst - det enda jag tänkte på att bebben mådde bra. Bebben mådde bra, han kollades hela tiden och var jättefin när han väl kom ut. Och jag sprack ordentligt. Ingen sfinkter, men tillräckligt mkt för att bm inte kunde avgöra detta, utan en läkare tillkallades. Jag var typ 1 mm från en sfinkter. Jag syddes i ca 40 minuter efteråt. MEN i mitt fall var mina fantasier om att spricka betydligt värre än verkligheten! Visst var jag öm den första tiden efteråt, men jag återhämtade mig mkt snabbt. Jag har inga men eller besvär av att jag sprack (hela mellangården och invändigt).
Jag minns att när min son var född och han låg på mitt bröst var jag bara överlycklig att det var över och att han mådde bra! Jag kommer ihåg att jag frågade min bm om jag hade spruckigt och när hon konstaterade att jag hade gjort det och att läkare måste tillkallas så kommer jag ihåg att jag bara lojt konstaterade ¨jaha¨. Jag kan förstå att det kan låta helt sjukt, och det är inte meningen att bagatellisera rädsla för att spricka eller romantisera de första ögonblicken med sitt barn, för det där är väldigt individuellt. Jag kan bara tala för mig själv; att spricka var inte så farligt som jag trodde. Jag kände inte när jag sprack och jag kände ingenting när jag syddes. Efteråt åt jag smärtstillande och har inte fått några men.