vet inte vad jag ska göra

Tjena,

Känner igen din situation. Jag och min sambo har varit ihop i 5 år och innan vi fick Marissa så var allt frid & fröjd.Bråkade kanske 2-3 ggr/år. Men nu är det bråk om allt möjligt nästan hela tiden. Om man tänker efter så är det för dumheter vi bråkar om. Nu har vi beslutat att gå på familjterapi för att lösa detta.
Du/ni kan be om hjälp via din kommun, det finns något som heter familjebehandlingsenheten där kan då få hjälp när det finns konflikter eller om du själv känner dig hjälplös.
Om du vill lösa situationen tveka inte.

Hoppas allt löser sig.

Fabian.

Du är inte ensam nästan alla par har sina perioder, Har haft en med min sambo för ett litet tag sedan. Ungefär ett halvår höll de i sig. Bråka om allt, var som små barn. Jag gjorde de där sist nu e de din tur mm. Men bestämde mig då för att antligen söka mig vidare på egen hand i livet eller få det att funka. Satte oss ner och snackade rätt ofta. Funka tillslut.

Läste en bra sak en gång för länge sedan och jag tror att det stämmer rätt bra. Kommer inte ihåg orda grant men ska försöka.
När en kvinna väljer kille/man så ser hon potentialen i honom. Den han kan bli i hennes ögon. Men efter några år så märker hon att killen ändrar sig inte. Mannen hittar sin tjej/kvinna och ser på henne som hon är i nuet. Sedan efter ett tag så har hon ändrat sig helt och killen drömmer sig tillbaka till den hon var.

Tycker det stämmer rätt bra på många om man tänker efter lite.

Låter riktigt, enligt mina erfarenheter. Har en toppensambo och en bonus-son som jag trivs alldeles otroligt bra med. Inte är vi alltid eniga, jag och sambon, men vi pratar om det och det löser sig till slut. Visst handlar det om kompromisser ibland, men sånt är ju livet. Inte ens i trafiken kan man alltid hålla på sin rätt, fast det finns mer än tydliga trafikregler utan man blir tvungen att ge och ta. Dock ska det aldrig hamna på sandlådenivå, för då pratar man inte egentligen (utan försöker hitta en syndabock eller hävda sin rätt) utan då kan man lika gärna ta diskussionen då det är värt att prata. Eller bara ge upp och gå.

Stämmer så bra och ibland känns det som att dom vill forma en till den som dom önskar. Det låter tragiskt men så är det nog. Jag kan inte vara annat än mig själv iaf. Givetvis måste man kunna ställa krav och komppromissa. Men kan man inte få vara sig själv då är det inte mycket att göra åt.