Berätta för barnet att ägget donerats?

Har ju aldrig gjort något av detta, men jag tycker att man ska följa sitt hjärta...

Det beror väl på hur man ser på det hela? Jag personligen skulle nog aldrig berätta, helt enkelt eftersom det är helt irrelevant då generna inte betyder något för oss. Eller möjligtvis berätta när barnet är vuxet/skriva ett brev om just blodgrupp och möjliga sjukdomar i släkten.

Om man däremot lägger mycket betydelse i genetiskt ursprung, då kan det väl vara enkelt att berätta redan från början?

Hej!
Vi använder oss av spermie donator och för oss är det i nuläget självklart att vi ska berätta i framtiden hur barnet kommit till. Vi vill redan i ett tidigt läge berätta för barnet. Det som vi ser som en risk om man nu håller tyst (och skäms för att varit tvungen att ta till hjälp?) är att barnet kommer få reda på det på en annan väg än just genom oss. Vi har ju varit öppna med många om att vi har problem och att vi använder oss av donator.
Sen kommer det ju inte vara något vi trycker på varje dag... det genetiska är ju inte det viktiga. Det viktiga är att man berättar som det är. Jag vill inte gå runt och behöva bära på nån slags familjehemlighet.
Jag och min sambo är ju barnets mamma och pappa. Vi har gått igenom utbildning inför adoption nu i höst och där tycker jag att vår teori om att vara öppen och ärlig stärktes. Ett barn har rätt att få veta sitt ursprung! (om det är möjligt).
Så tycker jag i alla fall...
Sen är det ju upp till var o en hur man gör... som hästarobarn skriver.

//solkatta

Jag har inte gjort ad men dock IVF för båda barnen. Jag kommer att berätta detta av det faktum att det kan vara bra för dem att veta att jag hade svårt att bli med barn, av det skälet att det finns risk att de också får problem när de blir vuxna. Kommer dock att vänta med detta tills dess de är små vuxna så att de förstår vad det är jag säger. När det gäller äd handlar det om sjukdomar som är genetiska, som diabetes. Jag har en bekant vars barn fick svår astma när de var små- läkaren påpekade att det kanske var så att det fanns i släkten. När denna bekanta började kräva i frågan kröp det fram att den hon trott var sin pappa inte var det. Hon var då 30-år gammal, inte roligt.

Intressant att fundera kring. Jag har fått ett barn genom ÄD. Valde att berätta det för barnmorskan jag gick hos när jag var gravid men funderade faktiskt på att låta bli. Nu blev det så att jag sa det mest för att slippa ljuga om min hälsa - jag har en genetisk sjukdom. Det skrevs in i min journal, vilket hon också frågade om ifall det var ok, så all vårdpersonal vi mött på MVC, förlossningen, BVC har vetat om det men egentligen behöver de ju inte ha tillgång till den infon.

Mina allra närmaste vänner och mina föräldrar vet om hur mitt barn blivit till eftersom jag under behandlingstiden mådde dåligt ibland och kände att jag ville att de skulle veta vad jag och min man gick igenom. Vänner som jag fått efter att mitt barn föddes vet inget - känner att det inte finns någon anledning att berätta. Att berätta eller inte känns inte längre som mitt beslut - nu gäller det ju mitt barns, och i viss mån donatorns (min systers) integritet också.

För mitt barn tänker jag berätta - jag tycker att den här infon tillhör henne, jag vill inte ha några hemligheter för henne som rör henne. Än så länge är hon bara en liten bebis men jag kommer nog att förklara och berätta innan hon blir vuxen. Jag har själv erfarenhet av att få reda på viktig kunskap om mig själv i vuxen ålder och det blev inte så lyckat.

Jag skall göra ÄD i Finland och där rekommendar doktorn att man berättar för barnet om hur det blev till från 4 års ålder vilket jag oxå kommer göra! Det skall bli ngt naturligt som barnet växer upp med utan att reflektera närmare, då behöver vetskapen aldrig komma fram på fel sätt och bli en chock!

Har tänkt att berätta för barnet i sagoform och när jag googlade hittade jag följande, vet inte om den är bra men ngt liknande skulle kännas lämpligt!

http://jellonforlaget.blogspot.com/2008/02/ny-bok-snart-ute-hur-kom-jag-till.html

Jag har också tänkt att göra det i sagoform, det är säkert en utmärkt idé. Kanske skaffar jag boken men funderar också på att göra en egen sagobok med foton. Detta eftersom jag vill få med min syster (donatorn) i berättelsen samt ett kristet perspektiv på hur vi blir till. Tror hur som helst, som Caribe, på att berätta det i tidig ålder och inte vänta till barnet är vuxet.

Nu är jag i en helt annan situation än du, men kanske på sätt och vis inte.
Jag är äggdonator, och försöker nu bli gravid med donerade spermier.
För mig känns det helt naturligt att jag kommer att berätta för mitt barn, redan från början, i "sagoform", hur barnet kommit till. Att jag längtade efter barn men inte kunde få ett på egen hand. Att jag då fick hjälp av en snäll man, som jag inte vet vem det är, för att nå min dröm.
Hade jag tagit emot ägg hade jag gjort likadant. Jag vill inte att det ska komma som en överraskning för mitt barn hur det gått till, utan det ska finnas med från start.
Jag planerar också att ha ett fotoalbum om mina försök, kliniken som hjälpt mig, läkaren/barnmorskan där och så vidare. (förutsatt att det nu blir något barn förstås)

Lycka till!!

Interrupted: Vilken fin människa du är som är donator. Jag och min man får ÄD behandling på fredag, det känns fantastiskt faktiskt. Hoppas nu innerligt på ett litet underverk. Gör du IVF med donerade spermier eller insemination?

Bette

Jag håller helt med Solkattan och Caribe, jag tycker också att barnet har rätt att få reda på sitt ursprung och jag skulle också berätta det så tidigt som möjligt.

Dessutom så känner jag att jag själv aldrig skulle förlåta mina föräldrar om jag, i vuxen ålder, fick reda på att jag kommit till genom äggdonation. Inte för att jag tycker att generna spelar någon roll utan att dom hade dolt en ganska viktig sak för mig.

Om man vänder på det, varför skulle man vilja dölja det?

Jag är ensamstående och kommer (om jag nu får barn, har precis plussat) berätta från start hur den/de har kommit till. Jag tänker troligen inte ens vänta tills de är runt 4 år, man kan ju börja träna tidigare även om de inte förstår vad man säger. Men det får väl ge sig när det är så dags. Jag har gjort ÄD och alltså även använt en spermadonator. Båda är anonyma eftersom det i stort sett är det alternativet som finns när man gör behandlingen utomlands. Visst, det verkar som jag hade kunna "importera" öppen donator från Danmark men för min del tycker jag det skulle kännas superkonstigt att kunna ge barnet information om att det är en anonym och en öppen donator. För min del kändes det mest rätt att vara konsekvent, antingen eller. Och öppen äggdonator existerar inte utomlands vad jag vet. Men vilket beslut man än tar så tar man ju det för någon annan. Jag har ingen aning vilket slags barn jag ev kommer få. Det viktigaste för mig i den situationen är att jag själv kan stå för mitt beslut och att jag är öppen med det. Jag är även relativt öppen med det i min närmaste omgivning, familj, vänner och även en del närmare arbetskamrater.

Även barn som vet allt om sin bakgrund kan få identitetsproblem under sin uppväxt så hur ska man veta hur just detta barnet kommer uppleva sin tillkomst? Jag kan bara försöka vara ärlig, förklara och ge kärlek och trygghet i den situationen vi befinner oss.

Ang sjukvårdspersonal, så kommer jag troligen berätta att jag gjort ÄD, mest med tanke på min ålder också (43 år). Tycker det känns tryggast att de har hela bilden klar för sig.

Om jag lyckas så tänker jag berätta tidigt. I mitt fall så är min lillasyster donator så det behöver inte bli så mycket funderingar kring det. Och jag tror det är lika bra att göra det tidigt. Kanske så tidigt att barnet inte förstår egentligen. Annars så tror jag att det skulle bli så stort och då skulle jag skjuta på det och blir nervös och allt skulle bli jobbigare än det faktiskt är.

Precis som några nämde så tror jag det värsta är om barnet får reda på att det blivit till med hjälp av ÄD från någon annan. Det skulle nog kännas som ett svek.

Tänker på en kompis som är adopterad. Hon fick reda på det ganska sent och det fick lite väl stora proportioner i hennes liv. Hon var tonåring då och tonåringar har det ju ofta jobbigt nog som det är... Sedan undrade hon otroligt mycket över sina biologiska föräldrar. Varför hade de lämnat bort henne? Var hon oönskad, eller var det något annat. Hon kände sig sviken av sin biologiska dem för att hon inte visste hur det var. Men samtidigt som hon ville träffa biologiska föräldrarna så ville hon inte såra sina föräldrar. Jättejobbig situation som jag hört från fler adopterade kompisar.

Eftersom jag har en så snäll syster så skulle jag ju slippa allt det! Min man är inte riktigt överens med mig, men vi ska nog kunna samsas om vi kommer därhän.
Sedan tänkte vi bara berätta för min familj. Alltså mina syskon och deras respektive. Och sedan skulle vi be dem hålla tyst. Jag vill inte att bekanta skulle kolla likheter med syrran och ett ev barn. Där är ju problemet med att berätta tidigt, för barnet kanske inte skulle hålla tyst. Och varför skulle han/hon det? Jag skulle aldrig vilja kräva något sådant av barnet. Det skulle nog kunna bli ångestladdat och kännas "förbjudet" att vara ÄD-barn då.

Jag läste om en pojke på: www.barnviadonation.se/aggdon_bjorn.html
Där han beskriver hur han känner. Det är kanske bra att läsa om man inte vet!

Sist men inte minst så kommer det ju troligen att vara fler och fler som gör ÄD eftersom det är tillåtet i Sverige nu! Mao så kommer det att vara helt normalt att vara frukten av ÄD, IVF etc när barnen växer upp!

Men alla ska såklart göra som just de tycker!
Och det jag skrivit tyckter jag! Illafall innan jag ens är gravid...

Kram
ZXZX

ZXZX: Vilket intressant inlägg! Tack rara du! Tack för länken också. Hoppas allt går bra för dig så du har en baby snart!

Hejsan!

Vi kommer att berätta för barnet eftersom båda mina andra barn hat hjärtfel och vi inte vill att nästa ska få det:)

Det kommer falla naturligt ett berätta då , barnet kommer att fråga om moas ärr och så...då berättar vi också om Hugo och vad som hände och att en annnan mamma fick hjälpa oss att få ett friskt barn:)

Hjärtekramar Anna

www.hjartebarnsmamman.blogg.se