Ouppfostrade barn av idag

Visst jag tror att du har delvis rätt, Men ändå inte,
i uppfostran så ingår det ju att lära barn vad som är rätt och fel och vad man får och inte får göra och det är ju en del av föräldra ansvaret.Det är klar att föräldrar har andra intressen och mål i livet men kan man inte kombinera dom med att vara föräldrer så ska man noginte skaffa barn ännu.
Sen så behöver man inte alltid prata om barn så fort man pratar med någonannan föräldrer

Barn som vuxna ska kunna allmnt hyfs dit hör att man inte avbryter inte andra när de pratar med varandra, sen hur man ska ta sig in i dialogen så är det en helt annan fråga. Men jag tycker också att det kan bli mycket prat om barnen hela tiden. Vi har ett par bekanta som man kan diskutera andra saker med och det känns alltid lika bra när man har umgåtts med dem. Vi brukar sitta och snacka när barnen har gått och lagt sig och då kan det vara om allt mellan himmel och jord.

Vi brukar säga till vår dotter att hon får vänta lite tills vi har pratat färdigt och det lyssnar hon på, men då är det viktigt att man verkligen pratar med henne när man har pratat färdigt.

Det är svårt att generaliser på det sättet. "Barn" täcker liksom allt ifrån ett år till tonåren. Av en tvååring kan man knappast kräva att de ska följa normala samtalsregler, eller normalt vuxet "hyfs".

Jag håller också till viss del med TS. Men ändå inte.

Vad är det som "händer med barnen" så alla blickar vänds dit? Ofta kanske något spills eller någon blir ledsen. Att föräldrarna lägger mycket uppmärksamhet på detta är helt rätt. Att alla andra gör det är kanske mer diskutabelt. Svårt att veta hur man ska hantera det utan att bara ignorera barnen.

Tobbe tycker jag hanterar det suveränt. Att säga till dottern ger ju också uppmärksamhet just då men det lär också reglerna för hur saker fungerar... hur gammal är hon?

En viktig sak i sammanhanget är att inte sopa rent framför barnen, utan att lära barn ta ansvar. Nej, jag menar inte att en 2-åring ska ansvara för familjeekonimin (sunt förnuft). Däremot upplever jag, som arbetar som lärare på engymnasieskola, att ungdomarna generellt inte kan ta ansvar. Nej, det gäller inte alla, det finns alltid undantag som bekräftar regeln, men överlag är det så.
Det är inte barnets/ungdomens fel att läxan inte är gjord. Det spelar inte så stor roll om man försover sig tre dagar av fem. Det är väl inget att sova en stund på lektionen. Säger du inte till mig exakt vad jag ska göra så gör jag ingenting, för jag tar inga egna initiativ. Så resonerar en alldeles för stor del av mina elever. När man sedan ringer hem till föräldrarna så får man ibland svaret att det är vi lärares problem, för det står i skollagen att v lärare ska uppfostra barnen. Då får man som lärare upplysa om att uppfostran är ett föräldraansvar och att det står i läroplanen, inte skollagen, att vi som lärare ska fostra, inte uppfostra, barnen till att bli goda samhällsmedborgare.

Tycker att det är underbart att läsa TobbeKillen och Jockefar som verkar hantera uppfostran på ett bra sätt. Hoppas att ni får med er mammorna också. Min personliga erfarenhet, inte från arbetslivet alltså, är att mammorna "daltar" lite mer än vad pappor gör (generellt, gäller ej alla). Barn kan ta ansvar för sig själva mer och mer ju äldre de blir. Får barn inte prova ta ansvar så kommer dom heller aldrig att ta ansvar. Jag hävdar bestämt att man varken ska behöva klä på eller knyta skorna åt någon som är 7 år eller äldre. Visst kan man hjälpa till med att t ex ta fram kläder om man ska göra något speciellt och behöver ha speciella kläder, men annars behövs det inte.

Oj, det blev mycket det här. Det får räcka så för den här gången.