Tvillingfödsel och förlossningsrädd

Powerwoman

Då du födde vaginalt, var du rädd innan då också eller kom rädslan/paniken under förlossningen?

"4 år senare kom barn nr 2 med snitt, och även om det gjorde gräsligt ont efteråt så var den smärtan inte förenad med panik och skräck"

Precis så känner jag, smärtan efter en operation är ju något helt annat.
Tog det lång tid innan du kom på benen igen?
Hur länge stannade du på sjukhuset?

TS - kan inget om tvillingfödslar, men har fött ett barn med planerat snitt och ett vaginalt. Jag jämför inte dessa förlossningar då det är två helt olika saker , men jag brukar säga att visst, snitt gör inte ont och är inte förenat med ångest på samma sätt. Jag gick en profylax-kurs nu inann jag födde tvåan, och det var superbra att ha en teknik att använda sig av, att inte bara låta värkarna ta över...

Läs gärna mina förlossningsberättelser om du vill.
Ang snittet och nålar osv:
Jag tyckte att katetern var obehagligt, men efter ett tag kändes den inte alls. Droppnålen gjorde lite ont, men inte värre än att det "brände" till. Spinalnålen är JÄTTETUNN och jag kände den inte alls. Det spände/brände lite när läkaren sprutade in. I övrigt var det verkligen som att "åka in och hämta sin bäbis". Väldigt smidigt.

Vi stannade på BB 2 nätter. Jag hade ganska så ont, men det är inte konstigt eftersom det är en stor operation. Men ganska så snabbt lärde jag mig tekniker för att ta mig upp och ner ur sängen osv - och då gick det bättre. Jag var uppe och gick dagen efter snittet, lite darrig osv och stödd på min pojkvän, men dock... Man får ju såklart smärtstillande om man ber om det. Jag klarade mig på panodil.

Jag tycker att du ska ta mod till dig och skaffa tid hos en aurora-bm och berätta precis hur du känner. Det brukar hjälpa att få prata av sig.

Lycka till!

Ps. Din pojkvän ska enbart hålla käften avs hur du väljer att föda fram era barn till världen! Ursäkta uttrycket, men så är det!

Skruttan82: Paniken kom under förlossningen, var helt lugn innan och var inte nervös inför förlossningen alls.

Efter snittet så var jag på benen efter 2 dgr, med hjälp.
Jag blev utskriven efter 5 dgr, och åkte då till sjukhuset och hälsade på dottern på neo 3 ggr per dag.
Det gjorde ju ont i snittet men gick bra, och smärtstillande slutade jag med så fort jag åkt hem.

Så jag personligen föredrar alltså den smärtan, men visst återhämtar man sig snabbare efter en vaginal förlossning och där slipper man ju smärtan mycket fortare.

Du kommer säkert fram till något när du har fått gå på Aurora-samtal, det hjälpte mig jättemycket.

frk Carlsson skrev 2008-08-24 22:39:50 följande:

Tack för all information och den sista raden har du så rätt i! Jag har sagt till honom att vi gärna kan byta och i så fall skaffa så många barn vi bara orkar tyvärr är det ju inget som funkar i praktiken.

Det är svårt att beskriva sin rädsla för en människa som inte har känt den.
Likaså min nålfobi, folk SKRATTAR åt mig. Jag är LIVRÄDD. När jag var på inskrivning hos barnmorskan så kunde jag inte sova dagen innan, jag darrade som ett asplöv och svettades floder då dom skulle ta blodprovet. Men det går aldrig att beskriva så att någon som aldrig upplevt det skulle förstå..
Folker ler lite och säger jaja, det är inte så farligt.
Pyttsan!

Jag ska försöka ta tag i det och ringa en dag nu så jag får det överstökat.. =(

Jag har fött tvillingar vaginalt och det var inte värre än att föda ett barn, för det har jag oxå gjort.
Det är ju bara ett öppningsskede, då som livmoderhalsen skall vidgas för att ge passage.
Så krystar man ut ettan om den lmed huvudet neråt så klart. för om ettan ligger i säte så blir det automatiskt snitt, eftersom inte huvudet kan bana vägen då.

Om ettan då föds vaginalt så, så lägger en läkare händerna på magen och för ner nr 2 i bäckenenet, sedan väntar man på värkarna, vanligtvis brukar det vara en liten paus.
För mig var det ca 15 min.
Då hade jag hunnit hålla i ettan, tittat och myst en liten pojke.
Sen körde det på.... så krystade jag ut nr två, nu behövde jag inte ta i lika hårt, men det var ändå inte bara plopp, fast ettan hade banat vägen.
Det gick ju ändå lättare med nr 2 fast jag fick krysta liksom högre uppifrån kändes det som.
Så kom då nr 2 EN TJEJ???! ja som trodde att det var tvärtom ;)
Eller så hade det varit två killar men så var det en av varje.

Det var det mest underbara jag varit med om.
Mådde så bra efterråt, hade knappt ont heller. lite stel och öm var man ju så klart.

Det var min lilla historia....
Fråga gärna om du vill veta mera.
Lycka till Kram

Jag vet hur du känner för förlossningen.
Innan jag blev gravid bearbetade jag mig själv i flera år för att våga föda vaginalt. När jag väl plussade så lyckades jag övertala mig själv att Jag klarar det, Jag är stark, Det är detta jag är skapt för.
Men så går jag på första ul och ser att där är två små barn och fantasin om vaginal förlossning rasade.
Idag vågar jag inte äns tänka på förlossningen, jag lådsas som om den inte existerar. Det kommer inte att hända. Jag vet att det inte är bra att förneka det, men det är mitt sett.
Jag hoppas iallafall att det går bra för dig och jag vill att du ska veta att du inte är ensam.
Många stöttande kramar

Precis så känner jag. Jag har länge försökt att intala mig att jag klarar det, men jag vågar som du inte ens tänka på det längre.
Jag har nu dock ringt till Aurora, hoppas jag får komma dit. Jag orkar liksom inte med det här mer, gå och vara orolig hela tiden. Mitt psyke orkar inte med två, det funkar inte i min hjärna. Sen spelar det ingen roll om nummer två kommer som en fisk eller inte. Jag orkar inte.
Min stora rädsla just nu är att ingen kommer ta min rädsla på allvar. Folk jag möter nu mest skrattar åt mig känns det som. Är livrädd för sprutor också och det är aldrig någon som tagit på allvar, blir bara skrattad åt och tillsagd att jag faktiskt är lite larvig.

Skönt att det finns någon mer än jag som är så rädd!
Tvillingkaktus, är det dina första barn?
Kram

Ja, det är mina första barn.
Jag är också livrädd för att folk inte ska lyssna på mig och bara tycka att jag är fjantig. Jag vet inte så mycket om hur det är att vara spruträdd, men jag vet vilken panik man kan få när folk inte vill förstå att man är rädd.
Min största rädsla är att personalen på förlossningen inte ska lyssna, inte ta mig på allvar. Jag vill nog föda med kejsarsnitt, men samtidigt är jag operationsrädd. Jag fruktar att jag får panik om jag är vaken under operationen. Bara tanken på att dom skär upp mig kommer att få mig att.....ja jag vet inte...panikångest! Men samtidigt vill jag ju vara vaken och se mina små älsklingar....
Nä fy, jag vill inte tänka mer på det här....
Bra att du har kontaktat Aurora. Har aldrig hört talas om det, men jag antar att det är ett ställe man kan vända sig till om man är förlossningsrädd.
Kram på dig.

Aurora heter nog olika på olika ställen.
Har hört att det heter Anima på något ställe och Nike också tror jag..
Det var min barnmorska som hänvisade mig dit för om jag ville ha snitt (som jag förklarade klart och tydligt för henne) så skulle det ändå gås den vägen.

Nej jag försöker att inte tänka på det för mycket heller, man blir ju dessutom bara blödigare med tiden. Bölar mer och mer och mer ju längre tiden går.

Hoppas det går bra för dig och att du får prata med någon som lyssnar på dig!
Kram

Jag håller tummarna för dig med! Lycka till!
Kram

Tack...

Jag håller tummarna för dig med, att allt går vägen och blir som du vill!
KRAM