Vaginalt eller snitt?

Du kommer säkert få supermånga svar på denna "heta" fråga. Jo vaginalt är väl bäst för att det är naturligt, men det jag kan säga om kejsarsnitt är ju att det är väldigt lugnt och kontrollerat, man känner att man är i trygga händer, allt går som på räls. Smärtan (fast den var du ju inte rädd för) kommer i efterhand i stället.
Jag har gjorde ett planerat kejsarsnitt i december 2007.

Jag har bara fött vaginalt (och det har gått bra).
Har två vänner som fött både vaginalt och med snitt och de säger att det finns för och nackdelar med båda sätten.
Eftersom du har de erfarenheter du har så kanske din rädsla gör att du får en jobbigare förlossning.
Om jag vore du skulle jag ta samtalet med läkaren.

Risken är ju rätt liten att det ska hända dej med. Man ha
r ju så mkt koll på bebisen under förlossningen men visst saker kan ju hända men risken är minimal. Och det är ju välidgt vanligt att bebisar föds men navelsträngen runt halsen
(min dotter gjorde det,inga problem alls) och allt som oftast så vållar det inga skador alls. Din kusin å hennes barn hade en fruktansvärd otur. Vanlig förlossning är bäst för barnet men frågan är väl vad som är bäst för dej? är ju jobbigt att gå runt å va livrädd å inget bra om man är livrädd under förlossningen heller. att vänta och föda barn är ju att släppa kontrollen det går inte att kontrollera allt..men det kan va svårt att acceptera. Kanske du känner dej lite tryggare när du har fått prata med en läkare förhoppningsvis kan han/hon hjälpa dej med att komma fram til vad som är bäst för er. lyck atill =)

Jag har fött både vaginalt & akutsnitt - blev svåra komplikationer efter akutsnittet (läs min pres).

Jag fick göra ett snitt, p g a att min dotter låg i säte. Det visade sig att mitt bäcken är för litet (ingångstängsel). Men efter det har jag fött mina två pojkar vaginalt. Jag kan inte föda för stora barn, så därför får jag göra ett tillväxt-Ul. Denna graviditet vet jag inte än hur det slutar. Läkaren tror att det ska gå vägen på vanligt sätt. Men det står med i min journal att jag har trångt bäcken. Så jag får förbereda mig mentalt på att förlossningen kan sluta med ett kejsarsnitt. Jag säger precis som dig, att det spelar ingen roll hur barnet kommer till världen. Jag är också rädd för att det kommer att visa sig vara ett för stort barn för mig, och att de på fl väntar för länge innan de beslutar för ett kejsarsnitt istället.

Mitt barn hade också navelsträngen runt halsen. Eftersom jag hade fosterövervak märkte man det och jag gjorde snitt i narkos. Pojken fick inga skador.

Kan fosterövervakning vara ett alternativ?

Finns ingen möjlighet att göra ett grundligt UL där de bl.a. kollar hur navelsträngen ligger om det är din stora farhåga.

Vi förlorade våran son pga cancer v 30, och nu är jag jättenervös för allt möjligt. Vid ett UL kollade läkaren olika saker som kunde ses, bl.a. navelsträngen. Det är ju osannolikt att hon ska hinna få den runt halsen nu, det är inte mycket till akrobatikmöjligheter kvar, och fler UL ska det bli just för att vi ska känna oss trygga.

Fördelen med vaginalt som jag tänker är att det automatiskt tömmer barnets lungor på fostervatten, adrenalinkicken väcker barnet ordentligt (jag vill ha ett barn som skriker för full hals!!) och att jag inte behöver öppnas kirurgiskt och ha ett läkande sår ett tag efter.

Men nu ligger våran bebis i säte, och sätesförlossning kan öka risken för syrebrist. Vi har beslutat att om hon ligger kvar på det viset blir det kejsarsnitt. Att hon mår bra är värt vilket ingrepp på min kropp som helst.

Fött två barn vaginalt och tredje graviditeten med planerat kejsarsnitt.
Första förlossningen var en mardröm, den gick på kort tid men för mig var det förenat med dödsångest för både mig och barnet, fick inget smärtlindrande och hade en nonchalant barnmorska. Sprack en del in och bak, jättejobbigt tyckte jag då, men var helt läkt och fullständigt återställd efter ca ett år.

Andra förlossningen ville jag ha kejsarsnitt pga rädsla, men det slutade med att jag födde vaginalt iallafall. Snabbt oxå denna gång men med en bra barnmorska som gjorde att jag kände mig lite tryggare iallafall. Sprack ingenting och var fullständigt läkt i underlivet efter bara 1 månad.

Tredje förlossningen var kejsarsnitt och jag trodde ju att detta skulle bli som att få barnen utan smärta...tji fick jag. Det gjorde djävulskt ont i snittet i ca en vecka, sedan tog det en månad innan jag överhuvudtaget kunde gå normalt. Fortfarande har jag ont i huden på magen. (Med snitt är det ju en risk att barnet inte stressas så att lungorn mognar tillräckligt snabbt vilket ju oxå är en risk för syrebrist).

Det jag vill säga är att det finns inget enda rätta här. Har kompisar som fött med snitt som återhämtat sig på bara en vecka och tyckt att det var kanonbra.
Man vet helt enkelt inte vilket som är bäst, för alla förlossningar kan vara så totalt olika. Tyvärr så vet man inte i förväg, mitt råd till dig om du är rädd är att försök att inte tappa kontrollen. För alla är det inte mysigt och häftigt att föda, men man tar sig igenom det och det är trots allt värt smärtan när man får ta emot sitt barn.