Ni som är/va förlossningsrädda vilket sätt valde ni tillslut?

asfaltsblomman skrev 2009-01-12 23:12:28 följande:

Tack för peppningen =) Klarar andra det så ska väl jag fassen oxå göra det =)
Man får väl intala sig om att det bara e för stunden.. sen blir det ju bra igen och lyckan att få se sitt barn bedövar nog fan all smärta!

Deep Love skrev 2009-01-13 11:31:41 följande:

ja, jag fattar fortfarade inye att jag faktiskt har vart gravid och fött barn, mina stora fasor i livet ;.)

Med mitt första barn valde jag vaginal förlossning men slutade i akut kejsarsnitt vilket jag är överlycklig för. Ska ha mitt andra barn om några veckor. Har även denna gång valt att föda vaginalt men bara om det startar av sig självt innan utsatt tid. Vi har även bestämmt att vi ska avbryta för snitt om det blir en lång och utdragen förlossning och om jag inte orkar längre. Har inte lillen kommit ut 7 dagar efter beräknad tid ska vi åka till sjukhuset för att göra ett snitt. Den här gången har jag även haft mycket hjälp av kuratorn på mvc, men visst är jag rädd och hoppas på att det går fort

Jag var livrädd från första dagen jag fick reda på att jag var gravid. Rädd för precis allt. Men det blev vaginalt och allt var helt underbart. Hoppas på att få göra om det, det är ju iaf en positiv smärta. "Föder hellre 10 barn än bryter ett ben"

Har bara läst TS.
Jag var som du väldigt rädd för båda förlossningssätten. Gick på Aurorasamtal och valde till slut snitt och det gick dom med på. Jag kände väl att snitt är mer kontrollerat och det tilltalade mig. Men som sagt, jag var jätterädd för båda. Men allt gick jättebra.

jag har fött båda mina barn med snitt pga förlossningsrädsla. Gick hur bra som helst båda gångerna och jag ångrar inte mitt val en endaste sekund!! dock får man stå ut med att höra folks åsikter om att man är en svag människa som inte fött "på riktigt". men det struntar jag i. Huvudsaken e ju att barnen kommer ut, inte HUR dom kommer ut.

Lycka till!!!

Valde? Det är väl inte så mycket att välja mellan?
Som man bäddar får man ligga.
Och ut ska ungen.

Min bättre hälft var otroligt förlossningsrädd inför dotterns födelse, men fick samtal, läste på en massa, vi gick profylaxkurser etc och hon kände själv ju längre graviditeten gick att det nog skulle bli en vaginal förlossning även om hon var otroligt rädd att spricka. Förlossningen gick jättefort, men hon fick knappt några bristningar alls och var i efterhand väldigt glad över all hjälp och stöttning innan men kände att et blev rätt som det blev.
Själv är jag nog normalt rädd för all sorts komplikationer och för smärtan, men känner inte att jag måste vara nån hjältinna och klara av det vaginalt om det drar ut på tiden eller skiter sig på nåt annat sätt och är verkligen inte främmande för snitt om det krävs. Tänker dock försöka som vanligt, bara ungen ville komma ut nån gång! (BF +8 idag)

Vaginalt. Gick jättebra. Kände att jag som kvinna var gjord för att föda barn och att jag hade sjasat upp det hela helt i onödan innan. Det var lika naturligt som att bajsa och det är liksom meningen att man ska fixa det. Jag trodde typ att förlossningen var till för att döda en, men det ska ju bara ut ett barn, vilket är naturligt, ofarligt och odramatiskt.

Jag var skräckslagen både för snitt och vaginal förlossning. Jag försökte på alla sätt peppa mig och komma bort från skräcken (föreslog även adoption som ett sätt att komma undan det, ett seriöst förslag från mig, men det blev inte så.) Jobbade med detta långt innan jag ens blev gravid.

Åsså blev det som så att jag på rekommendation av min BM gick "Annas profylax" med Anna Wilsby. När jag gick dit kunde jag inte ens börja berätta om tankar inför förlossningen utan att börja gråta, det var så illa. Två timmar senare såg jag fram emot förlossningen och allt värkarbete. Helt bisarrt, förstår än idag inte hur det kunde vända så fort.

Folk som jobbar med fobiker säger att fobier ofta går förvånansvärt och anmärkningsvärt snabbt att få bort, du har säkert sett hur spindelrädda (hysteriska) efter en session gladeligen klappar den håriga tarantellan... Måste varit något liknande som hände mig.

Efter de två kurstillfällena såg jag fram emot förlossningen, pirrigt och nervöst, men ändå förväntansfullt. Rustad med en perfekt förlossningspartner/peppare tillika underbar make och ett träningprogram så kändes allt mycket bättre.

Tyvärr blev det snitt tillslut, med två dagars varsel. Den skräcken kom jag inte över utan det var fruktansvärt - men ändå bättre än alternativet säker död för både barnet och mig. Det var bara att göra som personalen sade, gråt och tandagnissel till trots. (Personalen var underbar och stödjande skall tilläggas.) Man behöver inte göra så mycket mer under snittet än att göra som de säger så fixar läkarna till det... :-/ Jag hoppas slippa fler snitt och kommer gå profylaxkursen igen när det är dags.

Deep Love skrev 2009-01-12 13:00:40 följande:

Jag är också rädd för nålar, men har en underbar barnmorska som får mig att känna mig väldigt lugn när jag ska ta blodprov. Och har du inte testat bedövningsplåster tycker jag du ska göra det. Jag är inte säker på om det är att det gör ont som jag tycker är jobbigt, men det underlättar ändå väldigt mkt att va bedövad. Innan när jag tog blodprov fick jag ligga kvar länge efteråt för jag inte kunde resa mig upp utan att det svartnade. Nu kan jag till å me sätta mig upp direkt efter, och är så stolt över mig själv varje gång

Jag går och pratar med KLARA bm då jag känner precis som du. Jag är livrädd för förlossning, sen efter det första samtalet med KLARA (som endast var att skrämma upp mig för kejsarsnitt) så var jag lika rädd för kejsarsnitt.
Efter att ha pratat med en av läkarna på förlossningen så valde jag att försöka vaginal förlossning, men det finns inskrivet i min journal att om jag blir livrädd och det inte går så ska jag bli snittad. Man vet ju inte hur man känner för man är i den situationen och bebisen måste ju ut...

Jag födde vaginalt. Ju längre in i graviditeten man kom desto lugnare kände man sig.

Ju närmare BF man kom så mer längtade man tills förlossningen. Man tänkte till och med men gud vad larvig och fånig jag var som var rädd. Så tänkte jag för i slutet var jag hur lugn som helst.

Det är nog vanligt tänker jag att hormonerna har en lugnande inverkan på kvinnan så man ska våga föda. Och graviditeten skall vara jobbig för då längtar man desto mera till förlossningen och önskar det är över.

Och med facit i hand så var det ju verkligen inget att bli hysterisk över heller

Jag var skiträdd första gången men valde vaginalt eftersom jag var ännu mer rädd för kejsarsnitt.
Jag hade en lååååång historia till förlossning som tog ca. 60 timmar. Jag fick EDA som hjälpte bra men krystningen var inget att skoja med, herregud, det var det mest extrema jag varit med om! EXTREM är det rätta ordet. Sprack dock knappt, jag var bestämd att föda sittandes på pallen o klargjorde ganska tidigt för BM att de ska gå på mina önskemål.

Nu är jag gravid igen och inte ett dugg rädd. Men jag putsar hellre fönster än föder barn som eftermiddagsaktivitet, om man kan säga så...

KS ångrar det inte en sekund, underbart sätt att föda barn på.