Hur tidigt finns chansen för överlevnad?

Precis!!

Jag hörde något väldigt intressant i en forskning om prematurer.
I skolåldern uppgav dubbelt så många prematurer som vanliga barn att de kände stark livsglädje.
Den vetsakpen bär jag med mig!
(mitt ena barn föddes prematurt och är idag en frisk 12-åring)

ja jag vet att den andra flickan mår bra i dag, å jag vet att vår flicka klassas också som fullt frisk...

Det jag sa från början var enbart att jag tycker man skall prata mer om när chanserna till "riktigt normalt, fullt friskt liv" är enormt mycket större å lättare/mänskligare väg för barnet än risken åt andra hållet. Trots soslkenshistorier. inte enbart % på vad man kan rädda, till vilket pris som hellst... samt
vad JUST DETTA FULLT FRISK BETYDER,
För mig låter orden fullt frisk att man är fullt frisk, inte att man fått kämpa många många år (under tiden man oxå varit stämplad fullt frisk) å kanske hela livet med så svåra problem att det påverkar helavardagen å livet för helafamiljen, att man inte kan leva ett normalt liv...
det tycker inte jag är fullt frisk! å därmed blir inte statestiken den de borde vara!!!

Jag hade i dag inte gjort allt för att rädda ett riktigt förtidigtfött barn, med de sa jag inte att jag skulle säga till läkarna att låt barnet dö!
som sagt det finns många fler som känner likadant, men det är tabu att säga högt (däremot får jag tom många mail härifrån där mammor tycker det är skönt att inte vara ensam om att tycka så) Jag förstår dock att många vill missförstå å vända så det låter ännu mer illa, men de får stå för er.

lillstrumpa08 håller med dig om att det ligger i vår instink att vela rädda å jag har aldrig dömt någon som gör allt för att rädda sitt barn oavsett hur tidigt (gjorde ju det själv, övertalade läkarna i 2 månader trots att de sa att ingen chans fanns), dessutom pratar vi nog på en annan längd, jag pratar om att göra allt du pratar om att lyssna på läkarna...

lilja26: jag är inte så intresserad av statestik mer (så jag läser nog slarvigt, då det ändock finns intresse när nått dyker upp framför ögonen)men intresset trappas ner med åren, läste den för typ 2 månader sen. såg även nått repotage eller dyl om det på nätet någonstans för typ lika länge sedan..

(varför jag heller inte lägger ner tid så mycket på att förklara på ett tydligt sätt å kanske få några av er gaphalsar att inte reagera så kraftigt har ju inget litet barn mer, däremot träffar jag många som nyligen/sista åren fått små så jag vet att det går framåt men jag vet oxå hur stora problemen är på många håll, TOM jag blir fortfarande ibland förvånad över hur vanligt många relativt svåra problem är.. de pratas inte så högt om hur vanligt det är, å samtidigt så vill många föräldrar inte prata om problemen då man såklart är glad över att barnet lever å är relativt friskt (frisk förklarad)...

När jag åkte in på förlossningen helt i chock så tänkte jag att nu förlorar jag mitt & sambons så efterlängtde barn! Jag låg & grät i ett rum & tänkte hur ska jag kunna gå vidare med detta, vi som längtat så mycket efter detta lilla liv? Jag visste inte i denna stund att man kunde rädda barn från vecka 22! När dom talade om att ett team från umeå skulle komma för att ta hand om vårat barn när han kommit till världen var en stor lättnad & vi kände att nu finns det faktiskt hopp! Hopp om att få behålla de man så länge gått & väntat på, alldeles för kort tid att vänta! Jag hade aldrig valt att INTE låta min son få möjligheten att få leva!!!!

När jag frågade sköterskan på avd jag blev inlag på 12 timmar före min son föddes vad som skulle hända om han kom nu fick jag till svar: - Enligt svensk lag
behöver dom inte hålla barn vid liv innan 23 fulla veckor, han kommer antingen vara död när han föds eller ta 1-2 andetag & dö efter födelse! Detta var en stor CHOCK för mig & jag kunde bara gråta! Jag kommer ALDRIG glömma hennes ord & känner nu att jag måste börja ta itu med detta! Får man säga så? Får man göra så mot en annan människa?

Till Lilja26:
Jag blir så stark av att läsa det du skriver & står på mig! Du får mig att ha kraft & ork! En stor bukett med rosor till dig!
Jag är så tacksam att du finns

På en del sjukhus bryr man sig inte så jätte mycket om vilken graviditets vecka det handlar om utan man ger alla barn lika resurser från första början.
Det kanske inte är så att man i vecka 22 har kraft att visa själv att man är livsduglig utan behöver "lite hjälp på traven"
Sedan får de närmsta timmarna visa vilka barn som är starkast och orkar kämpa vidare.

Oavsett vad man tycker i denna fråga så är det ju ett faktum att dessa "tidsgränser" kan bli avgörande för ifall de kan/vill rädda en EPT-bebis eller inte. Jag håller till viss del med dig hotten om att många frågar efter ÖVERLEVNAD och stirrar sig blinda på det medan läkarna brottas med vetskapen om vilka skador som många EPT faktiskt får som överlever att födas kring v22-24 eller senare.

Missförstå mig inte, jag vill INTE ha någon gräns. Jag menar bara att jag förstår resonemanget. I beneluxländerna - Belgien, Nederländerna, Luxemburg HAR man en tidsgräns, nämligen 25 fulla veckor för att sätta in alla livsuppehållande insatser. Jag vet inte om de gör undantag från reglerna om de ser ett väldigt livskraftigt barn - med tanke på att det är svårt att veta om man räknat helt rätt på antalet veckor som Full av förhoppning skrev - men jag hoppas det.

Hur som helst så gjorde deras tidsgräns skräcken ännu större för mig och det blev oerhört traumatiskt när jag blev inlagd med öppen cervix i v 24+5 och fick träffa barnöverläkaren som förklarade deras regler för mig och att överlevnadschansen (enligt honom, tycker inte att det stämmer med svenska siffror ) just i den veckan var ca 50% men att risken för allvarliga skador var ca 70%, OM han skulle överleva.

Men vi hade fantastisk tur och jag lyckades ligga i 17 dagar. Så min son kom ut v 27+1 och behövde inte ens andningshjälp!!! Samma barnöverläkare var helt förvånad och tyckte att han var en fantastisk kämpe. Och jag vill inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om min lille guldklimp hade kommit ut den där natten i v24+5. Men jag hade slagits med näbbar och klor för att de skulle ha gjort allt för att rädda honom förstås. Och hävdat att jag, enligt min räkning var v25+0 (vilket jag fortfarande tror för övrigt eftersom jag räknar utifrån ägglossningsdag och vi gjorde insemination) och skulle aldrig ha gett mig på den punkten. Tack o lov behövdes ingen sådan fight. Phu!

Och hävdat att jag, enligt min räkning var v25+0 (vilket jag fortfarande tror för övrigt eftersom jag räknar utifrån ägglossningsdag och vi gjorde insemination)
[/citat]

är det inte märkligt att man räknar så olika i olika länder, vi gjorde IVF i finland å hade alla datumen till sverige men sverige räknade som att jag var 0+2 dagar längre än vad man räknar enl räknemetoden i finland..

å som sista inlägg så säger jag fortfarande INTE att jag skulle mena på att införa en gräns på säg 26-27v utan att man skall prata mer om hur mycket bättre oddsen blir för de barnen.
Samt att statestiken å pratet om friska barn är så himla missvisande!

Ett barn är ett barn.
Jag gläder mig åt att det finns föräldrar som säger - angående risker - att "det får tiden utvisa".
Människan är ju så finurligt komplex. Hjärnan kompenserar i mycket högre grad än man trodde för några decennier sedan.

För övrigt: har ni hört talas om David Lega, frölundagrabben?
Det - säger jag!
Jag vore omåttligt stolt om han vore min son!

Hej hej
Det är nog oss ni syftade på :)
De kom i vecka 23+5.
Det är ju alltid svårare när de är två. Vi hade fantastisk hjälp nere i Lund dit vi skickades när vattnet gick. Båda klarade sig och mår bra idag. Nere i Lund sa de att våra tvillingar var de minsta som de klarat (tvillingar alltså).
Jag säger också att de är födda i vecka 23 när jag pratar med folk men jag brukar förtydliga det med att säga 23+5, särskilt i skrift. Det blir så snurrigt annars.

Till oss gav de ett val att låta tjejerna vara kvar i magen och antagligen dö eller ta ut dem med kejsarsnitt. Vi valde givetvis att ta ut dem för vi ville att de skulle få en chans att överleva. Tjejerna hade dock bestämt sig och ville ut den naturliga vägen innan snittet. Jag är så tacksam för allt de gjorde för våra tvillingar. Idag har vi fyra gosiga ungar och jag kan inte vara utan någon av dem.

Det finns forskning ända upp till vuxen ålder på barnen, där både tester, omgivningens uppfattning och barnens egen upplevelse är med, det är Karin Stjernqvist som gjort dessa longitudinella studier.

hur många vuxna finns det som är så extremt tidigt födda?
(med tanke på att vår dotter är näst minsta av de äldsta som klarat sig i sverige å hon är 9 år, den minsta är nån månad äldre..
utöver nått enstaka fall där barnen vägt långt över 1 kg å sägs vara födda i v 22, så det säger väll sig självt att räkningen där kan inte ha vart ok)

men det är ju ingen mening att tjafsa mer för alla vet ju att det finns inte så extremt tidiga å små som är gamla, å dessutom med i någon undersökning..

å alla vi med prematurer vet oxå att det inte går att jämföra överlag barn födda i v 26-28 med barn födda i v 22-25, fast alla dessa klassas som extremt prematura, just för att man inte räddat så måga riktigt små tidigare så det kunnat göras en egen grupp för dessa..

Det där stämmer inte. Det är inte riktigt så enkelt att man bara kan avfärda forskningen på grund av veckorna. Rent statistiskt har problemen inte blivit mindre utan bara förskjutits längre ner i veckorna, så att det som var vanliga problem för en v 30 bebis på 70-talet idag är vanliga problem i vecka 24-25. Forskningen finns. Och den äger all giltighet. Sen om man gillar den eller ej är en annan fråga.

Självklart skulle man som förälder vilja att läkarna gjorde vad som helst för att rädda ens barn oavsett hur tidigt det kommit. Man kan ju inte be dem göra ett halvhjärtat försök att rädda utan det handlar ju om antingen eller. Antingen gör läkarna allt i sin makt eller ingenting. Och vilken mamma skulle kunna stå och se på sitt lilla barn och säga "gör ingenting"?

Läst igenom tråden lite lätt.. tycker de är tragiskt att vuxna människor sitter o tjafsar om att försöka rädda ett lite liv eller inte ovs vilken vecka barnet föds i...
visst finns de komplikationer och framtida men. MEN ge varandra stöd istället och kämpar anda för dessa små änglar som kämpar så.
de här ang framtida men tex bokstavs diagnoser osv..
JAG fick min son i v 36+4 inte så tidigt med andra ord men han har koncentrations svårigheter m.m.
Min mamma gick med mig tiden ut och jag har ADHD, vilket jag inte fick reda på förens jag va 20 år...
JAG tycker iaf att man ska stötta varandra o se positiva saker istället för att se massa negativa saker.
Negativitet mår man bara dåligt av..

Jag tycker iaf att ni som fött barn från v22 och uppåt ska va glad
över era små änglar osv va dom har för men..

ALLA ÄR LIKA MYCKE VÄRDA OSV vad man har för problem,
hur man ser ut etc etc...

Tack för dina åsikter och du har så rätt.
Mina tjejer har ju CP-skador och därför möter vi ständigt människor med barn som har funtionshinder och/eller förståndshandikapp. De föräldrar jag möter visar en oförbehållen kärlek till sina barn. Har deras kärlek kanske till och med ett annat djup? Det ligger väl särskilt i kvinnans natur att ta hand om de svaga och utsatta. Jag älskar inte mina tvillingar mer än mina andra barn men jag blir knäsvag när jag tänker på vad tvillingarna har gått igenom. Jag är lite mer orolig över deras framtid osv. Jag ringer läkaren oftare än tidigare...

När jag tänker på hur nära det var att jag förlorade dem blir jag ödmjuk över livet och gråtmild. Jag känner mig verkligen utvald och ärad som får vara deras mamma.