Hjälp med arg/besviken bonusförälder önskas!!
Så här är läget:
Det funkar väldigt dåligt mellan oss (mig och min man) och min dotters pappa och hans sambo. Vi är helt olika, funkar helt olika, lever helt olika. Så är det bara. Samarbete existerar ej. Endast mycket enkla praktiska detaljer kan ?lösas? via mail. Min (och min mans) uppfattning om min dotters pappa är att han är osocial och vill ej ha kontakt med oss. Vi har en teori om varför men jag skippar den här, den går ut på att han fortfarande ?hämnas? på mig för att jag hade mage att bryta upp ?vår? kärnfamilj och välja att lämna honom ? Mitt ex:s sambo, ogillar mig skarpt. Som jag känner så är det helt i onödan, eftersom hennes ogillade av mig grundar sig i (som hon säger själv) i att jag skulle ha sådana stora problem med henne och vara så himla dum på henne och tycka att hon gör ett dåligt jobb som extra-förälder. Visst, hon UPPLEVER det ju så, oavsett vad jag tycker att jag har och inte har gjort. Men vad ska jag göra? Jag har provat att prata med henne men inget hjälper. Hon har liksom fastnat och det spelar ingen roll vad jag gör. Jag tror att det hela grundar sig i att mitt ex redan i början av deras förhållande sa saker för att motverka på alla sätt att vi skulle kunna ha en bra relation. Jag VET att han inte tycker att det är ett problem att hans nya tycker illa om mig (detta har han själv sagt?). I alla fall så har jag nu verkligen tröttnat på att oavsett vad jag gör eller säger så vrids det och vänds på det så att hon tolkar ALLT som kritik mot henne och att jag är stygg och elak på henne. Det är så svårt att förklara? NU tycker jag att hon är mer eller mindre dum i huvudet eftersom det aldrig kommer något konstruktivt från henne. Det spelar ingen roll vad jag gör. Jag har sagt att hon är välkommen att ringa mig eller komma hem till oss när som och snacka med mig om hon tycker att jag gör livet jobbigt för henne. Jag har sagt att jag VILL inte ha det så här, men att hon måste prata med mig och säga vad det är jag gör som hon blir arg för etc. Hon har ALDRIG ringt eller på annat sätt kontaktat mig för att reda ut någonting och vägrar prata med mig, det hon gör är bara att spy galla över hur hemssk jag är. Min (och min mans) uppfattning av henne är att hon har jättedåligt självförtroende och självkänsla, samt att hon får dra ett himla tungt lass hemma hos henne och mitt ex. Hon verkar på något vis vara i behov av ständig bekräftelse på att hon det hon gör är bra och viktigt, och har behov av att få detta av mig!!!???? Mitt ex visar säkerligen ingen som helst tacksamhet till henne men hon KRÄVER av MIG att jag ska tacka henne för att hon tar hand om min dotter 24 timmar om dygnet när hon är hos dem. För mig är detta svårt men jag har verkligen försökt att ge henne bekräftelse. Jag har sagt till henne att jag är glad över att hon älskar min dotter, att jag vet att hon gör det samt att jag litar på att hon alltid gör det som hon tycker är bäst för min dotter. Jag har sagt att jag brukar säga till mina vänner etc att jag är väldigt glad för att min dotter har en extraförälder som bryr sig och att jag litar på henne samt att jag ber om ursäkt för om jag sagt och gjort saker som hon tagit illa vid sig av. DETTA rinner av henne, hon tar inte åt sig någonting av detta, hon verkar inte lyssna överhuvudtaget. Kanske är det för att hon tycker att det är ?tomma? ord för att jag på något vis agerar på ett sätt som säger henne motsatsen, vad vet jag. Men det är svårt för mig att veta, speciellt som hon inte kan säga det till mig! Däremot så kan jag inte förmå mig att tacka henne för att hon säger att hon tar hand om min dotter 24 timmar om dygnet. Jag kritiserar henne inte för det heller men jag tycker detta är fel. Jättefel, både av henne och mitt ex. För att han inte tar något ansvar, det har han inte gjort tidigare och han gör det alltså inte nu heller. Jag och min man lever ett jämställt förhållande (eller kämpar hårt för att det ska vara det i alla fall) och de lever alltså TVÄRTEMOT hur vi tycker att man ska leva. Det blir antagligen därför en kulturkrock, eller vad man ska kalla det. Hon tycker antagligen att jag är helt dum i huvudet som inte ser allt hon gör och känner kanske att jag inte är tacksam för det. Men det stör mig hur de lever, jag kan inte tacka henne för detta. Dock så säger jag aldrig något kritiskt till dem om detta och eftersom vi i stort sett aldrig träffas eller pratas vid så har jag svårt att se att hon skulle känna av att jag stör mig på det. Jag gör mitt bästa i alla lägen för att inte visa det för att hon inte ska känna det som att jag kritiserar henne. Sedan hör det till att mitt ex., ALDRIG sagt något tack till min man. Vilket jag och min man då tycker är väldigt konstigt med tanke på att hans nya sambo kräver det av mig? Men återigen, vi försöker vara jämställda, de lever som man gjorde på 50-talet, de verkar trivas med det båda två. Min man tar större föräldraansvar för min dotter än vad hennes biopappa någonsin tagit. De har en helt annan relation än vad min dotter har till sin pappa, vilket beror på att både jag och min man jobbat aktivt med att få ihop HELA vår familj. BÅDE att han ska känna att han får ta plats som x-förälder samt att min dotter inte ska känna sig svartsjuk på att han och jag har en relation. Detta har krävts mycket av oss, eftersom vi har fått funderat, diskuterat och jobbat för att få det så. Det är inget som kommit automatiskt.
Oj, vad långt det blev. Egentligen vill jag bara ha tips hur jag ska hantera en extra-mamma som hatar mig, som inte verkar vilja prata eller lösa detta med mig. Har liksom gett upp nu efter några år av olika typer av försök till försoning etc?
