Ett litet försök att beskriva vå sits just nu, en sits vi kämpat med många många år men som inte blir annat än svårare och svårare ju äldre barnet blir :(
Vår flicka går i vanlig klass med sin tvillingbror och hon fick efter 4 års kämpande fått assistent till henne i skolan. Många år som gått till spillo alltså men bättre sent än aldrig. Blev tvungen att byta skola innan det hände nåt.
Problemen med henne har alltid varit hennes beteende, hon är egocentrisk och får hemska utbrott och beter sig 5 års trotsigt (fast värre) när hon ej får som hon vill. Man är som på nålar jämt med henne och hela familjen håller på att gå sönder. Inget duger och det är alla andras fel och aldrig hennes. Man ska tycka synd om henne hela tiden annars hatar man henne. Talar man om för henne att hon gör fel så hatar man henne hon spelar ut en känslomässigt flera ggr dagligen.
Man märker tydligare och tydligare ju äldre hon blir hur lite hon förstår och tar in av det som händer i verkligheten. Och av den info hon får. Hon kan inte tänka logiskt särskilt bra, förstår ej handling kontra konsekvens och kan ej ta instruktioner. Hon skiter helt i hur hon ser ut, kammar inte håret och borstar inte tänderna mm mm....
Alla hennes känslomässiga delar är alltid väldigt förstärkta som tex svartsjuka..Hon är sjukligt svartsjuk på min nya sambo (eller ny...bott sambo 4 år snart) och jag tror att det aldrig kommer gå över. Säger jag nåt bra till eller om hennes tvillingbror blir hon helt ifrån sig och det är då likvärdigt med att jag inte älskar henne...Det är konflikter här hela tiden alltså. Vi kan sällan äta tillsammans hela familjen, jag och min sambo kan ej sova i samma säng eller ta i varann eller säga snälla saker till varann om hon är i närheten för då blir hon bindgalen.Hon skriker och river ner saker har sönder saker stampar i golvet mm mm...i takt med att det nu närmar sig puberteten blir det värre och värre. Ja som ni förstår är det hemskt jobbig livssits.
Jag har tjatat om adhd-utredning men får ingen...problemet är att hon faller mellan stolarna. Hon är för bright på så många plan att det inte stämmer på andra. Tex har hon mycket autistiska drag i sin personlighet men inte tillräckligt för att få diagnos. Hon har ätit concerta en tid men detta gav endast liten bättring på koncentrationen i skolan inget på hennes humör hemma. Ibland tyckte jag hon var mer aggressiv bara. Om hennes dator inte funkar är det vårt fel (läs sambons) då ska jag genast köpa ny eller laga...när man förklarar att det tex är för sent på kvällen för att fixa så svarar hon med att stampa i trappen, riva ner sitt rum och skrika. Väcka sin lillebror eller bara stå och käfta och käfta...Igår kväll hittade hon ej sin mobil, jag kunde inte hjälpa henne leta för jag nattade lillen. Då stampade hon i golvet, rev av grejer från sin taklampa, grinade jättejätte högt och kom ner och sa godnatt och hur jag än svarade så var det på fel sätt...fel tonläge etc....Lite av detta var ju för att jäklas så lillebror inte skulle somna :(
Mitt i allt detta står jag med en sambo som är mer än less, vet inte om vi kommer hålla för vi bråkar jämt o all närhet är borta, en tvillingbror som också är i puberteten och är grymt uppkäftig och otrevlig mot mig och som bara inte kan sluta trycka på alla hennes känsloknappar från morgon till kväll, jag har en snart 2 årig liten gosse som har blivit mycket mycket skrikig och klängig samt vägrar sluta amma.
Men det värsta av allt är att jag lider av oerhärt svår tinnitus...och den blir bara värre och värre. Jag sover inte på nätterna jag bara gråter och har börjat få ont i hela kroppen och känner att jag är på väg in i djup depression. Så kontentan blir att jag inte orkar med att vara vuxen längre vet inte ens om jag kommer ta mig ur sängen nästa morgon...
Det konstiga med allt gällande flickan är att i skolan är hon mild och blyg som en viol...Hos pappan skulle hon aldrig komma på tanken att bete sig så illa som här hos mig. Där faller mycket av ev diagnostankarna...eller?.
Jag vet bara att jag snart går sönder och funderar på allvar att lämna över ansvaret till deras pappa nu. Men får dåligt samvete, kommer hon/de känna som att jag överger dem eller inte vill ha dem?. Ekonomiskt skulle detta beslut innebära ekonomiskt ras för mig då jag är sjukskriven sen många år och har stora skulder och dyrt boende.
Eller kan det få dem att vakna upp och åtminstone bete sig bättre så att jag orkar ta itu och hjälpa flickan med de besvär och svårigheter hon har pga sin CCA? Dvs inlärningen. Hon kan ej pengar, kan ej räkna till hundra, kan ej månaderna,veckor timmar etc...hon fyller som sagt 12 år snart men all min kraft är borta så jag orkar inte hjälpa henne längre.
Om ni orkade läsa ända hit, tack för att ni lyssnade.
//K.
