Någon mer som känner de dåliga samvetet??

vi är precis hemkomna från neo... det du beskriver kände jag hela tiden. vi satt mycket känguru när vi var där och det gav massor. men känslan att åka hem varje kväll var förfärlig. samtiigt kunde vi inte stanna kvar heller. ush, glad att det är över...

Förstår precis...skönt iaf att man inte är ensam!! Man har ju inte så många att prata med som varit med om samma sak...

Åh, grattis till ni har kommit hem! Vilken underbar och läskig tid det är när man precis har kommit hem med sin lilla fågelunge. 

tack ja, första dagarna vart läskiga. Nu har vi vart hemma en vecka och nu börjar man komma in i det. Vi har hemvård fortfarande. Föresten förstår jag vad du menar när du sa att Mölndal är väldigt på om amningen =/ hon som är här denna veckan är jättebra och säger inget om att jag gått över till ersättning. Men de andra bara tjatar om amning, amning och bara amning *stönar* Men nu blir vi förmodligen helt utskrivna för han klarar utan sonden nu...

Skönt att det går bra. Äter han på flaska nu då? Det är ju lättare för dem att lära sig äta på flaska än att amma eftersom det inte kräver lika mycket av dem. Ja, denna amningshysteri från Mölndal... Jag hade ingen mjölk och ändå var de tvungna att påpeka att amning är bättre än ersättning!
Härligt att ni blir utskrivna helt!
Just det, har du otur så får du en BVC-sköterska som aldrig förstått varför man ger ersättning när man kan amma och som aldrig har träffat ett prematurfött barn tidigare Vi har haft tur. Vår BVC-sköterska har jobbat på 210 i 20 år men är nu i kommunen istället. Hon har full förståelse för oss och hur vi haft det, pratade mycket med min sambo om hur han upplevde det på sjukhuset (han har sjukhusskräck) och hur han har kunnat bearbeta. Dessutom hade hon läst journalen som skickats till henne och har inte sagt ett ont ord om att jag inte ammar och hon ordnar alltid så vi kan komma till BVC när det är som minst andra barn där.

Du har väl inte varit hemma så länge att du börjar glömma: våning 10, avdelningen 210, neonataaaal.

oj, jag trodde jag var den enda som inte "ville" vara där.
vi fick också mkt kommentarer av sköterskorna om att vi var där för lite (var där hela dagarna) så till slut kändes det som att man bara åkte in för att de inte skulle klaga och inte alls för barnens skull :(

är också SÅ glad över att det där är över.
om en månad ungefär så är det ett år sen vi fick komma hem, det känns som att det var hundra år sen :)

Ja, nu äter han på flaska. När man vart med om så mycket, hela livet som ställs upp och ner när man föder prematurt så känns det så absurt att kämpa med amningen till varje pris. Jag försökte, det funkade inte. Jag har pumpat från hans födelse och fram till nu men det är så lite mjölk nu sen vi kom hem att det känns meningslöst. Den hemvårdaren som vart denna vecka har inte sagt nåt negativt alls om ersättning. Men håller med om att det är total amningshysteri på mölndal. Men en bra bvcsköterska har vi hon hade jag till stora sonen och hon är helt okej...som tur är.
Bra att ni har en bra som har förståelse för hur din sambo mår gällande sjukhus. Det är så viktigt att man har bra stöd när man fått prematura barn för det är verkligen en kris att föda för tidigt och har man dessutom sjukhusskräck gör det ju inte saken bättre.

Jag var på mölndal med stora sonen med. Och fortfarande 6.5 år senare terroriserar den där j*vla rösten i hissen min hjärna och nu när jag fått stå ut med den en omgång till lär jag väl höra den i graven till och med haha.
Nu ska vi tillbaka i morgon för en hörselkontroll och läkatbesök och då skrivs vi ut med. Skönt!!
Hoppas att det gick bra när ni var på koll där sist och att er flicka mår bra nu.

Men precis. Efter allt man varit tvungen att utstå när man har ett prematurfött barn så är det inte prioritet att kämpa sig blå för någonting som inte fungerar och som man kan lösa på annat sätt.
Skönt att både hemsjukvården ocg BVC-sköterskan är bra. Har du fått ett prematurt barn tidigare? När föddes Elias? Vi delade rum på Östra med en mamma som fått en liten Elias i slutet av dec och det var hennes andra prematura son. 

Du kan nog inte förså hur vi höll på för att få personalen på Mölndal att förstå hur jobbigt det var för min sambo att ta sig till sjukhuset varje dag. Jag jobbar på sjukhus så för mig är den situationen inte ny men fruktansvärd för honom. Haha, ja hissrösten glömmer man inte. Hoppas att hörselkontrollen går bra.

Ja, det gick bra sist, de tyckte inte att Hb 98 var så farligt och hon är pigg så vi behöver inte åka dit mer förutom vid återbesöken men hon ska vara 2 månader korrigerat vid första besöket.
Måste skryta, fick första leendet idag!! Äntligen. Hoppas på många leenden nu i fortsättningen. Hon är 3 veckor korrigerat men över 3 månader "på riktigt". 

Jag har ingen erfarenhet av detta. Så ta mitt råd med en nypa salt. Jag hade dock bott på sjukhuset. Tror att det kan vara bra för barnet att ligga i din famn så mycket som möjligt. Det ger henne en trygg start. Det kommer ni att tjäna på när ni kommer hem. Mindre skrik och bättre sömn. Så jag hade tänkt på mig själv och bott på sjukhuset.

Men man måste ändå vara införstådd med att ett prematurt barn inte är som ett fullgånget barn. I början får man inte lyfta och ta i barnet precis som man vill. När min lilla var helt nyfödd så fick vi inte klappa på henne tex eftersom det skulle förstöra hennes sköra hud. Lägg en hand på och ha den still är reglerna. Vi fick ha henne i famnen första gången när hon var 5 dagar. Man får inte lyfta barnet från sig till sängen och tillbaka igen med korta intervaller utan tar du ut barnet så ska man sitta i timmar.
Man är som nybliven förälder och framförallt preamturförälder helt slut, både mentalt och kroppsligt. Många gånger har man som mamma varit sjuk, tvingats till sängläge i veckor, instängd på sjukhus och när man äntligen ska få röra sig igen så ska man sitta lika instängd igen, men istället med en liten fågelunge på bröstet. Det är inte så enkelt som att bo eller inte bo på sjukhus. Det finns tio dimensioner till.

TS: Ni ska orka vara föräldrar. Ni bestämmer hur ni gör men låt inte det dåliga samvetet styra över era känslor.

Ett tips till senare är en bok som heter Våga älska av Tina Wiman där hon skriver om hur hennes upplevelse av neovistelsen. Superbra bok.

Min stora son föddes i v 36 så han var inte jättetidig men han var så tillväxthämmad och rätt svag att vi hamnade på neo ändå. Elias föddes i v 31 men han har mått bra hela tiden. Haft respirator, CPAP och syrgasgrimma. Men inga operationer eller infektioner och det känns skönt.
Vad fint att ni fick första leendet idag
Men när man räknar barnets ålder, när andra frågar hur gammalt barnet är. Vad svarar man?? Den korrigerade eller från födelsedatumet?? Fortfarande räknar vi ju veckor. Samma när man sen kommer att börja med smakisar och gröt. Väntar man med det till den korrigerade åldern är inne eller vad går man efter??

Jag såg i din fotnot när din son föddes
Ok, jobbigt att behöva gå igenom det två gånger. Härligt att Elias har klarat sig från infektioner och liknande, samma med Siri.

Ja, detta med åldern är jättesvårt. Siri är ju född i dec så jag säger att hon är 3½ månad men i samma andetag säger jag att hon föddes nästan tre månader för tidigt och därför är 3 vekcor egentligen. Man ska räkna den korrigerade åldern, alltså från det beräknade förlossningsdatumet när det gäller all utveckling samt vikt och längd. Jag tror inte det stämmer helt men det är på ett ungefär. Jag skulle uppskatta att Siri är äldre än 3 veckor när det gäller att fästa blicken och le mm men jag tror att hon kommer vara yngre än den korrigerade åldern när det gäller att börja gå och sådant. Men på BVC räknar vi på två kurvor, där hkon är född den 22/12 och en där hon är född 11/3 (BF). På den kurvan som räknas från 22/12 finsn hon inte med än, ingen tre månaders kan vara så kort och väga så lite som hon gör   

Funderade faktiskt på detta igår när jag skulle sova. Min dotter är nu 1 år och såhär runt ettårsdagen tänker man ju tillbaka.

Vi bodde på sjukhuset de 7 vecor vi var inlagda. En stor anldening till detta var att vi har 5 mil till sjukhuset och resa 10 mil om dagen var inte ett alternativ. Hade det hänt något skulle det ta oss minst 45 minuter att komma dit!
Men hade jag haft 5-10 minuter ca till sjukhuset hade jag nog valt att bo hemma. (vet inte hur långt ts har)
Mitt råd till dig är att stanna nogra dagar till och se hur "läget" är. Min dotter har inte haft några komplicationer. Behövde inte ens sola. Men jag stannade 2 vecor innan jag ens gick utanför sjukhuset. Det var personalen som nästan tvingade ut mig. Jag åkte hem och sov en natt hemma. Men tankarna är ju där...på neonatal.
Pröva och se hur det är en natt hemma innan du ger bort ditt rum. Det är ju ganska svårt ibland och få en plats.

Men det är viktigt att även gå ut lite varje dag. Äta och sova gott. Jag åkte sen hem 1 gång i veckan. Satte en dag varje vecka och detta såg man fram emot. Dagarna gick så mycket fortare när man visste att snart får jag sova i min säng.
Det är också viktigt i alla fall för mig att träffa sin famlj och vänner och verkligen förklara och visa ´bilder på sitt barn för det är svårt för dem att förstå hur man har det!

Ska även glädja dig med att så här i efterhand så gick tiden på sjukhus jättefort. När man går i det känns en dag som en vecka.

Hur går det för er nu? Vad vägde flickan?

Hej! Jag har inte föjlt tråden men som kommentar till ställd fråga tycker jag att ni inte ska ha dåligt samvete om ni åker hem och sover!! Er flicka har mer nytta av pigga och glada föräldrar..