Avundsjukan - Går den över?

Nu kan jag faktiskt prata med gravida utan att ens se deras mage.

Oj!
Vilken lättnad att hitta hit!! Jag som trodde att det bara var jag som blev bittrare och bittrare! Jag höll på att avlida när makens bror och hans fru blev gravida! Delvis hade de inte försökt särskilt länge, sedan visste de att vi har problem med att få barn, så när hon satt där med ett medlidande uttryck i ansiktet samtidigt som hon själv klappade om sin runda mage så ville jag bara dö!! Jag har fått tvinga mig själv till att vara trevlig och fråga hur det går med allt.. Och jag trodde att det skulle bli lättare men jag känner exakt likadant nu som jag gjorde tidigare! Det var VÅR tur nu!!
Men efter att ha läst de tidigare inläggen verkar det ju som om det inte blir lättare någonsin, ha ha! positivt! :-S Jag kommer sluta som en bitter gammal kärring med 10 hundar och 18 katter!
Skönt att kunna skriva av sig här, maken förstår inte min bitterhet!

ja så hände det jag gått & befarat!! Min arbetskamrat är på tjocken!!! Nyheten fick man igår på jobbet!!! med ett leende sa jag Grattis va kul bla..bla..bla....Sen så jobbade jag som ett svin för att inte låta känslorna komma....det var nära...händerna skakade..ögon tårades..men jag höll emot(jag ska fan inte bryta ihop,inte nu, inte här)
Inombords dör något inom mig varje gång jag får höra - jag är med barn!...Jag vet att det inte är deras fel(inte deras fel att jag inte kan bli gravid) Men dom kan väl för guds skull hålla sina komentare för sig själva!!!!aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaarrrrrrgggghhhh!!!! på lördag kommer komentaren - ja nu är det ju bara ni kvar då!!! ....Då bryter jag nog ihop...hur mycket ska man orka ta ?????? Ursäkta mitt negativa sätt..Lycka till alla

Hej! Måste bara säga att jag VERKLIGEN förstår din avundsjuka. Själv hade jag inte ens svårt att bli gravid, men hade ett missfall. Och bara det gjorde att jag HATADE alla gravida kvinnor och bebisar. Tyckte att de gick omkring och skröt med sina magar och hatade alla frågor om inte vi skulle ha barn snart. dessutom kände jag skräck inför att ngn kompis skulle bli gravid. Så jag förstår verkligen att det måste vara skitjobbigt för er som väntar och längtar månad efter månad. HELT naturligt!!!!!!!!

Hej hej!! Vad skönt att hitt hit och få veta att man inte är ensam om denna avundsjuka....

Jag och min man har försökt skffa barn i 7 år varav 3 år med hjälp av medicin/insemination/ivf/isci. Är nu på vårt 3 och sista grtis försök.

Är så trött på alla graviditetsbesked just nu, tom min lillasyster väntar nu sin nr2 Jag vill så gärna glädjas med henne men det är svååååårt. Och det är precis som om ingen verkar förstå det alltid!! Sen har jag 3 andra av mina vänner runt om mig om oxå är gravida. Och hur trött r man på att höra om när de säger att man ska vara glad man slipper gnälliga trotsålderungar eller illamående. Jag hade offrat ALLT för att få det!!!!! Fattar de inte det!!!

Sen måste jag även gnälla över ett känsligt ämne här på familjeliv, men de som redan har barn och som nu kämpar med att få nr2. De kan omöjligt jämföra sig med oss som förtfarande kämpar med nr1. De har ju redan fått uppleva en graviditet o ett mirakel!!!!

Ja hur som helst, var skönt att hitta er!!

ja dem bara poppar upp över allt just nu :) ( dom gravida)
nu e jag på botten tror jag ..hur ska man komma upp??????
stege? trappa? rep? ..klättra !!!! sakta men säkert ska jag fan komma tebax !!! Är inte dax ännu(eller någonsin hoppas jag) att ge upp!! Måste finna något som kan ge mitt liv en mening igen ....men inte hjälper det mig!! När ALLA har barn el är gravida!! & ingen kan i sin värsta mardröm förstå hur jag mår :(

Trist är vad det är!

Visst är det ett känsligt ämne det här med att ha barn och ha svårigheter att få fler men jag kan lova att vi som är sekundärt barnlösa inte jämför oss med dem som är helt barnlösa och kämpar med sitt första barn, men vi bär också på en sorg över vår situation.

Önskar alla lycka till!!

Så skönt att läsa den här tråden. Tänkte precis skapa en inom samma ämne. Sambons bror med flickvän 18 år gamla har precis fått barn och jag kan inte riktigt glädjas.
Jag har försökt förklara, att jag missunnar inte dom sitt barn, absolut inte. Men jag blir så jäkla avundsjuk på att jag missunnas av oförklarliga skäl.
Jag vill verkligen kunna glädjas med andra..

Jag håller med! Min sambos bror och hans tjej har fått bebis nu och jag blir bara bittrare och bittrare varje gång jag ser dom. En sak till som jag inte riktigt förstår är hur folk kan säga att dom tycker saker är så jobbigt när dom väntar barn eller fått barn. Allt från att må dåligt till att byta blöjor, till att amma till att vakna på nätterna... Jag skulle gladeligen gå upp på nätter och amma, byta blöjor och må dåligt. Fan va folk är otacksamma. Dom inser inte att dom fått den finaste gåvan i världen! Visst dom har sina problem oxå men hur f-n kan man sitta och säga att man tycker att allt är jobbigt...
Ja vad säger man. F-n va livet är orättvist!

Hej!

Jag vill bara stoppa in huvudet här och skriva att avundsjukan kan gå över! Hade mycket sådana känslor förut men inga kvar idag. Nu tänker jag så här varje gång negativa tankar närmar sig: jag blir inte mer gravid för att andra inte blir det! Det är underbart med bebisar, barn och graviditeter och jag har istället börjat glädja mig medvetet med andras lycka istället för att vända tankarna mot min egen situation och bli ledsen. Jag har också börjat vara öppen med min barnlöshet och sorgen jag har över detta. Det gör att andra får större förståelse. Jobbar medvetet med mina tankeprocesser och engagerar mig mycket i de närståendes graviditeter och barn, det gör mig gladare än att hålla mig undan har jag kommit på. Gällande magar på stan så tänker jag att de kanske kämpat hur länge som helst för att bli gravida och då unnar jag dem det. Hurra för att de äntligen blivit gravida liksom. Känns mycket bättre än att bittert tänka att de säkert blivit gravida på första försöket. Man kan göra mycket för sig själv genom sin egen tankekraft! Hmm blev långt det här men men så gör jag...

//Juddy

ja men man kan ju inte alltid rå över hur man känner..Finns väl ingen som vill tycka illa om gravida el vara otrevlig etc... men efter att man försökt å försökt å försökt bli m barn, så blir det jobbigare & jobbigare & då är det klart att man till slut inte orkar se eller höra alla som lyckas på första försöket & som sedan klagar & klagar..Lämnar sina bebisar till mor/far föräldrar så att dom kan festa etc som de gjorde innan...en del får allt men fattar inte det !!!

När man möter den gravida kollegan i trappan på jobbet, gravid för andra gången sedan jag började där då är det nära till tårarna men jag ler och säger hej och mitt hjärta går i bitar. Tur att vi ej jobbar på samma avdelning.

På en och samma vecka fick jag veta att en av mina bästa vänner blev spontant gravid med sitt andra barn efter bara två månaders försök och att en annan nära vän hade blivit gravid av misstag och gjort en abort.Jag bröt ihop fullständigt. Är verkigen för varje kvinnas valfrihet till abort, den är viktig. Och min vän gjorde det som var rätt för henne. Men det var väldigt svårt för mig, det kändes ändå in i märgen. Fy fan vad orättvist...

Har fortfarande gråten i halsen när jag tänker på det...

Du bara inte är ensam, du kommer aldrig att vara ensam i din sjukdom. Jag har den och för min del är den kronisk. Dagarna, veckorna,månaderna och åren går. Det märkliga är att tiden läker sår. Även en längtan som känns outhärdlig när den gör sig påmind i form av den förhatliga menstruationen. Men jag lovar och svär, det blir bättre och det finns alltid ett hopp.

Nàr min mans bàsta kompis beràttade att deras barn (i magen) ev hade kromosom fel blev jag nàstan glad...jàtte elakt men sà àr det. Som tur var sà var det inget fel pà barnet, det bòr komma om 1 mànad...vilket fàr mig svartsjuka att sjuda igen. Problemet àr att det finns sà mànga just nu, alla beràttar om att det ska bòrja fòrsòka...o vecka efter ringer de o beràttar de glada nyheten. Ingen vet att vi fòrsòkt, det àr ju nàgot sà privat o intimt som vi vill dela, som vi vill njuta av i smyg innan alla andra fàr veta....synd bara att tiden gàr o inget hànder...o nàr man sen fàr missfall sà blir avundsjukan ànnu vàrre! O eftersom ingen vet kan man inte fà nàt stòd heller. Men om man beràttar sà fàr man fòr mycket omtanke o fràgor...