Ni som ser positivt på att bli gravid vid väldigt ung ålder - vart drar ni gränsen och när är det olämpligt?

Jag tycker det är viktigt att man kan försörja sig och barnet, har ett stabilt boende men även är stabil i sig själv. Att man är mogen nog att inse vad det innebär att ha barn och att det inte är lite gulli gull. Sen tycker jag att det är viktigt att barnet har en pappa och inte att det är nåt one night stand som inte tar på sig ansvaret sen. Och det allra bästa är ju att föräldrar lever i hop och har ett stabilt förhållande.

det finns ju 30 åringar som jag inte tycker är redo att skaffa barn,så att säga en ålder tycker jag är svårt då det är så olika från person till person.

Mamma är ingen ålder, Mamma är något man är.

man kan inte bara hänga upp sig på en ålder.. många växer in i föräldra rollen andra inte. finns 40-åringar med som absolut inte borde ha barn. fast självklart önskar man väl inte att ens 13-åriga dotter kommer och säger att hon ska ha barn. men alla är olika och man kan inte dra alla över en kamm och säga en viss ålder.

15-16 är ju väldigt ungt, mina föräldrar var 17 och 23 när dom fick mig och dom är fortfarande gifta och jag har haft en jättebra uppväxt fast ingen av dom har haft utbildning.
Man känner nog själv när man är redo att skaffa barn, var själv 21 och min man var 28 när vi fick våran första.

jag tycker 17 och uppåt är en bra ålder. själv är man 18 och planerar att skaffa en litet :)

Runt 18 år, ha fast förhållande och kunna erbjuda barnet en trygghet i form av en okej ekonomi och bostad osv.

Här hemma så hade min sambo fast jobb och tjänade ganska bra. Jag pluggade efteråt, uska på komvux och var färdig när min dotter va 1½ år. De gick alldeles utmärkt för oss.

Det handlar om mognad, och är man så mogen att man inser att man måste ha tillgång till pengar& boende på egen hand och känner att man lever i ett bra förhållande och känner att man kan erbjuda ett barn en trygg framtid. Så kör på det..

Då tycker ja inte man ska vänta massa år bara för att..

Ekonomi framför allt och eget boende.

Jag tycker att man i alla fall ska vara 16 (alltså inte yngre) så att man gått ut grundskolan. då kan man ta uppehåll 1-2 år från gymnasiet och gå det sen. men i så fall tycker jag att man ska ha en kille som är äldre och som jobbar och att man kan bo tillsammans. jag tror det kan gå jättebra om man känner sig redo för det, även om det är omöjligt att veta precis hur det är innan man själv har barn. men så är det ju för alla.

När man är i den åldern att man kan se till andras bästa och inte tycker att det roligaste på jorden är att supa skallen i bitar var och varannan helg..
När man är redo att älska någon villkorslöst resten av livet och att man kan "offra" 18 år av sitt liv till barnet..och kunna ta hand om barnet..
Ja, då är man redo..
För vissa är den åldern, för andra vid 16.
Själv är jag 19 och har två barn (födda 0610 och 0801) och skulle göra vad som helst för dem!

Hej hej! För mig går gränsen vid 15 år då man blir byxmyndig. Innan dess är det olagligt att ha samlag (iaf med någon som är över 15).

Jag var själv 16 år när jag blev gravid. Nu är jag 23 och har 3. Jobbat lite, skaffat mig en högskoleutbildning och aldrig gått på socialbidrag. Haft eget boende sen innan graviditeten etc.
Jag är ensamstående, det är väl det som folk haft "rätt om". Fick ju höra ända från början att det aldirg skulle hålla.

Ablan, varför är det inte intelligent? Jag har kommit betydligt längre idag än vad jag hade gjort om jag inte skaffat barn. Varför? Jo för att jag vill ge mina barn det bästa. Så ja, jag tycker det var ett ganska intelligent val av mig.

Jag tycker inte att man bara kan säga att alla som är 19 är redo att bli föräldrar, det spelar så mycket in hur man är som person. Sen tycker jag personligen inte att man ska skaffa barn förens man har råd och ett eget boende, men om det är vid 18 eller 24 tycker jag inte spelar så stor roll.

Hur kommer det sig att alla resonerar som så att man ska ha eget boende?

Jag hade inte eget boende då jag blev med barn, och det funkade alldeles utmärkt! Min mamma har iofs väldigt stort hus och dessutom har jag två småbröder så hon var ju som inne i den småbarnsfasen ändå så för henne gjorde det inget om jag bodde hemma.

Planen var väl att jag inte skulle flytta försen jag gick ut skolan, alltså om två-tre år. Men nu när min son är 5månader så bor vi i en trea och det funkar jättebra.

Men jag förstår inte vad som är så bannat med att bo hemma?

Bara för att man bor hemma betyder inte det att man inte tar eget ansvar och tar hand om sitt eget.

Jag tycker varken att man behöver vara färdigutbildad, ha eget boende eller särskilt stadig ekonomi för att vara en lämplig förälder. Det handlar mer om hur man hanterar situationen. Lämpligheten i att planera barn vid 15-16 år kan man såklart diskutera, men det har ingenting med intelligens att göra.

Generellt tycker jag att de materiella kraven i dagens samhälle är _helt_ absurda, och om en tonåring har tryggt stöd omkring sig så kan vederbörande klara av föräldraskapet med glans. Det är min fulla övertygelse. Och då menar jag inte att man ska planera för att bli försörjd av föräldrarna i "all evighet", men att vuxenstöd runtomkring är bra.

Är det fel att skaffa barn om man inte klarar precis alla bitar av livet ensam? Inte det minsta, enligt min åsikt. Alla kan vi behöva hjälp och stöd i vårt föräldraskap och i min mening är det den isolerade tillvaro som blir följden av ett "ensam är stark"-resonemang, som gör att föräldrar i gemen idag klappar ihop av både sömnbrist, stress och materiell oro.

It takes a village...

Man ska ha ekonomin, ett stadigt förhållande och vara trygg i sig själv. Pratade med mina mammakompisar om det här och en gräns för oss är 20.

För mig personligen handlar det om att kunna försörja sig, leva självständigt utan sina egna föräldrar samt ha ett stabilt förhållande och känna sig redo att bli förälder.

Vet att många barn växer upp utan en eller flera av ovanstående faktorer, och ändå får en underbar uppväxt , men vanligtvis händer det mer i livet i unga år än i äldre så därför tror jag ännu mer att stabilitet är att föredra om man kan välja...

Pallas, bra skrivet!
Jag håller med till fullo.

Självklart ska man inte leva på sina föräldrar,, jag gick ju fortfarande gick i skolan och bodde hemma när jag blev med barn så mina föräldrar var ju då fortfarande försörjningsskyldiga. Men allt till min son betalade jag själv, man får ju föräldrapenning, barnbidrag och underhåll.

Och stöd, det behöver alla. Oavsätt om man är ung eller medelålders.