Ångest av mitt barn

ingen med råd...?

Prata med bvc om hur du känner det..

jag har 2 barn, väntar mitt 3:e, känner precis som du :( det är hemskt!för jag älskar ju självklart mina barn mer än nåt annat i hela världen! nu har jag varit deprimerad i flera år o bara gått hemma dessa år, äter medicin mot deprissionen o de har blivit lite bättre, men långt ifrån bra. Båda barnen går nu äntligen om man får säga så, på dagis, jag studerar nu på distans, men endå känns det sådär som du beskriver väldigt ofta, barnen är sjuka om varandra kontstant oxå. Jag har gått hos psykolog, kurator o sånt, men gett upp det...vet fasen inte heller vad man ska ta sig till? men du är inte ensam :(

Hej, jag känner likadant, har tre barn och de två största går på skolan (8 och 6 år)och frågade idag om de kunde gå hem direkt båda slutat skolan för dagen istället för att vara på frita efteråt. Jag är hemma idag med lilltjejan eftersom det är stängt på förskolan idag. Det kändes så hemskt när barnen frågade om de kunde få komma hem direkt efter skolan, jag sa att det var klart att dom fick det, men jag känner egentligen att jag vill helst att dom skulle vara kvar på frita ett tag. Känslan av att jag inte orkar med dem och att jag bara vill vara ifred ger mig så dåligt samvete. Jag går hos psykolog en gång i veckan, men jag känner mig inte bättre ännu. Ibland funderar jag på att separera ifrån sambon så att jag får vara ifred varannan vecka, men det vill jag ju egentligen inte heller. Det är så många måsten som jag helt enkelt inte orkar leva upp till. Har pratat med sambon om detta och han säger att jag behöver ta mer tid för mig själv och få göra något som jag tycker om. Jag tror nog också att det är det som behövs, lite andrum.

Fast det är väl en ganska krävande ålder med?
Tror det är rätt vanligt att man går och längtar tills man får sin lilla egna tid på kvällen och när de sover.
fast självklart, om du verkligen har stark ångest så kanske du borde ta tag i problemet.
Det kanske är så enkelt att du behöver komma ifrån lite oftare, umgås med kompisar, vila ensam eller vad du nu tycker är skoj.

Kom igåg oxå att det är inget fel på dig eller att känna som du gör!

Jag är trött, tror jag, snarare än deprimerad. Trött och led. Har fått magkatarr nu dessutom, vet ej om det är stressrelaterat. Brukar aldrig ha magkatarr!
Jag älskar min son, det handlar inte om det, men jag känner mig bara så uttömd på känslor. Allt detta givande, lyftande, bärande, tröstande, alla dessa konflikter... De står mig bara upp i halsen ibland.

Andrum är definitivt det som behövs. Oftare än vad man tar sig.

Vet du, jag tror att det du känner är helt naturligt, något som alla föräldrar känner till o från. Men ämnet är lite "tabu" så man pratar helt enkelt inte om det. Det handlar ju absolut inte om att man inte älskar sitt barn!! Det handlar om att man behöver vara något annat än mamma/pappa ibland. Första åren som förälder ÄR krävande, man tappar liksom bort sig själv.
Du behöver ett break, det behöver inte vara märkvärdigt. En biokväll, myskväll hos en väninna eller bara en fika på stan i din ensamhet.
Ge dig själv en chans att faktiskt SAKNA din son!

Har precis haft det som du. Vi tog kontakt med BVC-psykologen och fick bra hjälp därigenom.

Du behöver inte skämmas för dina tankar och ångesten. Acceptera att den finns där och sök hjälp via t ex BVC.

självklart är det ingen höjdare att vakna när man inte vill bli väckt..tror ingen blir glad av att bli väckt mitt i natten el när man är trött,spelar ingen roll om det är ens hjärtevän
dock är det ens barn o ens ansvar, man får tycka att det suger ibland..men när det blir flera dagar som suger..o börjar gå ut över barnet..då ska man söka hjälp både genom att få barnvakt o att prata med någon!

Hur går det för ts?

Ja, det är upp och ner.. Nu har han varit på förskolan och vi har börjat komma in i rutinerna mer. Han har inte gråtit när jag lämnat honom och verkar trivas bra. Visst blir han som ett litet klistermärke när jag hämtar honom, men det förstår man ju! Och jag har ju saknat honom också...

Det är verkligen andrum som behövs. I helgen gick jag faktiskt ut med min syster, och då skötte sambon nattning plus att han gick upp med sonen nästa dag och tog honom större delen av dagen. Det var så himla skönt!

Det är inte lätt att vänja sig vid det här livet, som ni skriver, är det ju lite tabu över det... Men om man levt självständigt och bara för sig själv under hela sitt liv och sedan plötsligt är helt "haffad" av en annan varelse som beror helt på en, så är det ju en kraftig omställning. Det tar väl tid att vänja sig, helt enkelt.

Egentid är nog svaret på mycket ändå.

Tack för att ni tar er tid och lyssnar och stöttar!

Jag känner samma. Två barn på 2 och 7. Sitter just nu ute i bilen efter träningspass och vill verkligen inte gå in till familjen. Jag sover jättedåligt av oro för att de ska vakna upp med feber eller kräksjuka mitt i natten och så är det varje natt året om.. Jag är så trött på att vara mamma, njuter inte av rollen alls. älskar dem och tycker de är fantastiska men hade varit en bättre moster eller faster om jag fick välja med facit i hand 💔😞Du är verkligen inte ensam, styrkekramar 

Varför skaffar du fler då?!

för att de ska växa upp till smarta personer som vill "diskutera" saker från 2008

Länge sen du fick kuk eftersom du är så grinig eller? Ligger tråden längst fram så svarar jag om jag känner för det. Det var ju inte jag som började svara. En tråd kan väl vara intressant ändå fast den är gammal eller? Du är väl en sån som startar nya trådar om ämnen som redan finns istället för att läsa igenom gamla.