herregud, vad gör man?

hej
jag är en tjej på 21år. min sambo är 23.
vi har varit tillsammans 5år.
har två barn. en dotter på 3 år, o en son på 1år.
när dottern föddes och under den tiden det bara va henne vi hade,så va mina föräldrar och syskon jätteglada och intresserade. ställde alltid upp, och sa att dom alltid skulle hjälpa oss om vi behövde.
nu vill jag också säga, att jag räknar inte med, och vill absolut inte att någon annan ska ta hand om våra barn.
men ibland behöver man avlastning.
när vi sen fick våran lille pojk, så förändrades allt.
dom hittar på ursäkter för att slippa vara barnvakt när vi frågar, när min dotter säger att hon vill stanna kvar när vi är hos dom ibland så gråter hon o är jätteledsen för hon inte får vara kvar.
jag förstår mycket väl att dom har sitt eget liv och tänka på också, och att dom inte alltid kan.
men dom är alltid så.
och dom jobbar inte någon av dom heller, så dom har all tid i världen.
det som gör mej så ledsen är att vi har alltid varit en familj som ställt upp till 110% på varandra i alla lägen.
men nu så igår så sa jag till min syster o mamma att jag mår inte alls bra. jag är helt utbränd, helt förstörd.
jag orkar inte mer snart. jag behöver hjälp.
och jag har ingen annan att fråga.
jag är deprimerad.
sambon hade också för ett tag sen bokat ett fint hotell till oss två, och hade lite andra överraskningar för mej.
vi har inte haft barnvakt till bägge barnen mer än två ggr under hela tiden, så han tyckte att de va behövligt för oss att få komma iväg själva över en helg.
men, trots att dom kunde ställa upp, så sa dom att vi begärde för mycket som ville ha barnvakt en helg.
så den lilla resan fick vi avboka.
vi vill båda två också ha mer tid för varandra, för det finns ingen tid alls. när barnen somnar på kvällarna orkar man inte göra något mer den dagen. så då gör vi oss iordning o lägger oss vi med. sen e de samma sak nästa dag.
nu är våran 3åring också i trotsåldern så de blir extra jobbigt. dom båda gör allt dom inte får.
vi båda går hemma o e arbetslösa.
till tjejen har vi dagis 15h/vecka. men inget till lillkillen ännu.
jag vet inte vad vi ska göra snart.
det sliter så mycket på vårat förhållande att jag tror det snart kommer ta slut.
förstå mej inte fel med mitt inlägg.
jag räknar inte med att någon ska ta hand om mina barn när det passar oss, eller så. utan jag ber bara min familj om hjälp, för vi inte mår bra alls varken jag eller sambon.
men det svaret jag fick när jag berättade hur dåligt jag mår va; som man bäddar,får man ligga.
jag vet inte vad som hänt med min familj.
hur dom kan ha blivit helt andra personer bara sådär.
är jag den enda i världen som tycker att man ska ställa upp när man kan, och finnas där för varandra?
inte bara säga; som man bäddar får man ligga = har du skaffat barnen, så kan du ta hand om dom själv också.
jag är bara så ledsen och besviken, det verkar som om mina barn, det bästa som finns, besvärar resten av min familj.
och det trodde jag aldrig.