nära nu och åter lite rädd...

You go girl! Det kommer att gå bra ska du se! Resultatet är ju så underbart. =)

Hej!

Jag väntar också mitt tredje barn och har två normala, komplikationsfria förlossningar bakom mig. Vet inte varför men de senaste dagarna har ångesten tagit över ...och jag har börjat oroa mig för förlossningen. Men min BM går inte att prata, en gång nämnde jag för henne och då frågade hon inte ens vad jag är rädd för utan avbröt mig och sa att hon kunde remitera mig till ngn grupp..

mammamu: jag är också rädd för att inte klara av smärtan. Under mina tidigare förlossningar hade jag lustgas+petidin.

Känner så igen mig i det du skriver. Själv är jag i v. 36+2 och börjar sakteliga känna att det kanske snart är dax. Har dock inget som säger det just nu men har haft massa mensvärk och SD. Nu har allt lugnat sig och jag är tvärless på att vara gravid.

Har 2 förlossningar bakom mig. Första slutade med sugklocka pga av värksvaghet, pojken låg snett med huvudet så jag orkade inte få ut honom. SKITJOBBIGT! Han var blå när han kom ut.... fick springa iväg med honom o suga ur o allt det där! Han klarade sig finfint sedan.

Andra förlossningen blev jag igångsatt, åkte in på dag BF+15 för att jag hade svårt att andas. Pojken mådde dåligt med hjärtljud på 80 slag.... pratades om akutsnitt men jag ville försöka. Han var ute på 2 timmar, en jätteintensiv förlossning men väldigt smärtsamma värkar som aldrig släppte, inte ens några sekunder. Hann inte med någon EDA.... mitt i krystvärkarna med honom halvvägs ute slutade allt. Han satt där med huvudet i springan, BM fick lägga sig på min mage för att trycka ut honom....

Väntar nu mitt tredje barn och är livrädd för ALLT!! Har inte vart o pratat med nån utan försöker bearbeta detta själv vilket går sådär....

Hur känner du dig? Har du kanske fött redan?? Hoppas nästan det o att det har fått gå bra för dig!

KRAM N

Hej! jag skrev själv ett liknande inslag idag..Igår släppte lite av slemproppenochjag blev helt plötsligt kallsvettig och nära panik..kunde´inte sova bra alls för att jag var såorolig för att det ska starta. Mår egentligen skit i denna gigantiska kropp,men förtränger att det snart är dax.. detta är mitt 4:e barn och jag har inte fött vagialt på 10 år..Är skiträdd för att hur det ska starta och hur jag ska klara det.. hade en tråkig satkärring till bm förra ggn som sabbade allt med sin attityd..
Jag önskar att jag med längtar efter signaler och tecken att det är på G men näääääää... jag ser inte alls slutbilden inom mig tyväörr..
Kan vi inte följas åt här och stötta varandra..? Jag är beräknad den 12 nov..
kram Z