Svensk och mörkhyad (långt)

Svensk och mörkhyad!

- Jag har blivit mobbad för mitt utseende och jag tänker mycket på min biologiska familj och släkt i mitt födelseland, men jag ångrar inte en sekund att jag har fått komma hit till Sverige.

Hon är min allra "bästa ven", har varit det sen minst tio år tillbaka. Vi lärde känna varandra när jag började i tvåan efter att ha flyttat upp hit till Uppsala nerifrån Skåne. Hon och jag har alltid hört ihop av någon anledning. Vi har så gott som bott hos varandra under somrarna och sen vi började i olika skolor på gymnasiet så har vi varit oskiljaktiga. Vi pratar med varandra i telefon varje dag, trots att vi bara bor femhundra meter ifrån varandra, fågelvägen.

Hon bor i en röd villa "på andra sidan skogen" med sin mamma, pappa, lillebror, hund och häst. Både mamma Karin och pappa Kjell-Åke jobbar natt och lillebror Johan läser första året på gymnasiet i Uppsala. Själv pluggar hon på barn- och fritidsprogrammet på Katedralskolan i Uppsala.

Hon är en mycket sympatisk, trevlig och finurlig tjej, Jenny. Det är hennes namn ? Jenny. Jag har alltid blandat ihop hennes namn med min storasysters, Jenni. Något som jag har lärt mig av med och nu är det jag som rättar alla som säger Jenni istället för Jenny. Själv bryr hon sig inte om det, hon lystrar till de flesta namn, säger hon och skrattar lika gott åt mig varje gång det händer.

Varför är hon då så speciell? Ja, det handlar inte bara om att hon är den närmast vän jag har, utan också om att hon är adopterad. Jenny Ranu Elisabeth Persson är född i Calcutta i Indien. Ranu är hennes vackra, indiska namn och de andra fick hon när hon, två månader gammal, kom till Sverige. Hon flög tillsammans med en pojke som också hade adopterats med två sköterskor. På Arlanda mötte hennes nya föräldrar upp tillsammans med pojkens nya föräldrar. Den första kontakten var något förvirrad då sköterskorna blandade ihop vilken familj som skulle ha vilket barn. Jenny hamnade i famnen på fel föräldrar. Misstaget reddes dock upp och hon kunde äntligen få starta sitt nya liv. Det skulle visserligen börja med en månads vistelse på Akademiska sjukhuset i Uppsala då hon var svårt sjuk redan innan avresan från Calcutta.

Hon tillfrisknade snart och trots en orolig start så har hennes liv i Sverige varit så bra det bara hade kunnat bli. Hon var mer än välkommen i familjen, och så efterlängtad hon var! När hennes mamma och pappa kom fram till att de troligen inte skulle kunna få egna barn bestämde de sig för att adoptera. Det var inget de skulle ångra, och tillsammans med morfar och mormor var de mycket lyckliga när Jenny äntligen landade på Arlanda.

- Jag har nog blivit morfars "lilla flicka", skrattar Jenny. Inte för att jag vet varför, men han älskar mig mycket och visar det gärna.

Johan, Jennys föräldrars enda biologiska barn har utan problem blivit Jennys lillebror och det märks inte på något sätt att de inte är biologiska syskon, och varför skulle det inte vara så? De är ju syskon.

Glad att vara i livet

Jenny och jag pratar ibland om hur det är att vara adopterad. Jag med min nyfikenhet älskar att ställa frågor om Indien och hur hon tänker om det här med adoption.

Hon har tagit reda på en hel del om Indien. Hon är mycket väl insatt i Indiens kultur, natur, religion och vilka språk som talas i landet.

- Under religionstimmarna är det jag som får berätta om hinduismen, berättar hon för mig.

Hon vet allt om barnhemmet hon kommer ifrån och hon har tagit reda på allt som finns att veta om hennes tidigare liv. Hon vet att hon är född av en fattig familj i Calcuttas slum. Hon blev lämnad på trappen till ett sjukhus, troligen av sin biologiska mamma, istället för att bli dödad. För så är det än idag bland de fattiga familjerna ? en flicka för bara med sig kostnader då de ska gifta sig och ses som ett överflöd. Föräldrar gör sig därför av med dem så fort de kan.

Hon känner sig mycket tacksam för att ha blivit adopterad hit till Sverige, ett mycket bättre land för en flicka. Om hon fortfarande hade bott i Indien ? och varit i livet ? så skulle hon troligen redan vara gift med en äldre man och ha fött två, tre barn.

Adoptionens baksida

Då jag frågar om hon någonsin funderar över hennes biologiska familj så blänker det i hennes stora, bruna ögon.

- Det är det som är adoptionens mörka baksida. Jag tänker på dem varje dag, nästan viskar hon. Jag tänker på min familj, om jag har några syskon, kusiner, släktingar. På hur min mamma måste ha känt det när hon lämnade mig, om jag har någon syster i livet, eller någon bror.

Det är många tankar som virvlar runt i hennes huvud. Tankar som kanske aldrig kommer lämna henne någon ro, om hon inte tar reda på hur det verkligen ligger till. Men kommer det någonsin bli möjligt?

- Jag vet att det är omöjligt att få veta något om min biologiska familj, inte bara för att barnhemmet har sina restriktioner, utan också för att ingen vet vem det var som lämnade mig där på trappen. Det är en ren omöjlighet att leta upp just den personen som för arton år sedan lämnade det flickebarn som är jag. Om nu denna person överhuvudtaget fortfarande lever så kommer hon inte att kunna hittas bland de miljoner människor som lever där idag.

Men hon kommer åka till Indien och hälsa på hos barnhemmet där hon levde sina första två månader och hon kommer ha med si kläder och gossedjur till de barn som finns där nu.

Hon har aldrig ångrat eller skulle aldrig vilja ge upp det liv som hon har fått här i Sverige, men hon vill ändå veta. Och som en viss TV-kändis brukar säga: "Ingenting är omöjligt!"

Mörkhyad och mobbad

När vi en dag sitter över en varsin kopp cappuccino på ett café i Uppsala så frågar jag henne en fråga som, utan min mening, berör henne mycket illa.

- Tror du att du någon gång har blivit annorlunda behandlad just för att du är adopterad än vad du skulle ha blivit om du inte vore det?

Hon tittar ner i koppen, rör stilla om med skeden och tittar mig sen i ögonen.

- Jag har en annan färg på min hud. Jag är brun, eller svart som en del skulle säga. Det finns rasister i det här landet, både medvetna och omedvetna. Jag har ända sen mellanstadiet blivit mobbad för mitt utseende. Det skulle jag aldrig ha blivit om jag varit riktigt svensk. Jag ser mig som svensk, det vet jag att du också gör, men det finns vissa som har svårt med det här med hudfärger. Det är inte jag vill prata om?

Hon tystnar och tittar åter ner i koppen. Jag känner mig illa till mods och funderar på hur hon egentligen har det. Jag har alltid sett henne som min kompis, en vanlig flicka som jag kan prata om allt med. Det tog ett tag innan jag verkligen slogs av att hon hade en annan färg än jag. Det var inget jag tänkte på förrän i mellanstadiet någon gång, och när jag hade kommit på det så var det inte mer med det. Det har väl med att göra att vi så gott som växte upp tillsammans.

Men det är inte bara utav ondo att vara färgad till skinnet, hon har fått en färgad personlighet också. En starkt färgad personlighet som alla vi "ofärgade" kan avundas.

Stark inre styrka

När jag tänker på min lilla kompis som till och med min lillasyster är längre än så tänker jag på henne med värme och förundran. Tänk att komma till ett land där man inte har några blodsband över huvudtaget, växa upp och se ut som ingen annan och klara sig så bra som hon gör. Vilken inre styrka hon måste besitta! Den som ändå vore som hon, den vore lycklig! Och som hon själv säger:

- Tänk vilken tur jag har, jag hade kunnat vara död nu, eller vara tvungen att lyda under en gammal gubbe och föda hans barn, men nu lever jag tack vare två personers saknad av barn i ett land långt bort ifrån mitt hemland. Nu har dom fått sitt barn och jag är unik, i dubbel bemärkelse!

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2005-07-31 12:28:12:
Alltså denna berättelse handlar om mig.
Det är min bästa kompis som skriver om mig