Jag hade en hemsk förlossnign med min dotter, nu 4månader senare går jag på samtal på specmödra.
De har hjälpt mig oerhört mycket, men hon sa nått som fick mig och börja tänka på dom som just har enorm förlossningsrädsla...
De är oftast inte smärtan dom är rädd för utan för att inte bli delaktiv och att folk inte ska lyssna på en under förlossningen...stämmer de tycker du?
Nej jag är rädd för själva smärtan främst.
Jag är inte rädd för förlossningen för jag tänker att det finns inget jag kan göra åt det så här sent i graviditeten ändå.
MEN jag kommer nog bli väldigt arg och deprimerad på personalen om dom inte lyssnar på vad jag vill och hur jag känner.
Jag är inte alls rädd för själva förlossningen, men jag är rädd att BM och läkare inte ska lyssna på mig. Och göra tvärtemot vad jag vill. Skulle helst föda hemma med någon jag litar på. Men inte denna gången tyvärr...
Nej, här är det smärtan som gör att jag väljer KS denna gång.
jag är livrädd inför nästa förlossning, under min förlossning lyssnade barnmorskorna inte alls på mig och hur jag kände, inte enns min kille fick de stöd och svar på dom frågor han ville, både han och jag kände oss väldigt utsatta..där av samtalen nu på specmödra.
smärtan kan man som sagt inte göra så mycket åt än å ta den smärtlindring som erbjuds, men att var i de stadiet och känna sig så hjälplös och omringad av människor som inte bryr sig alls, och inte alls är där för mitt bästa...DE skrämmer mig...
Jag är skit rädd för smärtan sammtidigt är jag rädd att dom inte lyssnar på mig om jag känner att det är nått fel med min kropp under förlossningen att jag inte klarar av och krysta fram barnet eller känner helt änkelt att något är fel. Jag är rädd att dom bara kommer säga nä ingen fara krysta på du bara eller nått!!
Framför allt smärtan skrämmer mig, men även att det inte ska gå att krysta ut bebisen och att något ska hända den p.g.a det. Krystade i drygt 3 timmar vid min första förlossning innan de till slut tog till en sugklocka. (Dottern kom då i vidöppen hjässbjudning).
Smärtan skrämmer mig inte, för den tar ju slut så småning om iallafall. Det som jag är rädd för är att det skall bli något fel, att dom inte lyssnar, att jag inte orkar och att inte ha KONTROLL det är en fasa att vara så utlämnad tycker jag.
Nej, stämmer inte på mig. Fick massa stöd från BM men lik förbaskat var det en mardrömsupplevelse. Två dygn av mitt liv som ligger gömda i en dimma av smärta. Jag är rädd för smärtan.
stämmer inte på mig jag var enormt rätt för smärtan, trodde det skulle bli min sista dag 
, var rädd i nio månader, men sen tyckte jag inte alls att det va så farligt som jag hade trott!
Stämmer inte på mig. Jag är rädd för smärtan och för att inte kunna andas igen, trodde jag skulle dö, såg mitt liv passera revy. Jag skulle också velat gå på samtal efteråt, var ingen som sa till mig att det fanns :/
Stämmer inte för mig heller.
Var inte rädd innan första, men den gick "dåligt" och slutade med snitt så inför nästa var jag rädd för dålig progress, utdragen förlossning och ONDA värkar. Precis det jag fick 
Så ett till snitt.
Jag blev förlossningsrädd efter min första förlossing dä läkaren nte alls tog mig på allvar. Det var en igångättning o inte kunde jag ha ont såå fort heller. Ble behandlad ett barn typ. Sen blev det fart när de insåg att jag faktiskt öppnat mig helt (ifrån totalt omgen) till 10cm på 2½ timma och DÅ fick jag EDA för att det gick för snabbt. Och sen värkstimulerande för att det gick för sakta och ingen lyssnade överhuvudtaget. Jag ringde flera gånger på klockan då hjärtljuden dippade en massa, när de väl kom så vart det ju fart igen och 7 pers in på rummet.
Tilloch med en förstföderska fattar ju att hjärtljud på 70 inte kan vara det allra bästa. Min dotter satt helt enkelt fast och fick ont om syre så det vart tillslut en hög sugklocka. (med läkarna redo utanmför dörren för akut ks)
Sen fortsate det på BB. Dottern ville inte äta o skrek hela tiden. Hon var överburen och jag påstod att hon behövde mat men min mjölk hade inte kommit igång. Efter 6 timmar kom en bra bm som vart helt förtvilad och sa att ja men självklart är hon hungrig det lilla barnet och gav henne ersättning. Dottern drack ungefär tredubbelt den mänd bebisar brukar äta Hon fick en rejäl bula av sugklockan som sjävklrt gjorde ont men personeln hade inte tid med oss alls. Amningen fungerade inte alls, mina bröstvårtor sprack på BB. Först 10 dagar efter vi kom hem o dottern hade rasat i vikt så såg BVC att hon faktiskt inte kunde amma pga sitt korta tungband. Något de skulle ha kollat på BB såklart.
Jag var skitarg på förlossningspersonalen och BB personaen länge. Hade de lyssnat på oss så hade vi sluppit massor av problemen.
Så jg har aldrig varit rädd för smärtan utan allt omkring.
Mitt andra barn födde jag på Södra BB och gu vad underbart det var att få föda med människo som lyssnade, tog en på allvar och inte försökte stressa fram skedet för att klockan tickade på. Gick dock på många samtal innan jag ens kunde tänka mig att föda vagianlt igen.
Ja, stämmer för mig. Visst är jag rädd för smärtan också, men framför allt det du som du beskriver TS, och som jag också har upplevt. Att vara omringad av människor som inte ser mig som en person utan bara som en pryl, ett stycke kött, som bara tycker jag är besvärlig och sjåpig, som diskuterar mina värdelösa värkar över mitt huvud som om jag inte var där, som inte SER mig. Att vara så hjälplös, bli så trampad på i en så utsatt situation. Jag kände mig så värdelös efteråt.
JAg blev väldigt förlossningrädd efter mitt 4:e barn.
Och då var det först och främst smärtan jag var rädd för. Men den smärtan bm orsakade mig då, var ju för att hon helt enkelt inte lyssnade på varken mig eller min man.
Jag hade det jätte jobbigt under min förlossning, så det e för smärtan jag e livrädd.. Den smärtan asså det går inte att beskriva... Nästa barn SKA jag ha snitt me... Det kan juh hända massa hemska saker under en vaginal förlossning.. Bebisen kan fastna, man måste klippa, använta sugklocka eller tång mm...
Jag tycker denna artikel är intressant:
www.thefword.org.uk/features/2008/03/not_a_happy_bir
Den är från England, men även där kan kvinnor uppleva att de inte är delaktiga i de beslut som tas under förlossningen. Att bli uppfattade som mindre vetande våp.
För min del struntar jag totalt i smärtan. Jag kommer ihåg att den var vidrig, men det är inget jag är rädd för. Jag är rädd för att personalen ska klanta sig så att barnet eller jag skadas och får bestående men.
Innan jag födde barn hade jag ingen aning om hur mycket dåligt som kan hända på kort tid vid en förlossning. Jag trodde också att ett sjukhus hade bra rutiner så att man kunde känna sig trygg där.