Oplanerat faderskap

Nu ska jag tyvärr säga något brutalt ärligt till dig, du får stå ditt kast! varför har du oskyddat sex om du INTE vill bli pappa vid 23års ålder för att du fortfarande känner dig ung? Själv är jag 21år, har haft oskyddat sex med min flickvän, och nu väntar vi barn, men det viste jag skulle hända (nu försökte vi visserligen få barn men ändå).

Det bästa du kan göra egentligen är att sätta dig ner och verkligen prata med henne och försöka få henne till att förstå vad du känner,för det är inte rätt mot barnet om hon vill behålla det bara för att hon vill ha barn innan hon är 25, du måste fråga henne om hon verkligen är redo för det, och säga hur det ligger till för dig. Det är i alla fall värt ett försök, få henne dessutom till att försöka tänka på barnets bästa!

Jag var med om något liknande när jag var i din ålder. Det där med familj och ett rött hus på landet kallas för "Tomtebo-lyckan" och är många flickors dröm. Jag har full förståelse för att det känns totalt främmande för dig, det har aldrig tilltalat mig heller. Bara opraktiskt och ensamt att bo så. Nog om det.
Tycker du helt enkelt ska ta tillvara på den möjligheten att lämna allt, som du säger. Du slipper då henne men, kan umgås på egen hand med ditt barn i framtiden. Det är mysigt det. Som det är nu blir du och hon aldrig de vänner ni behöver vara för att få ett fungerande och lyckligt liv tillsammans. Hon har med sitt beslut gjort klart att vad du än tycker och tänker så kommer hon alltid att göra precis som hon vill.
Ta en erfaren mans råd och stick därifrån och gör det nu.

Håller inte med Becker i detta. Sticker du nu så finns det stor sannolikhet att du totalt kommer förlora kontakten med barnet, något som kanske inte är så viktigt för dig än, men troligtvis kommer bli det.
Du behöver inte stanna i förhållandet, men att ta ditt ansvar för det barn du varit med att skapa vinner du på i längden. Det gör också barnet.

Livet och dina framtidsplaner behöver absolut inte sluta för att du ska ha barn vid 23, men det blir nog lite annorlunda.

Att flickan ensam fattar detta beslut kan väl inte ha varit en överraskning för dig? Synpunkter kan man som kille ha, men man har rejält inget att säga till om efter att det hänt.

Jag kan ärligt talat inte fatta att killar fortfarande idag 2008, blir chockade av det faktum att tjejer kan bli gravida om man har oskyddat sex.
Är det så att man satt och sov under sexualundervisningen i skolan eller är det så att sånt "händer bara andra men inte mig" fenomen?

Att man sedan förväntar sig att abort kan användas som ett sista utvägen preventivmedel är för mig en än större gåta.

I TS fall får jag nog säga att du får stå ditt kast, det kan som jag nämnt ovan inte vara helt oväntat att det här kunde hända!?
Nu är det upp till dig och bestämma hur du vill göra.
Dela din framtid med barnet eller helt enkelt sticka svansen mellan benen å dra.

Barn vid 23 är inga problem egentligen om man har "massor man vill hinna göra" Det krävs bara lite mer planering.

Hur du än gör så hoppas jag du väljer det som känns mest rätt för dig.

Lycka till!

Du har en del att tänka på uppenbarligen. För det första så måste du se till att bli helt säker på att det är ditt barn, om hon blivit gravid direkt när ni träffats så är det inte alls säkert. Låt bli att skriva på några faderskapspapper, du lär bli kallad till test och sen vet du säkert.

Jag tror inte du har någon framtid med tjejen i vilket fall om hon nu kör stenhårt med sin stugan-på-landet dröm och du inte vill detsamma. Det enda du egentligen kan påverka är hur engagerad pappa du ska bli om det visar sig vara ditt barn, du har några månader att fundera.

"Klipt och klistrat in ifrån en annan tråd hehe orkade inte skriva om, Lite om hur livet klan ta en vändning typ men åndå bli bra pga quinnan.

Jag är då en utav dessa killar som är väldigt påläst om hur blommor och bin fungerar med allt som tillhör. Träffade min (nu sambo) dama för 1½ år sen. Efter några veckor utav lära känna fick jag veta att av anledningar jag inte kommer gå in på här så kunde inte min käresta bli med barn(vi hade inte ens tanken på att vi skulle ens pussa varan vid detta tillfälle).

Dock nån vecka senare så sa det bara pang mellan oss. Och jag med denna vetskap att inget barn kan komma så körde vi bara på och njötså det stod härliga till(hon hade flyttat granne med mig så mer njutning blev det bara) ca 8-9 veckor senare så skämta hon att hennes mage va lite bubblig och spände ut den och kallade sig gravidig, jag blev väl lite nojjig innerst inne och skämta med att ta o kissa sticka muhaha.

Kissa sticka blev inte så där väldans roligt då + innefann sig. Tror inte jag fattade förens en vecka att + betyder kanske barn för det va prat om utomkvedes och blaha men sen kom det fram att hon är på smällen.

I korta drag så tror jag att ett kärnvapenkrig skulle bli en mildare version på vad jag kände och blev. Då jag inte i HE-vete ! skulle bli farsa redan nu! det är något man kommer överens om tillsammans! abort ! kasta grus etc!

Sambo(då hade vi kännt varan i samanlagt 3mån tror jag ) med bilden jag kan inte få barn, hade naturligtvis och förståerligt en annan tanke om det hela.

Följande veckor var fula kan man väl beskriva det som. Det intensiva hat jag kände inför situationen och illvilja emot denna människa som skulle förstöra mitt liv var hemskt, färger va inte färgiga längre och saker doftade inget, det var hemskt.

En dag sa hon bara jag kommer behålla barnet men jag ger dig valet att stå som fader, eller så skriver jag fader okänd !

I min värld så är ju inte detta ett val då min avkomma(hehe :) ) är min och kommer den ut så har jag någon form av tvångsmessigt uppfostringssyfte inkodat i mitt dna tror jag, så jag va ju inne på abort men kände hur lite(helt sjukt fruktansvärt lite)makt jag hade i det hela, så jag blev nästan vinglig, tappade nästan all livslust och det är ju inte så ett kommande barns far ska känna tycker jag.

Att tillägga så har jag en förkärlek för hela mamma pappa barn, picknik lära bebis gå och uppfostra hur bra somhelst blaha och min sambo då va mer inställd på att vi skulle bo separat och vara ett team! Det fick mig ju bara att vilja lära mig abort teknik själv men men.

Nån vecka senare så skulle jag med på ul för att säkerställa att det inte va utomkvedes och att det skulle vara bra. Jag ville ju inte att det skulle finnas ett dugg på skärmen.

Vipps där dök 10 veckor gammal och meningslös i storlek något som jag inom några sekunder hade döpt och krönt till Sprattel upp! Jag blev trollbunden. Det fanns liksom armar och ben ocm rörde sig på skärmen. Tufft liksom. Kände mig väl gråtig både av kännslan att "öjje" min unge och att det faktist fanns något där som skulle förstöra mitt liv(kom i håg att jag sekunder innan inte hade livslust)

Jag började förstå konceptet barn kommer hända. Diskuterade länge med min surugat mamma jag hittat på jobbet och men folk bara som sa att det är inte så dumt att få barn tidigt mm mm.

Det va först i bilen efter jobbet en dag då jag och gumman pratade(första gången på länge utan något hat ifrån min sida) som vi kom på att vi har identisk idee om uppfostran etc.

Sen är väl allt en uppåtgående resa. Inom kort fatta hon att vi va nog tvugna ekonomiskt/barn messigt, att flytta ihop. Vipps en snygg 3:a och vi bode ihop efter 2 månader typ. Sen är väl en graviditet hemskt och underbart i sig men vi växte ihop på något underbart konstigt sätt. Och jag gick på föräldrar kurs och grejjer(piss dålig, kan de inte lära ut vettiga saker istället)

Sen kom då det som sambon kalla han i 7 månader ut efter "10" månader, 10 dagar förtidigt den 26 dec (grr).

Bara det att han var en hon.. Det va skummt och tog 2 veckor att komma över att det faktist va en hon, med tillhörande, hurfasiken lär man en tjej gilla stridsflyg tankar hehe.

Och här är jag nu 1½ år sen jag träffade(såg min underbara sambos bak för första gången:) sambo. Jag älskar min dotter massajättemycket och hon är det tuffaste som finns, va på bvc idag och gjorde 7 månaders koll men våran bvc malin ville göra 10 månaders koll för hon går nästan och är otroligt framåt.

Hon är vacker som tusan och är någon galen mix av sambo och mig.

Min sambo är vacker och ser ut som dagen då jag träffade henne(såg bak) och vi älskar varandra så mycket det går och är nästan nykära titt som tätt.

Visst blir saker jobbiga med "le bebe" och lite mäck med det mesta. Och naturligtvis tittarman tillbaka på sitt unkarlsliv med en liten tår i ögat ibland. Sen hör man de där galet krypande ljudet och där kommer en vacker dotter vansinnigt äventyrslysten och ska klättra soffa.

Man blir bara varm.

Det gick bra för oss.
Vem vet, jag kanske inte är en sån dum kille även fast jag är för abort, tycker att båda har lika mycket ansvar i en graviditet och att man alltid helst ska vara överens om att ett barn skall bli till.

En stor del i det hela är faktist att sambon gav mig valet "skriva dig som pappa eller pappa okänd", då hon inte ville tvinga på mig ett barn och vet vad som ledde till att hon blev gravid av misstag.

Vilket långt inlägg .. somnade efter några rader.

I alla fall flera säger att TS ska skylla sig själv om det var oskyddat sex, ja till viss del håller jag med. Men hur vet ni att det var oskyddat sex, det tycker jag inte TS har nämnt alls. Läser ni information som inte finns där?

Jag tyckte det var ett bra och välskrivet inlägg, tack för det Jonthe!

Sen är det lika stor skillnad som mellan äpplen och marstroll att få barn med sambo eller att få barn med ett KK man träffat månaden innan. Är inte ens relevant i själva kontexten.

Well...

Väx upp, ta ditt ansvar som en man och njut av din underbara unge.

Lätt att vara efterklok, jag vet, men om man inte är det (klok) så får man väl i alla fall ta konsekvenserna av sitt handlande.

Tjejer bestämmer om abort - sån är vår lagstiftning - så om du inte vill ha barn, knulla inte utan skydd. Min storasyster lärde sin dåvarande sambo det - genom att dricka honom full och se till att hon blev gravid.

Det enda du kan göra nu är att bestämma vilken relation du vill ha till modern till ditt barn och till ditt barn. Dax att sluta leka, dax att bli vuxen.

Tänker att du får ta och tagga ner lite. Förstår att det känns stressigt och jobbigt att inte kunna påverka situationen. Men nu är det som det är. Gör det bästa av situtionen och bestäm dig hur stor del du vill ha i det hela. Jag tycker det är fantastiskt att vara pappa och skulle rekommendera det varmt!

Det är klart att man måste göra det bästa av situationen och jag tycker TS har skrivet ett bra inlägg där han resonerar sig fram och har bra tankar och idéer. Trist att så många bara vill "hoppa på" och säga skyll dig själv.

Ingen kul situation att hamna i, och jag undrar hur man tänker som tjej om man vill sätta ett barn till världen med de förutsättningarna.

JO85: Hej!
Det var ingen rolig sits du har hamnat i.
Känner du att du inte har några känslor för henne, tycker jag verkligen inte att du ska fortsätta ditt förhållande ihop med henne.
Du är 23år och har hela livet framför dig, tyvärr har du ju satt dig i den här sitsen och måste ta ansvar för följderna.

Som jag ser det får du ligga ute med underhåll eller att väljer delad vårdnad.
Ditt barn kommer garanterat att få det bättre om ni kanske har delad vårdnad.

Varken du eller hon verkar ha dom känslorna för varandra som behövs för att bilda en lycklig familj efter vad jag läste i ditt inlägg.

Hoppas att ni ändå kommer kunna ha en bra kommunikation med varandra o lösa hur framtiden ska se ut både för eran o barnets skull.

Lycka till!

Jag sitter i EXAKT samma sits som dig. Men ja väljer att stanna kvar hos henne, även fast hon halvt har ihjäl mig hela tiden. Men de har ju me hennes hormoner o göra, ja tror att hon kommer ändras sen när barnet är fött och det är därför ja stannar för jag vill inte ta några förhastade slutsatser o bara sticka, vem vet det kanske blir jätte bra? eller runt utav skit? då har man ju i alla fall försökt. För jag vet hur det var att växa upp utan en pappa i närheten och det vill inte jag att min dotter ska göra!